APOSTEL ANSGAR
Ansgar,
"Nordens apostel", född 8 september eller 9 september 801 i Fouilloy,
nära Amiens, död 3 februari 865 i Bremen, var en benediktinmunk, missionär och ärkebiskop
av Hamburg-Bremen, vilket då också innefattade Norden. Ansgar blev
helgonförklarad, efter sin död.
Ansgar föddes i en förnäm familj, sannolikt
tillhörande de saliska frankerna, de nuvarande flamländarnas stamfäder. Som
munk i Corbie hade han blivit satt som lärare i klosterskolan; när
dotterklostret Korvey (Nova Corbeja) vid Weser 822 anlades. Han överflyttades
dit både som lärare och med uppgiften att predika för folket. Planerna på
mission bland det frankiska rikets norra grannar, de hedniska danskarna, ledde
honom ut till ett vidare verksamhetsfält. Upphovsman till dessa planer var
rikets främste prelat, ärkebiskop Ebo av Reims, som, sedan beslut om sådan
mission fattats på en riksförsamling i Attigny 822, erhållit påvlig fullmakt
till företaget såsom legat för Norden och även från 823 idkat någon
missionsverksamhet i Holstein vid danska gränsen.
Den danske småkonungen Harald för att vinna
frankisk hjälp lät döpa sig med sitt följe hos kejsare Ludvig den fromme i
Mainz 826. När han återvände till Danmark, skulle han ha missionärer med sig;
den inflytelserike abboten Wala i Corbie föreslog till den farliga posten
Ansgar, som genast var villig att följa kallelsen. Ännu en annan Corbie-munk,
Autbert, följde med. Men resultatet motsvarade icke förväntningarna. Harald
lyckades icke hålla sig uppe i sitt rike längre än till 827; han måste då tag
sin tillflykt in på frankiskt område, där han hade fått ett län.
Svenska sändebud kom 829 till Ludvig den fromme i
Worms. Bland andra ärenden meddelade de kejsaren, att många i deras folk
önskade antaga kristendomen och att deras konung var villig att i sitt land
mottaga kristna präster. Sannolikt sammanhängde detta ovanliga anbud med att
man ville politiskt vinna frankerrikets vänskap. Anbudet antogs; Wala
rekommenderade åter Ansgar, som även nu förklarade sig villig. Hans
följeslagare blev en annan Corbie-munk, Witmar.
De åtföljde den svenska beskickningen på dess
återfärd, efter allt att döma samma höst. Resan blev svår; sällskapet blev
överfallet och plundrat av sjörövare och kom med knapp nöd i land. Man
fortsatte på sin långa och besvärliga landväg genom ödemarker och över sjöar
till Birka. Här översätts latinet eg. till ”mellanliggande hav”.
Konung Björn tog vänligt emot missionärerna; de
ställdes under hans skydd och fick fritt predika. En rättighet, vilken får
fattas i analogi med det tillstånd att få utöva sitt yrke, som främmande köpmän
plägade erhålla av konungen. Glada började sin verksamhet, många lyssna gärna,
kristna fångar fröjdas att åter få del av sakramentet, och några begära dopet.
Däribland köpstadens hövding och konungens rådgivare Hergeir, som på sin gård
bygger en kyrka, den första som omtalas i Norden. Kungen satt med i tinget på
Birka men för ett definitivt tillstånd till missionen, behövdes godkännande på
ytterligare ting på en annan plats i riket. Ett kapell byggs i staden och ett
bostadshus med tomt för prästen köps av Ansgar själv.
Några år därefter reste Ansgar
hem till Bremen och blev utsedd till missionsärkebiskop, vilket innebär att han
är påvens sändebud till alla kringboendefolk. Många problem uppstår dock nu som
stör missionen. Hamburg angrips av flottor år 845 och missionen blir lidande.
Även i Birka går det illa, predikandet upphör och de kristna förlöjligas. När
det blev stabilare situation och inrättandet av Hamburg-Bremens ärkestift var
klar ville man återuppta missionen i Birka. Dock ville inte den i Birka
tidigare aktive biskop Gautbert återvända, utan det ansågs att Ansgar var den
som åter borde starta mission där.
Ansgar får kraft av en vision
där en röst talade om ett fjärran folk och ”lyssna, ni öar...”. Då Birka låg i
ett land bestående av öar, insåg Ansgar att detta var hans uppdrag återigen. Ansgar
reser mot Birka och det tar honom 20 dagars seglande (anses som den mest exakta
beskrivningen av Birkas läge) innan han är framme, året är nu 852 eller 853.
Denna gång var han alls inte välkommen och avråddes att ens ta upp missionen
till diskussion. Han blev påmind om att det var folket som inte tålde missionen
senast och att kungen inte rådde över situationen i den frågan. Efter visst
insmickrande fick lotten avgöra att det skulle tas upp på tinget. Olika viljor
rådde sedan på tinget som hölls i Birka men man enades om att den kristne guden
hjälp många i sjönöd och svåra stunder. Därmed fick missionen fortsätta
tills vidare i Birka. Ansgar vänder åter hem och
försöker trots åtskilliga problem att upprätthålla missionen i Birka men dör år
865. (Fritt efter Svensk Biologiskt Lexikon, Riksarkivet och Wikipedia)
Strelow skriver:
"Aar Christi 826, udi kong Haralds tid, er Guds Ord och Jesu
Lærdom prædicket udi Dannemarck, Suerrig och paa Guthiland. Anscharius oc
Rombertus aff det Closter Corbeja, disse vaare de förste. Om de sielff eller
ved deris Sendingebud formeldis i den Bremiske Cronica intet."
"I Guds år 826, på konung Haralds tid, predikades Guds ord
och Jesu lära i Danmark, Sverige (?) och på Gotland. Ansgar och Robert från
klostret Korvey, var de första. Det står ingenting i den Bremiska krönikan om
dem eller om deras uppdrag.”
Strelow
menar att Ansgar var verksam med ett missionsarbete på Gotland, redan år 826.
Den allmänna uppfattning är ju att Ansgars första besök i Sverige var år 829,
där han mötte Kung Björn i den svenska hamnen Birka. Enligt Strelow skulle han
redan 4 år innan, i alla fall besökt Gotland i ett försök att sprida det goda
budskapet. Förmodligen ska ”Suerrig” översättas till fastlandet Sverige – och
då hade missionsarbetet redan börjat på bred front, redan innan Björn sänder
efter honom. Läser man Ansgars biografi, kan man konstatera att det försiggick
ett missionsarbete i det frankiska rikets norra grannar, de hedniska danskarna
redan år 823 och med fortsättning år 826. Det finns dock inga anteckningar i de
frankiska annalerna, om detta missionsarbete sträckte sig ända till Gotland.