BIRKA – handelsplats eller domkyrka?

BIRKA

UPPFATTNINGEN OM SVERIGES FÖRSTA STAD

Den nuvarande uppfattningen om Birka, dess placering och dess historia är väldigt samstämmig, och har inte ändrat på hundratals år. I mitten av 700-talet bildades en tätort och handelsplats på Björkö i Mälaren som fick namnet Birka, en plats som också brukar kallas Sveriges första stad. Man tror att det var Sveakungen som tog initiativ till att bilda staden som ett led i önskan att kontrollera handeln i norra Skandinavien, både politiskt och ekonomiskt. Sveakungen var själv bosatt någon kilometer bort, vid den plats som kallas Hovgården på Adelsö. På den tiden var det kungens uppgift att hålla ordning i staden och skydda den från att plundras. År 829 kom missionären, den unge benediktinmunken, Ansgar till staden. Det var kung Björn som ger Ansgar tillåtelse att sprida det kristna budskapet. Under ett och ett halvt år predikade han i Birka och under den tiden lät flera av stadens invånare döpa sig. Men Birka blev aldrig ett kristet samhälle.

Under 200 år var Birka en blomstrande tätort och Sveriges viktigaste knutpunkt för handel i hela norra Europa. Staden hade en perfekt placering eftersom den låg centralt, men också väl skyddat i den djupa vilken till Östersjön. Det är först på senare tid, och på grund av landhöjningen, som viken kom att snöras av och bli insjön Mälaren. Efter år 970 överges Birka. Sigtuna grundläggs runt år 980 och övertar handeln i området.

Intresset för Birka går tillbaka flera hundra år. Redan på mitten av 1600-talet har man menat att Björkö är platsen för Birka och detta har varit den rådande uppfattningen sedan dess. Det var dock under samma tid som högarna i Gamla Uppsala huserade Oden, Tor och Frej och att Gamla Uppsala vara den sjunkna Atlantis. Dessa fantasier överlevde inte fram till våra dagar men väl idén om Birka i Mälaren. Det finns dock fog för det, då man redan 1670-talet grävde på platsen och fann då den svarta jord som gjort platsen känd.

Den svarta jorden på Björkö är det cirka sju hektar stora område av forntida bebyggelse som under cirka 200 år var platsen för den mer stadslika bebyggelsen. Utgrävningar har företagits i Svarta jorden åtminstone sedan 1600-talet, men det var främst under 1870- och 80-talen som dessa fick en mer vetenskaplig prägel.

Finns det mer att veta om Birkas historia? Finns det ny eller kanske gammal kunskap, som gör att man kanske behöver ompröva synen på vår första stad? Vi får ta det från början, och det kommer att bli en lång läsning…

SAMTIDEN

Svearna hade under Vendeltiden, alltså redan innan vikingatidens början, mycket kontakter österut med Finland. Även Estland och Lettland ingick i resmålen för svearnas och gotlänningarnas färder över Östersjön. I västra Sverige fanns en direkt kontakt och handel med Frankerriket i Västeuropa. Det är troligen vid denna tid som ledungen inrättas. Den innebar att bönderna skulle ställa upp på ett årligt krigsföretag till sjöss. Det vill säga de måste utrusta båtar med manskap och vapen. De kunde dock slippa detta genom att betala en skatt istället, ledungsskatten.

Under senare delen av järnåldern började nordiska handelsmän segla på Östersjön i större omfattning vilket ledde till att Gotland blev ett centrum för handeln. Impulserna från kontinenten blev ännu större under järnålderns slutskede då vikingar drog ut på handels- och plundringståg. På 700-talet växte också andra handelscentra fram i Norden, varav Hedeby och Birka blev de mest namnkunniga. Alla dessa nya handelsplatser skulle senare få stor betydelse för ekonomin under vikingatiden.

OMVÄRLDEN

Det Birka som Ansgar i nådens år 829 anlände till låg i ett utkantsområde av Europa. Ett område som sannolikt levde kvar i kulturstrukturer, som stormakten i Europa redan hade lämnat. Missionen blev det medel som integrerade Norden i Europas kulturella sfär. Det är i ljuset av frankerriket och sedermera det tyska riket som Birka måste ses. Inte bara missionsstrategiskt utan som en utländsk utpost. Under senare hälften av det 1:a årtusendet dominerades Europa av frankerriket. I början av 500- talet hade de underkuvat övriga germanstammar. Samarbetet med den romersk- galliska aristokratin och övergången till katolicismen ökade deras makt. De skapade ett rike som vilade på makten hos en jordägande aristokrati och dess följen. En aggressiv utrikespolitik under 700-talet ledde till konflikter b.l.a. med danerna. I början av 700-talet kristnades friserna och införlivades i frankerriket.

Friserna grundade under denna tid handelskolonier. Troligtvis både utefter den svenska och den baltiska kusten. Frankerriket och i en viss mån Spanien var transitoländer för handeln mellan väst och kalifatet. Dit kom den viktiga handelsvaran skinn och slavar, från områden öster om Elbe och det skandinaviska Norden. Silvret som var betalning för dessa produkter gick i viss mån tillbaka till produktionsorterna. Det är här som friserna kommer in som förmedlare av varor mellan frankerriket och Norden. Handelsorter växte upp i Norden för handeln med pälsverk och slavar: Reric, Slesvig-Hedeby, Ribe och Björkö. Det innebar inte bara att Norden drogs in i världshandeln, utan de nya rikedomarna blev grundvalen för kristendomens expansion öster och norrut.

Vidare kan man se det som om en ny stor förändring sker vid mitten av 800-talet. De nordiska varornas väg över frankerriket blev för lång och krävde många omlastningar. Det var snarast romarhandelns kvarblivande traditioner som gjort att varuutbytet skett genom frankerriket. Det fanns en kortare väg och det var genom Ryssland. En vinst bör det också ha varit att även Ryssland kunde förse handelsmännen med skinn och slavar. Här fanns en möjlighet även för nordborna att förse sig med rikedomar och då inte bara som producenter.

Så småningom uppkom den Tyska staten. Otto den store (d. 973) bröt stamhertingarnas makt och stärkte kungadömet. Han uppbyggde även en stark rikskyrka. För oss var stiftet Hamburg-Bremen viktigt, eftersom det ombesörjde missionen i norr. Ansgar insattes av Ludvig den fromme år 831, som biskop i det nyinrättade stiftet i Hamburg. År 832 upphöjdes Ansgar till ärkebiskop av Gregorius den IV. De ärkebiskopar som är av intresse för oss är Unni 918-936, Adalbert 1043- 1072 och Liemar 1072- 1101. Det var Liemar som fick ta emot Adam av Bremens arbete. Flera försök gjordes av de nordiska kyrkorna för att erhålla självständighet under den tid man lydde under Hamburg-Bremen. Det lyckades först 1103 då Lund blev ärkesäte. Sverige fick eget ärkesäte år 1164. Det placerades i Gamla Uppsala.

Detta visar utbredningen av de tidigmedeltida kyrkorna i södra Sverige. Denna speglar rätt så väl hur det vikingatida utbredningen av befolkningen var. Bortsett från det mycket tättbefolkade och kyrkotäta Västergötland framstår Sverige att bestod av fyra delar, Uppland, Östergötland, Öland och Gotland.

HANDELSUNIONEN

Det fanns två motorer som drev vikingatiden, ur ett svenskt perspektiv. Det var dels en handelsexplosion från öst via floderna i Ryssland och dels Karl den Stores nya skapelse Frankerriket. Den då kända världen bestod av tre stormakter; Kalifatet i Bagdad, det Östromerska riket med Konstantinopel och Frankerriket. Av en kedja av tillfälligheter skulle dessa tre stormakter komma att knytas samman handelsmässigt via Skandinavien. Redan under 700-talet hade sjöfarare från Mälardalen och Gotland byggt nätverk och handelsstationer i nuvarande Ryssland och Ukraina. Längs Sveriges ostkust fanns ett lots och roddarsystem, detta system beskyddades och sköttes av centralmakten. Denna s.k. Ledungen hade som delfunktion att skydda handelsmännens skepp från pirater. Gamla Ladoga, Holmgård och Grobina i Lettland är exempel på handelsstationer som Uppsvear och Gotlänningar anlagt, redan innan vikingatiden tar fart. Det som nu fart är handeln med Bysans och Kalifatet i Bagdad. Dessa handelsvägar tar nu de skandinaviska handelsmännen mer eller mindre kontroll över. Det fanns redan en etablerad organisation som kunde anpassas till den nya verkligheten. Eventuella konkurrenter i Baltikum eller nuvarande Polen slogs ner med vapenmakt. En högkonjunktur av aldrig skådat slag blev en realitet. På grund av orsaker som skandinaverna själva styrde över, hamnade en stor del av Europas östhandel i svenska händer och farvatten. Det är nu som handelsstäder som exempelvis Hedeby och Birka anläggs.

Den andra motorn är som sagt Frankerriket, som kanske är en av de största förklaringsfaktorer. Den frankiska köpmannaklassen kunde nu åter handla med öst, men via nordiska mellanhänder. Frankerriket är kristet och kristendomen börjar nu på att göra sig känd, även i våra trakter. Det är i denna verklighet som en svensk kung vid namn Björn verkar. Han hade danske kung Gottfried som förebild, som visat att stormännen kunde göra enorma förmögenheter om man kunde samarbeta och ge handeln de bästa förutsättningarna. Detta förutsatte att man maximalt kunde skydda handeln, från störande moment. För Sveriges del blev uppgiften och egenintresset densamma, säkra i möjligaste mån sjöfarten i skärgården, från dagens Finland ner till Danmark. Det som vi idag kallar Sverige, var enat politiskt i en gemensam organisation under en ledning, en kung. Denna organisation hölls inte samman av tvång eller erövring utan av pragmatism. Om Uppsvearna och Östgötarna inte samarbetade hade Danskar eller till och med Frieser med Frankernas hjälp, tagit över handelstrafiken i Östersjön. Bara tillsammans kunde man kontrollera handeln och tjäna enorma summor. Ingen skulle tjäna på att bryta sig ur och försöka något självständigt projekt. Att Mälardalen, Östergötland och Gotland nu sammansvetsas organisatoriskt, är logiskt och rationellt. Allt annat är direkt kontraproduktivt. Den person som verkar ha haft styrkan att samordna detta, är utan tvekan kung Björn. Det är ingen tillfällighet att den ende svenska kung från den här tiden, som vi anser vet oss någonting om är Björn. Vi vet att han skickar förhandlingsdelegationer till Kejsaren i Frankerriket, förhandlar med Kejsaren av Konstantinopel och han som mer eller mindre själv anlägger Birka i Mälaren. Man anser att han själv bad Kejsaren i Frankerriket att skicka präster till Sverige, för att sprida den rätta läran. Bakgrunden till detta kan ju dock vara av handelspolitiska anledningar. Det är bättre att visa sig välvillig till kristendomen, än att riskera fler handelshinder. Vapenexporten från Frankerriket till Skandinavien var redan förbjuden.

Dagens litteratur menar att kung Björn bara regerade i Mälarområdet. Det är dock inte troligt att en kung som bara hade kontrollen över en liten sjö kunde förhandla med dåtidens mäktigaste män. Han måste rimligtvis representera något viktigare och större. I våra källor kan vi läsa om Danmark och Norge som enade riken medan Sveariket bestod av många stammar, bl.a. Västgötar och Östgötar. Det finns dock inget annat rike i närområdet, som hade egna kungar. Det är nog rimligt att anta att det fanns en gemensam kung i Sverige under 800-talet, en kung som inte kommit till makten med hjälp av vapenmakt. Givet det handelspolitiska läget under 800-talet, kunde inget annat ske än en politiskt och handelspolitiskt grundad samordning eller union. Östergötland var en del av handelsunionen Svea Rike under 800-talet, inte av tvång utan av rent ekonomiska skäl. (Fredrik Ousbäck, 2020).

Den här kartan visar väldigt tydligt se hur utmaningarna såg ut på 800-talets början i Östersjön. Vi kan se den gamla handelsleden som gick via Öland och Gotland över till Grobina till söder eller upp för kusten i Baltikum. Denna led hade varit i bruk sedan romartiden och är den kortaste och de mest effektiva. Nu när handeln i Östersjön ökade mycket kraftigt, ville både Uppsvear och Östgötar vara med och dela på möjligheterna som denna handel kunde ge. För att kunna genomföra detta behövde man etablera och stärka den norra handelsleden via Åland och längs den svenska östkusten. Detta gjorde man med att dels förbättra lots-systemet med både båtar och manskap, dels med att anlägga och förbättra befintliga handelsplatser. Samtidigt behöver detta manskap även övernatta och proviantera på sin resa genom Östersjön. Kartan visar tydligt att det krävdes en handelsplats på Åland, en handelsplats i runt dagens Stockholm och en handelsplats i Östergötland. Handelsplatsen på Öland, Köpingsvik var redan etablerad och kunde serva både den centrala och den norra handelsleden.

En annan och mycket viktig del i den gemensamma ambitionen med Gutarna, vara att etablera kristendomen i området. Detta behövdes för att kunna övertyga kontinentens handelsmän att det var bra idé att, dels att göra affärer med svenskarna, dels att låta sin last passera genom deras farvatten. Förtroendet för den svenska handelsunionen behöver förtjänas, och på intet sätt given på förhand. Ett led i detta förtroendearbete var att hämta upp en präst från kontinenten, som skulle sprida fredens budskap till svenskarna. Det kan tyckas ganska naivt att tro att Ansgar skulle kunna förbättra förutsättningarna för handeln så pass mycket, att Frankerna skulle ge tummen upp.

Den sista pusselbiten i detta, var att införa någon form av ”handels-fred”. Det vill säga, ta fram ett regelverk som skulle gälla på de nya handelsplatserna för att kunna möjliggöra effektiva och trygga affärer. Detta var sannolikt med i dealen med Frankerna på kontinenten, och det är inte helt otänkbart att Ansgar skulle vara med och se att detta blev implementerat. Om detta inte kom på plats skulle med all sannolikhet den södra handelsleden via dagens Polen och Grobina, bli den nya och största flödet av kapital genom Östersjön. Det var viktigt och det var bråttom, så gamla konflikter mellan Uppsvear och Gutar fick läggas på hyllan och ett samarbete var helt nödvändigt.

Så berättar professor Tore Nyberg vid Odense universitet efter nyutgåvan av Adam av Bremen ”Gesta Hammaburgensis ecclesiae pontificum”. Texten indikerar både att Birka var internationellt känd men även strategiskt placerad i Östersjön. Det finns dock ingenting i Adams text som indikerar att Birka skulle vara övergivet då, runt år 1070, och det är anmärkningsvärt. Vi vet från de mycket omfattande utgrävningarna på Björkö, att handelsplatsen vid det laget hade varit övergiven i nästan exakt 100 år. Man kan inte med säkerhet fastställa när bosättningen på Björkö anlades men man har bedömt det vara i mitten eller slutet av 700-talet. Moderna undersökningsmetoder anger att bosättningen på Björkö startar runt år 770. Ett stort komplex av byggnader restes på kort tid på Björkö, som visar på att man hade stora ambitioner med ön. Samma undersökningar visar även att den totala storleken av bebyggelsen på ön, var klart mindre än vad man tidigare trott. Det framgår även att det förmodligen främst var slavar som bodde ön de första 100 åren - och detta är något som vi återkommer till. Vi vet att den rika perioden på Björkö startar i mitten av 800-talet och denna högkonjunktur gäller fram till att platsen överges, runt år 970. Detta gör att Birka i Mälaren, som en internationell arena för handel i princip bara existerar i drygt 100 år även om bosättningen existerar i 200 år.

Även om Birka i Mälaren var på hela sju hektar var den klart mindre än Hedeby i Danmark, som var på 24 hektar stadsyta. Där har man inte funnit i tillnärmelsevis så många gravar som på Björkö och det är anmärkningsvärt. Fråga är om man bodde permanent på Björkö eller om boplatsen bara var befolkad under den isfria perioden på året. Kunde man försörja sig själv på ön eller behövde man få mat och ved från fastlandet? Man kan undra vad orsaken var till att anlägga en internationell handelsplats i en insjö eller i alla fall mycket djupt inne i en vik av Östersjön. Handelsplatsen hamnar då både är lång bort från de internationella farlederna men borde även ha varit isolerad under stora delar av året, på grund av is. Det som talar för att anlägga en handelsplats så pass långt från farlederna, är ju att den är lättare att försvara och det är ju en viktig aspekt. Man talar om att landhöjningen i Mälaren gjorde det omöjligt att fortsätta handeln på Björkö.

Även om man har funnit mycket spännande på Björkö så är det mycket som man inte har återfunnits. Trots att Birka hade en närvaro av inte mindre än två biskopar och en tysk präst, finns det inga spår av något kyrklig verksamhet alls. År 936 dog Biskop Unni och blev begravd i Birka, det vet vi från det skriftliga materialet. Biskoparna var helt säkert inte ensamma på sina resor och vistelser i Sverige. Det är inte omöjligt att de hade med ett följe av kyrkans män som också bodde i Birka. De lät begrava sin biskop i Birka och det gör man nog bara på en helgad plats. Vi har även kunnat läsa att Adam menar att Birka är Götarnas stad, vad menar han då? Var Birka grundad av götar och är det de som driver handeln på ön eller anser Adam att Birka ligger i Götaland? Om Birka är ett resultat av den troliga handelsunionen mellan olika delar av Sverige och om denna ambitionen emanerar från Östergötland och kung Björn, kan det finnas en förklaring där. Adam skriver dock ner denna observation i mitten av 1000-talet, hundra år efter att kung Björns handelsplats i Mälaren hade övergivits. Hans observation kanske mer speglar samtidens situation, som inte nödvändigtvis behöver vara den som Ansgar upplevde drygt 200 år tidigare.

Även om den samlade vetenskapen anser att man inte längre behöver söka platsen för Birka - den frågan är sedan länge besvarad. Men om man går igenom all samlad kunskap som finns i ämnet, är det faktiskt inte lika entydigt. Man skulle argumentera att när vi ska söka platsen för Birka, behöver nog två kriterier uppfyllas. Det måste ha funnits ekonomiska och geografiska förutsättningar för att anlägga en så pass stor och betydelsefull handelsplats som Birka. Placeringen av handelsplatsen bör ha legat vid de redan etablerade handelsrutterna, för att kunna locka till sig alla de som ville bedriva handel eller medverka i andra nödvändiga affärer. Dels behöver vi hitta en plats med en betydande kontinuitet. Birka som var ett stort och viktigt samhälle, bör vara etablerat utanför Sveriges gränser i början av 800-talet men bör även existera när kristendomen etablerar sig i Sveonernas rike.

Vilka frågor behöver man kunna besvara?

Varför anlades Birka?

• Var grundandet av Birka en del av en större ekonomisk och politisk satsning eller bara en unik handelsplats?

Vad var orsakerna till Birkas upphörande?

• Vad det landhöjningen eller var det andra politiska beslut som avgjorde handelsplatsens öde?

BIRKABEGREPPET

En fråga vi behöver reda ut innan vi fortsätter arbetet. Vad betyder egentligen Birka och vad stod namnet för?

• Var Birka enbart en specifik plats eller var det en av flera platser som kallades för Birka?

• Är Birka ett mångfaldsbegrepp som mer visade på funktionen på platsen än på en unik plats?

• Utgjorde Birka-orterna en exklusiv skara handelsplatser som stod under kungens beskydd och kontroll?

• Kunde man flytta Birka, om handeln tog andra vägar?

• Var det trädet björk som möjliggjorde handeln på något sätt eller är detta ren en missuppfattning?

• Är Birka ett nordiskt namn eller är det latin för Björkö?

• Vad spelar då Birka i Mälaren för roll i detta? Var Björkö enbart en av alla otaliga Björk/Birk-öar där man ägnade sig åt handel eller var detta den enda handelsstaden?

Detta är verkligen en av de stora kärnfrågorna kring förståelsen kring Birka. Om vi ser på hur man sett på begreppet historiskt:

• Det är först hos Ericus Olai och i den Prosaiska Krönikan, som Birka nämns i svenska källmaterial. Ericus som kände till Adam av Bremen och Rimbert, kallar Birka för Byrkö. Han anger att det var en av de största städer som fanns och äldst i Sverige under Ansgars mission. Den andra källan säger att Birka var jämte Sigtuna och Skara en av Sveriges tre huvudstäder och legat på en ö i Mälaren vid namn birköö. Båda dessa källor var tydligen bevandrade i det tyska källmaterialet. Detta innebär att de inte tillför något eget, utan bara översätter redan existerande skriva källor.

• År 1579 utkommer en dansk version av Adam av Bremens Gesta, kommenterad av den danske prästen Velleius. Han kommer in på Birkas läge och påstod att läget var omtvistat, en del ville förlägga den till Jönköping, andra till Borgholm på Öland, till Seckelburg eller till Stockholm. Det var egentligen Hjalmar Stolpes grävningar på Björkö som innebar att lokaliseringen av Birka till Björkö ansågs föreligga. Det var framförallt med sin uppsats Gravundersökningar på Björkö 1876 som Stolpe fastslog detta.

• Grunden för ett inhemskt funktionsnamn är sammanhanget med björk. Schlyter ansåg under 1870- talet att Birka fått sitt namn efter biærk som var ett äldre ord för handel. Även den danska rättstermen birk återgår på detta. Han antar också att ortnamn som Björkö (Bjarkey) varit namn på handelsplatser i Norden.

• H. Hjärne ansåg i slutet av 1800- talet att det kunde ha varit björkstavar eller dyl. som användes till att inhägna platsen där marknaden hölls och jämför med att hasla vall. Vidare anser H. Hjärne att han i Ansgarii Vita har funnit en antydning genom det lövtält som där beskrivs. Han vill mena att förhistoriskt så slår kungen upp ett lövtält och därigenom utlyses kungsfriden som är en förutsättning för marknadsfrid. Därifrån härleder han den norska och svenska, biarkeyarätten resp. björköarätten. De äldsta Biarkeyarätterna är från 1100- talets Norge medan den äldsta svenska är från 1300-talet.

• Sune Ambrosiani framlade ytterligare en teori 1907. Han ansåg att Björkö är en benämning på en handelsplats men som inte förklarar det latiniserade namnet Birca. Det går istället tillbaka på det forntida birki som betyder palissad, en benämning som skulle passa in på Björkö’s karaktär.

• Kärnan för den utländska härledningen är friserna och deras handel. Knut Stjerna var den förste som drev frågan om att det var friserna som hade anlagt Birka. Han hävdade att tanken på att det var den tidens bönder, som skulle ha anlagt en så betydande och centralt belägen stad borde förkastas. Birka var en betydande stad om man fick tro Rimbert. Friserna skulle följaktligen först anlagt Hedeby och sedan ett faktori på Björkö. Några år senare närmare bestämt 1914 togs problemet upp på nytt. Elis Wadsten skrev i Namn och Bygd att han ville härleda namnet birk från det frisiska berek eller bereg. Där betydelsen är rättskipning eller område där rättsskipning försiggår och som förekommer i medeltida källor från Brügge. Wadsten ansåg att berek hade en likadan betydelse som det danska birk som just betydde rättsdistrikt med egna lagar och egen domstol. Vidare ansåg han att prefixet be-:bi- ej var ursprungligt utan måste vara lånord. Wadsten försökte även påvisa att en mängd ord, framförallt de som har att göra med handel och sjöfart var inlånade ifrån frisiskan.

• Tanken på att det var friserna som hade anlagt Birka har också fått en förnyad aktualitet. Detlev Ellmers hävdade i en uppsats från 1983 att friserna grundlade handelsplatser i Östersjön och då även på Björkö. En forskare som också ser denna möjlighet är Callmer som 1982 diskuterar frisernas delaktighet i uppkomsten av handelsplatser i Skandinavien. I Fornvännen 80 1985 finns en recension av Alf Thulin, som behandlar Omeljan Pritsaks bok om ruserna. Pritsak tar där upp frågan om inte Birkaorterna är härledda från det frisiska bereg. Thulin vederlägger denna tes med : "Birka har inte att skaffa med ett frisiskt * bereg/ *berek utan är en latinisering av ett inhemskt Björkö - kring den uppfattningen synes numera största enighet råda". Den vanligaste definitionen idag för Birka (Birca) är som ett vegetationsnamn, förmodligen en latiniserad form av Björkö. Det som E. Wesse’n hävdade redan 1923 och som avslutade den tidens debatt. Han ansåg det vara en yngre svensk form av det fornsvenska biærkö, som betyder "ö där björk växer". Vidare ansåg han att namnet på ön var äldre än handelsplatsen.

• Ett annat perspektiv på Birka är att handelsplatsen var en del av den norra Sidenvägen. Vägen gick från Miklagård (dagens Istanbul) över Volga och Östersjön till norra Europa. Denna handelsled hade sin blomstringstid under 200 år ca 770 – 970. Där fraktades silver, siden och andra dyrbara handelsvaror från öster. Namnet Birka kommer från khazarisk turkiska och betyder ungefär “boplats på stranden för gemensam handel”. Arkeologiska fynd på Björkö innehåller bl.a. turkiska klädedräkter, vapen och arabiska silvermynt, dirham, präglade med Allah’s namn av kalifatet i det abassidiska Bagdad. Det är svårt att bedöma denna förklaring till Birka-begreppet, men det är en intressant vinkel gällande själva handelsplatsen. Vi har khazariskt inflytande på Björkö, med fina gravfynd vid sidan av andra nationaliteter. Samtidigt så finns det en klar korrelation mellan att den norra Sidenvägen avstannar runt år 970 med att Birka i Mälaren upphör. När båtarna med varor slutar att dyka upp, fanns det inte längre något underlag för någon handelsplats. 

Nestorskrönikan är en krönika som enligt traditionen är skriven av munken Nestor av Grottklostret i Kiev. Den är daterad till omkring 1113 och handlar om Kievriket från syndafloden till år 1100. Här finns det även nedskrivet om Rurik och hans sonson Svjatoslav, och hans resa ner ner till Kiev år 972. I Eric Oxenstiernas översättning och kommentarer kan vi läsa om våghalsiga passager via många vattenfall, men även ett överfall som slutade i att Svjatoslav dog. Efter attacken kunde dock de modiga vikingarna komma loss och söka skydd i Aifor. Då fanns det tid och möjlighet till en paus och ett tackoffer, där enligt Gotländsk sed de offrat fåglar. Vi läser vidare i texten:

"Slutligen nådde ruserna resans mål: ön Berezanj i Dnjepr-mynningen. Berezanj betyder Björkön, på nordiska Birka. Den kan väl bara ha uppkallats efter handelsstaden i Mälaren, liksom det finns marknadsöar vid namn Birka i alla stora, norrländska floder och i FInska viken. På samma sätt bet sig vikingar fast på öar i de frankiska flodmynningarna. Ruserna fick dock inte övervintra på Berezanj utan fick återvända till Ryssland. Trots detta räckte uppehållet till för att resa en runsten, den enda kända runstenen i Ryssland. Texten lyder "Grani gjorde detta valv för sin kamrat Karl". Ordet "half" = "hvalf" är gotländska och avser tydligen den välvda formen på alla de gotländska run- och bildstenar. De båda runstenarna från Pilgårds på Gotland och Berezanj står vid ändstationerna för en ofta trafikerad gutnisk handelsväg." (Oxenstierna, 1957)

Det som är intressant i detta sammanhang är dels att Birka verkar vara ett generellt namn på en handelsplats och att det även fanns en upparbetad handelsväg verkar gå via Gotland. Hela resonemanget hos författaren är en smula motsägelsefullt, då Birka-begreppet verkar vara mycket vanligt i Skandinavien men ändå att handelsplatsen i Mälaren ska vara grunden och källan till dem. Det känns dock mer logiskt att Birka-begreppet var kopplat till funktionen, än specifikt till handelsplatsen i Mälardalen.  

Det finns eventuellt en parallell till begreppet Kauping/Köping, ett begrepp som både står för en funktion men även för en plats. Det är möjligt att Köping och Birk refererar till samma begrepp, en plats för handel och andra möten men att Köping kan vara det nya namnet efter att landet kristnades. Nu ökar influenserna från andra länder och andra språk, och alla köpingar får även sin egen kyrka. I dag är Köping synonymt med en mindre stad och många städer i Sverige heter något med Köping. Det är möjligt att dessa orter under perioder kunde existera samtidigt, med samma namn. Nordens största och med kända handelsplats från denna tid är Hedeby i Danmark. I de frankiska annalerna omnämns Hedeby redan år 804. Staden kallades då för Sliestorp eftersom den ligger vid mynningen av floden Slien. Tyskarna kallade staden för Hait-habu eller Haddeby - på fornnodiska kallades den för Heithabyr. Rimbert menar att Ansgar startar sin resa till Birka från en plats i Sydjylland som han kallar för Schleswig, som vi antar vara Hedeby. Denna sammanställning vill visa att namnet på en stad eller handelsplats på denna tid är helt beroende på vem som beskriver den. Det verkar inte finnas några officiella namn på platserna - innan den kristna kyrkan bokför dessa i sin samling av stift och församlingar. Det är inte ens då säkert att det namnet, överensstämmer med vad ortsbefolkningen kallade platsen. Detta försvårar ytterligare sökandet efter Ansgars Birka.

BIRK

Birk är ett gammalt fornnordiskt ord med den troliga betydelsen handelsplats. Beteckning som under medeltiden användes i Sverige och Norge som ett från häradsjurisdiktionen avskilt område som städer och marknadsplatser. Dessa städer hade en egen lagstiftning, en Bjärköarätt. Även i Danmark användes sedan medeltiden Birk, där som namn på en mindre juridisk enhet inom en Härad. 

BJÄRKÖARÄTT

(fornsvenska bjærkøa rætter, fornnorska biarkeyiarréttr, norska bjarkøyretten, danska biærkret, birkeret), var lagen som styrde livet på en handelsplats (birk) eller i en stad i Norden under tidig medeltid. Ordet biærk anses betyda handelsvara, handel; jfr Birkarlar. De äldsta kända bjärköarätterna är från Nidaros (Trondheim) och Bergen i Norge, från 1100 - och 1200-talen. Ett fragment av en äldre uppteckning från Nidaros härrör från tiden efter 1164, och den yngre uppteckningen från Bergen antogs på ting där 1276. Bjärköarätten för Lödöse i Västergötland finns bevarad från år 1345, men antas ursprungligen ha varit avsedd för Stockholm. Det skall också finnas delar av andra bjärköarätter från 1300-talet. Från Danmark finns en skånsk birkerätt från slutet av 1200-talet.

BIRKARL

Erämän, lappfarare och köpmän, som var bosatta i trakterna av Kemi, Torneå, Luleå och Piteå, De hade redan på 1200-talet ensamrätt att beskatta samerna.

BIRKRÄTT

Benämning på de äldre medeltida stadsrätterna i Norden. I Finland tyder vissa ortnamn på platser som lydde under Birkrätt och där man idkade internationell handel. Sådana var Björkö i östra delen av Finska viken, Pirkköö vid Torneå och Birkala i Tavastland. Birkrätt anknyts också till att Birkarlar och till den karvstock, ”pirkapuu”, som användes vid kreditköp.

BIRKA-ÄTTEN

Efter ett stort omtolkningsarbete av texten på Rökstenen, har många nya och intressanta saker framkommit. Texten talar bland annat som en organisering av Östergötland i bon och härader - efter samma modell som exempelvis Västergötland. Bland dessa härader finns ett, som ska styras av en viss Björn. Detta tolkas som den kung Björn, som är mycket delaktig organiseringen av handeln i Östersjön. Kung Björn ska enligt texten härstamma från Björkekinds härad, tidigare Bjärkekinds härad – som kan översätts till Birka-ättens härad. Med det resonemanget skulle då Björn vara av Birka-ätten och då fick eventuellt hans handelsplats eller handelsplatser hans ättenamn. På Rökstenen finns det även en inristning som översätts: BMLA. Utläst blir det Birka Mannaz Laugr Aligiz eller Birka Mannen Vatten Beskyddare. Detta skulle enligt tolkningen gälla kung Björn, och visa på hans uppdrag att hantera handeln i Östersjön. Detta är ju en ganska osäker teori men omtolkningen av texten på Rökstenen, får vi nog anse vara ett stort steg framåt i förståelsen och omkullkastar all tidigare forskning. Vi ska dock även komma ihåg att det landskap i Sverige där Birka-Bjärka-namnen är talrikast, är just Östergötland. 

BIRKE-BJÖRK

I vårt västra grannland hade man på 1100-talet ett parti där medlemmarna kallades för Birkebeinar. Namnet Birkebeinar ("björkbenar") skall ha sitt ursprung i motståndarpropagandans påstående om att upprorsmännen var så fattiga, att de gjorde sig skodon av  björknäver eftersom de inte hade råd med annat material. Birk är alltså ett gammalt nordiskt namn för trädet Björk eller i alla fall för trädets näver. Det är troligt att det finns en koppling mellan Birka och björknäver - oklart hur. Det kan var så att man paketerade sina handelsvaror i näver. 

Det går inte att komma ifrån att Birka är snarlikt fornnordiska björk-namn. Något som kan vara av intresse är att se på ortnamn på björk, som referensmaterial. Norra och södra Björke ligger i närheten av Vittene vid Hunneberg, och ska ha hetat Birka 1327 respektive Birke 1540. De skall ha som ursprung det Birke för björkskog, samt Bjärke härad (”Biærkaheradh”) som kan innehålla det Biærka till trädnamnet björk. Det skiljer följaktligen mellan björkskog och trädnamnet björk. Det kvarstår ytterligare en skillnad och det är mellan Birka och Birke. När a- förekommer som bindningsvokal i gammal svenska anses den vara ett genitiv. I det dialektala språket i Skaraborgs län har dock a- ytterligare en betydelse, den betecknar där en bestämd form. Det betyder att Birka kan ha haft en något annan betydelse än björkskog i allmänhet. Det vill säga en bestämd plats. Ordet Biærka är snarlikt det norska ordet för björk men om det även har haft en annan betydelse är dock svårare att säga.

Det primära för handelsplatser bör ha varit att någon form av fred rådde. Eftersom handeln var viktig var det en nödvändighet att så var fallet. Vissa episoder hos Snorre visar detta. När vikingahövdingen Tore Hund deltog i vikingatåg till Bjarmaland, nuvarande norra Ryssland, hölls det även ett handelsmöte. När mötet var slut bröts freden, varvid Tore frågade om männen ville gå iland och ta byte. Tore Hund var en vikingahövding från Bjarkøy i Troms i Norge. Tore och hans ätt, Bjarkøyätten, blev rika och mäktiga genom handel med och beskattning av samer, den så kallade finnskatten. Snorre nämner också en sed om att de inte bar vapen vid vissa tillfällen. Detta visar att fred rådde medan man utövade handel.

SLUTSATSER

Hur ska vi då tolka namnet Birka? Kallade våra nordiska förfäder platsen för Birka eller var det enbart de tyska författarnas uppfattning av stadens namn? Rimbert skriver på latin; "Bircam" och då är frågan om det är Birka eller ett birk/birka som åsyftas. Om man ska tolka hans uppgifter som att Ansgar mötte den svenska kungen på "handelsplatsen", blir det ju enklare att förstå. Om Birka betyder "en kungligt beskyddad handelsplats", var det ju inte speciellt märkvärdigt att mötena med den svenska kungen kunde ske på olika geografiska områden, vid olika tillfällen. Det var ju mötet i sig, som var avgörande och inte exakt vart de höll till. Man behöver inte gå så långt tillbaka i vår historia, för att förstå att kungen ambulerade i landet för att ta hand om skatteindrivning och manifestera sin maktposition. Om det vara ett birka och inte Birka, behöver inte platsen flyttas, den har ingen specifik geografi i sig. I varje del av riket fanns en officiell handelsplats, där den ordnade handeln sköttes - ett Birka.

Senare års forskning har visat att det finns en gemensam nämnare mellan olika handelsplatser runt Östersjön, och det kan vara detta som ligger bakom Birka-begreppet. När de mindre och lokala handelsplatserna började utvecklas till mer internationella mötesplatser, behövde man bygga upp någon form av regelverk. Det går inte att skydda handelsmännen från sjörövare och andra mörka krafter ute på haven, men man behövde skapa någon form av trygghet och struktur kring handelsplatserna. I grund och botten handlar det om att hantera att det kommer människor från olika delar av världen och man behöver en gemensam värdegrund och lagstiftning, för att samarbetet skulle fungera. Dessa internationella handelsplatser blev speciella ekonomiska zoner och även speciella juridiska zoner. Man hägnar av platsen, för att visa var en lag slutar att gälla och en var en annan lag börjar gälla. Detta manifesteras genom att bygga någon form av mur eller vall runt handelsplatsen. Även om dessa murar delvis skyddar mot inkräktare är det oftast från havet som man är mest oskyddad, får man nog ser dessa skyddsvallar mer som juridiska avgränsningar. I Danmark använder man jord, i Mälardalen jord och sten medan på Öland använde man primärt av kalksten – där alla säkerligen var förstärkta med inslag av trä.

I den kontexten är inte Birka en specifik plats – utan ett begrepp och en juridisk avgränsad zon. Det är dessa lagar och områden som bildar grunden för Birka-begreppet. Detta går nog tillbaka det forntida birki som betyder palissad, en benämning som skulle passar mycket väl in på dessa större handelsplatser runt Östersjön. Det är dessa vallar och avgränsningar som binder samman Björkö med Hedeby, Köpingsvik på Öland, Paviken på Gotland och med Saltvik på Åland. Dessa lagar utvecklas till de stadslagarna, runt om i Skandinavien under medeltiden - Bjärköarätterna. Antingen har man dessa privilegier som lagstiftningen ger, eller så har man förlorat dem när förutsättningarna ändras – detta behöver inte innebära att platsen överges helt. Det handlar inte om vilken handelsplats som var först eller störst, alla dessa handelsplatser ingick i samma nätverk, med gemensamt regelverk och styrning, och utgör grunden för den handelsunion som med all sannolikhet byggs upp under denna period.

Tidigare föreställde man sig en koppling mellan begreppet Birk och staden Birka, vilket idag döms ut. Rent objektivt känns det ändå rimligt att anse att det finns en koppling, oklart i vilken riktning. Det är osannolikt att tro att alla andra handelsplatser och öar skulle vara uppkallade efter den berömda staden i Mälaren. Det är mer rimligt att anta att begreppet Birk har en betydelse som återspeglas i namnet på orten, där företeelsen äger rum. Vi kan se att det byggdes upp ett regelverk för handeln, under tidig medeltid och då använder man Birk-begreppet i namnsättningen av den. Biark var nog det nordiska namn som latiniserades till Birka - en handelsplats med egen jurisdiktion.

Även i dagens litteratur anses Birka vara ett egennamn, men ju mer insikt man får i begreppet är det mer troligt att det har en mer allmän betydelse. Birka utgör en betäckning för medelpunkter för den forntida handeln vid kusterna. Ett Birka skulle alltså, enligt våra förfäders språkbruk inte vara annat än vad stad betyder för oss. En plats eller ett samhälle där man kan byta varor, sälja sina produkter eller de förnödenheter man behöver. Birka-namnet skulle under tidernas lopp förlorat sin betydelse av nomen proprium, och övergått till ett appellativum dvs. gått från ett riktigt namn till ett begrepp.

Det finns en annan intressant vinkel när det gäller namnet Birka. Det finns bara två källor som nämner ordet Birka och dessa är personer som är kopplade till den katolska kyrkan. Det finns inget skrivet om Birka på någon av våra tusentals runstenar eller i någon av de gamla sagorna. Man skulle ju tycka att en så känd plats som Birka, borde förekomma någonstans i den inhemska historien. En förklaring kan vara att denna typ av handelsplatser fanns i varje del av landet, men även i de länder som man gjorde handel med och därför inte var en unik plats - och därför inte något som var något speciellt att lägga i det kollektiva minnet. 

KÄLLORNA

Vi behöver bilda oss en egen uppfattning kring Birka, vi börjar med att gå igenom en av de få skrivna källorna till Birkas historia. 

Rimbert

Rimbert, född år 830 i Flandern, död 11 juni år 888. Ärkebiskop i Hamburg-Bremen mellan år 865 och fram till sin död 888. Rimbert efterträdde Ansgar i ämbetet och skrev biografin över densamme;  Vita Ansgarii. Han gick i klosterskola i flanderska Turholt, där han skall ha uppmärksammats av Ansgar. Rimbert följde möjligen med Ansgar vid dennes andra besök i Birka, och blev vid dennes död utnämnd till ärkebiskop av Hamburg-Bremen. Inte mycket är känt om hans gärning som ärkebiskop, men han skall ha varit nitisk och mån om missionen och själv besökt Danmark och Sverige. Rimberts bok om Ansgars liv framstår som väldigt noggrant skriven och med många intressanta detaljer. Till skillnad från senare författare än Rimbert mer eller mindre samtida med Ansgar. Adam av Bremen ger oss mycket mer information kring avstånd och resvägar, mer risken är ju att detta är mer av antaganden, än av förstahandsinformation. Vi djupdyker i några av passager i Rimberts text, där Birka kommer upp:

Vita Ansgarii, 801-865.

CHAPTER XI.

"Med stor svårighet genomförde de sin långa resa till fots, korsade även de mellanliggande haven, där det var möjligt, med skepp, och anlände så småningom till den svenska hamnen som heter Birka.”

CHAPTER XXVI.

"Ansgar fullbordade den resa som han hade begett sig på, och efter att ha tillbringat nästan tjugo dagar i ett skepp, anlände han till Birka**, där han fann att kungen och många av folket var förvirrade av allvarliga misstag."

NOTES

"**Resan gjordes tydligen från Schleswig i Sydjylland, detta är den hamn som ligger närmast Sverige. cf., Adam Brem. Hist. xxii"

CHAPTER XXVII.

"Han (Ansgar) blev då vid gott mod och gladde sig i ande som jublade över Herren. När dagen för sammankomsten, som hölls i Birka stad närmade sig, lät kungen i enlighet med deras nationella sedvänja göra en kungörelse till folket genom en härolds röst, för att de skulle bli underrättade om föremål för sitt uppdrag.

Kungen reste sig då bland församlingen och beordrade genast en av sina egna budbärare att följa med biskopens budbärare och berätta för honom att folket enhälligt var benägna att acceptera hans förslag och att samtidigt säga honom det, medan deras agerande var honom alldeles behaglig, kunde han icke giva sitt fulla samtycke, förrän han i en annan församling, som skulle hållas i en annan del av hans rike**, kunde tillkännage detta beslut för folket, som bodde i den häraden. Än en gång sökte alltså vår gode fader, som det var hans sed, gudomlig hjälp och bad ivrigt om Guds nåd. När tiden för sammankomsten kom och kungen genom en härolds röst hade låtit förkunna föremålet för vilket biskopen hade kommit, och allt som hade sagts och gjorts vid den föregående sammankomsten, genom gudomlig försyn, allas hjärtan blev som ett, så att de antog den av den förra församlingen antagna resolutionen och förklarade att även de skulle ge sitt fullständiga och fullständiga samtycke."

NOTES

"** Birka, in which this assembly had been held, was not, strictly speaking, in Sweden, but in Gotland. Thus Adam Brem. (de Sit, Dan. chap. clxxii.), writes, Gothia habitant usque ad Bircam, postea longis terrarum spatiis regnant Sueones. The second assembly was held to the south in Sweden proper.

"**Birka, i vilken denna församling hade hållits, var inte, i strikt mening i Sverige, utan på Gotland. Den andra sammankomsten hölls söderut i egentliga Sverige."

KOMMENTARER

Det finns många intressanta saker som Rimbert tar upp, i sin reseskildring. Vi kan sammanfatta detta i:

• Ansgar fick spendera 20 dagar till sjöss efter att han vandrat en längre tid

• Ansgar fick passera mellanliggande hav i sin resa till Birka

• Birka ska vara en hamn

• Det första mötet skedde på Gotland eller i Götaland, på en plats som kallades Birka

• Det andra mötet hölls i en annan del av Sverige

Resan gick tydligen från Schleswig (Hedeby) och den var lång och besvärlig. Vi bör komma ihåg att avståndet mellan dagens Flensburg och Stockholm är över 80 mil – så resan var lång och besvärlig även utan att oförutsedda händelser skulle ske. Vi kan konstatera att Rimbert anser att den första delen av den långa resan sker till fots, för att sedan med hjälp av båtar korsa de mellanliggande haven. Det innebär att de 20 dagar som Ansgar fick spendera ombord på sin båt, startade efter att han lämnat land. Det är oklart varför Ansgar behövde lämna land, om han enbart skulle fortsätta norrut, genom Småland och Östergötland upp till Mälardalen. Det enda större vattenpartiet längs redan bör då ha varit Bråviken – och det borde nog inte anses vara ett ”mellanliggande hav”.

Om man tolkar Rimberts text att det första mötet med den svenske kungen, skedde på Gotland blir passagen över de mellanliggande haven mer begriplig. Ett scenario kan vara att Ansgar fick skjuts från Hedeby till Skåne, som då var danskt. Fortsatte resan till fots fram till dagens Kalmarsund. Tog därefter en båt till Öland och för att sedan även ta resan till Gotland. Även om han startade sin båtresa vid Bråviken, stämmer hans resebeskrivning riktigt bra. Att Ansgar skulle få in två mellanliggande hav, på resan från Skåne till Mälardalen känns inte helt rimligt. Vi vet inte varför Ansgar fick spendera 20 dagar till sjöss, men vi kan konstatera att det berodde på att man gjort ett antal misstag. Om detta berodde på att man åkte fel eller utsattes för onödiga risker kan vi ju inte veta. Man kan spendera 20 dagar i båt oavsett om man styr skeppen på Gotland eller mot Mälardalen – så detta ger inga klara indikationer kring resmålet. Om han åkte efter den svenska Östersjökusten, borde han ju ha kunnat gå iland någonstans kan man tycka. Oron för sjörövare eller andra mindre nogräknade individer på land, borde ha varit lika stor.

Det första mötet mellan Ansgar och den svenske kung Björn, skedde i Birka, och denna plats ska då ligga på Gotland eller i Götaland. Kung Björn behövde även ett andra möte, för att kunna få ett godkännande för den kristna missionen i riket. Detta möte skedde dock i en annan del av hans rike, vilket innebär att det andra mötet inte var på Gotland eller i Götaland – annars krävdes inte denna tydliga distinktion. Känslan är att det fanns två större församlingar som behövde övertygas om att Ansgars arbete skulle gagna dem, eller i alla fall inte skada affärerna. Rimbert specificerar inte var denna plats ligger eller vad den heter, mer än att den ska ligga i en annan del av riket.

Den officiella tolkningen av Rimberts beskrivning av Ansgars två möten med den svenske kungen, skedde det första mötet på Björkö och den andra på Adelsö. Det skulle innebära att Rimbert hade en uppfattning om att gränsen mellan Götaland och Svealand skulle gå i sundet mellan Björkö och Adelsö – vilket känns som en efterhandskonstruktion. Efter att har varit på resande fot i en månad och även passerat 80 mil av okända områden, borde Björkö och Adelsö i Mälaren till synes vara en destination och inte två.  Kungahallen på Adelsö borde väl ha legat i anslutning till handelsstaden på Björkö och inte ligga i en annan del av landet, som Rimbert antyder? Vi kan även konstatera att Björkö och hela Södermanland ligger i det traditionella Svealand.

Kungen hade accepterat att Ansgar skulle få predika evangelium för svenskarna, men behövde stöd från folket för att kunna bestämma det. Det visar på den roll som den svenske kungen hade, att vara en talesperson för folket vilja. Detta andra möte flyttade man till en annan del av riket, för att kunna samla de avgörande rösterna för att kunna fatta de avgörande beslutet. Traditionellt anser man att denna beslutande församling, borde ha legat i Mälardalen.

Rimbert använder också ordet "hamn" och inte "stad", som man kanske tänker vore mest rimligt. Adam av Bremen anger också att Birka är en säker "ankringsplats", som också kan anses vara en hamn. Ingen av författarna berättar något kring den "myllrande" staden Birka, är det så att på Ansgars tid fanns det inte något speciell stadsbildning i Birka? Det är inte osannolikt att handelsplatserna enbart användes vid speciella marknadsdagar, precis som de gjorde under hela medeltiden och fram i våra dagar. Ska man samla handelsmän från hela östersjöområdet, behöver man nog göra det vid speciella och årliga marknadsperioder.

Vi kan också konstatera att Rimbert inte anger att Birka ska ligga nära Uppsala eller Ubsola. Den enda referens till Uppsala som finns i Vita Ansgarii, är tillägget som Adam gör 200 år senare. Där anger Adam Uppsala i relation till den stad som han kände till, Sigtuna. En stad där kulten till Oden fortfarande var aktiv. 

Adam av Bremen

Adam av Bremen, var en författare och historiker verksam på 1000-talet i Bremen. Adam var sannolikt från södra Tyskland, möjligen Bamberg. Han kom till Bremen 1066, alternativt 1067, möjligen för att verka som lärare vid domskolan där, i ärkebiskop Adalberts tjänst. Han dog före 1095. Hans livsverk är ”Gesta Hammaburgensis ecclesiae pontificum”, och det är där som mycket av Birkas historia är nertecknad. Det mest av vad vi vet om Birka kommer från Adams uppgifter.

”Birka är götarnas stad och belägen mitt i Sveonernas land, inte långt ifrån det tempel som heter Ubsola och som Sveonerna räknar som det allra mest ansett när det gäller gudarnas dyrkan. På den plats en viss bukt i det sund som kallas baltiska eller barbariska, böjer sig mot norr, skapas en säker tillflyktsort för de barbariska nationerna, som bor spridda runt detta hav. Birka hemsöks ofta av angrepp och kan inte med mankraft försvara sig. Därför har man blockerat viken på en lång sträcka (hundra stadier) med hinder. I viken samsas alla Östersjöns folk som slaver, nordmän, sember och andra."

Detta är taget ur en modern översättning av Adam av Bremens livsverk, ”Gesta Hammaburgensis ecclesiae pontificum” ett verk som skrevs på latin och kom ut redan år 1070. Det mesta av det som vi vet om Sverige, svenskarna och Birka vid den här tiden, står att läsa här. Tänker att vi börjar med att dissekera Adams text lite, och vi utgår från originalspråket.

CAPITULUM 26

"Nunc de supersticione Sueonum pauca dicemus. Nobilissimum illa gens templum habet, quod Ubsola dicitur, non longe positum ab Sictona civitate. In hoc templo, quod totum ex auro paratum est, statuas trium deorum veneratur populus, ita ut potentissimus eorum Thor in medio solium habeat triclinio; hinc et inde locum possident Wodan et Fricco."

"Vi skall nu tala lite om svenskarnas vidskepelse. Den nationen har ett mycket ädelt tempel, som kallas Ubsola, ligger inte långt från staden Sigtuna. I detta tempel, som är förberett helt av guld, vördar folket statyerna av de tre gudarna, så att deras mäktigaste Tor har en tron ​​mitt i matsalen; Oden och Frej äger platsen."

Kommentar: Adam är tydlig med att Ubsolatemplet ligger i närheten av, den redan då väletablerade och kristna staden Sigtuna. Adam menar även att Sigtuna ligger en dagsresa från Ubsolatemplet. Adam menar även att resan till Birka och Sigtuna är lika lång, om man reser landvägen via Skåne och Skara. Det borde indikera att de ligger nära varandra. Det är dock en intressant uppgift då handelsplatsen på Björkö inte är samtida med staden Sigtuna. Sigtuna grundades först efter att Birka i Mälaren hade övergivits. 

 CAPITULUM 62

"Birca est oppidum Gothorum, in medio Suevoniae positum, non longe ab eo templo, quod celeberrimum Sueones habent in cultu deorum, Ubsola dicto."

”Birka är götarnas stad och belägen mitt i Sveonernas land, inte långt ifrån det tempel som heter Ubsola och som Sveonerna räknar som det allra mest ansett när det gäller gudarnas dyrkan.”

Kommentar: Det är anmärkningsvärt att Adam anser att Birka är götarnas stad, det känns inte riktigt som den officiella vinkeln på Birka idag. Traditionellt ser man ju på Birka som en stad som anlades av en Sveakung, mitt i Svearnas centralbygder. Hur ska vi förstå detta? Är de människor som styr i Birka götar eller ligger Birka i Götaland? Påståendet att Birka ligger nära Ubsolatemplet har dock ansetts mer relevant, och placeringen av den byggnaden är Gamla Uppsala. Det ska väl noteras att Adam kallar templet för Ubsola. Alla moderna versioner av texten, gör direkt en översättning från Ubsola till Uppsala, och blir då med automatik Gamla Uppsala. Benämningen Uppsala som stad, fanns inte på Adams tid. Den hette då Östra Aros, benämningen Uppsala kommer som ett krav av påven långt senare.  

-

"Deinde vestigia secutus magni praedicatoris Ansgarii, mare Balticum remigans, non sine labore pervenit ad Bircam."

"Sedan, i den store predikanten Ansgars fotspår, när han rodde över Östersjön, anlände han inte utan ansträngning till Birka."

Kommentar: Det är inte ofta som denna översättning finns i skrift. Hur man än ser det, så verkar man behöva ta sig över Östersjön för att ta sig till Birka. Vi har även uppgifter av Rimbert, att Ansgar behövde ta sig över "mellanliggande hav" för att nå Birka. Det känns som det är samma resa som beskrivs, sedan är det ju en fråga om var man befinner sig när resan börjar.

-

"in quo loco sinus quidam eius freti, quod Balticum vel barbarum dicitur, ad boream vergens, portum facit barbaris gentibus, quae hoc mare diffusi habitant, optabilem, sed valde periculosum incautis et ignaris"

"på den plats en viss bukt i det sundet, som kallas Baltiska eller barbariska, böjer sig mot norr, skapas en säker tillflyktsort för de barbariska nationerna, som bor spridda runt detta hav"

Kommentar: Detta är också en intressant uppgift. Adam menar att Birka ligger i en bukt av Östersjön, som böjer sig mot norr. Adam hänvisar också till att Birka ska ligga i ett sund. Birka verkar även vara en internationell angelägenhet, och erbjuder skydd för alla folken kring Östersjön.

-

"Qui sinum maris impacati per centum et amplius stadia latentium molibus saxorum obstruentes, periculosum aeque suis ac praedonibus iter meandi fecerunt."

"I den ofredliga havsbukten är i hundra och fler stadier, blockerade vallarna av dolda stenar, gjorde en resa lika farlig för sina egna som för rövarna."

Kommentar:  Återigen så anger Adam att vattnet vid Birka är som en havsbukt. Det är svårt att veta vad "vallarna" betyder i detta fall. Troligtvis hänvisar Adam till naturliga strandbankar eller uppbyggda försvarsbarriärer, som förstärkts med förrädiska stenmassor. 

CAPITULUM 20 (DESCRIPTIO INSULARUM AQUILONIS)

"Quorum errori condolens noster metropolitanus statuit Bircam illis gentibus metropolem, quae in medio Sueoniae posita contra civitatem Sclavorum respicit Iumnem, paribusque spaciis omnes illius ponti amplectitur horas."

"Vår storstad har medlidande deras misstag etablerat Birka, dessa nationers metropol, som, belägen mitt i Sueonia, har utsikt över slavernas stad, vänd mot Jumne, och med lika avstånd i timmar till alla."

Kommentar:  Denna mening är svårtolkad. Vi kan dock konstatera att Birka ska ligga nära eller vänd mot Jumne (i dagens Polen). Adam anger även att Birka "har utsikt över" Slavernas land, på andra sidan av Östersjön. Adam verkar anse att Birka är en gemensam angelägenhet för alla folken runt Östersjön, och inte bara vara en svensk eller nordisk handelsplats. En fristad där man kunde ankra sina skepp och vara trygg från anfall från sjörövare, och kunna ägna sig åt sina personliga förehavanden vad de än må vara. Det är också värt att notera att det är lika långt mellan Birka och dagens Lettland, som det är mellan Birka och dagens Polen.

SCHOLIA (SCHOL. 138)

"Relatum est autem nobis a quibusdam stipatoribus Adalwardi episcopi, cum primum Sictonam accessisset, ad unam missarum celebrationem ad manum oblatas sibi 70 marcas argenti. Tantae enim devotionis sunt omnes populi arcticae plagae. Tunc etiam occasione itineris divertit Bircam, quae nunc in solitudinem redacta est, ita ut vestigia civitatis vix appareant; quare nec tumulus sancti Unni archiepiscopi inveniri potuit."

"Det har rapporterats för oss av några av biskop Adalwards följe, när han först kom till Sigtuna, att vid ett av mässorna 70 mark silver erbjöds honom i hans hand. För alla folken i den arktiska regionen är så hängivna. Då även i anledning av resan avledde han Birka, som nu är förminskad till öken, så att stadens spår knappt synas; varför inte ens ärkebiskopen S:t Unnis grav kunde återfinnas."

Kommentar:  Biskop Adalvard begav sig från Bremen, efter att han fått sitt förordnande i det nya biskopssätet i Sigtuna. Han reser från Bremen upp till Sigtuna sjövägen och passerar då Birka på vägen och väljer då att göra ett besök. Här läser vi: "Tunc etiam occasione itineris diverit Bircam". Denna anmärkning kan, så vitt vi kan förstå inte betyda något annat än att, då resan till Sigtuna gav honom ett gynnsamt tillfälle därtill, avvek han från den givna kursen och styrde in till Birka (diverit Bircam). Det finns inget som indikerar att Adalvard skulle ha begagnat sig landvägen via Skara och på så sätt begagnat sig av en hel månads resväg. Den "avstickare" till Birka som han gör, behövde ju knappt ha nämnts, om Birka legat på Björkö. Färden mellan Sigtuna och Björkö kunde ju inte ta mer än någon timma, och borde i princip vara samma resmål. 

SCHOLIA (SCHOL. 94)

”Adalwardus senior uterque praefectus est Gothiae, iunior ad Sictunam et Ubsalam directus est, Symon ad Scritefingos, Iohannes ad insulas Baltici maris destinatus est. Vigesimus erat Ezzo, quem ipse ordinavit in Sclavaniam.”

"Adalvard den äldre var guvernör i Gothia, den yngre hänvisades till Sigtuna och Uppsala, Symon till Skridfinnarna och Johannes till öarna i Östersjön. Den tjugonde var Ezzo, som han själv beordrade till slaveri."

Kommentar:  Denna strof är en av de mest intressanta i Adams skrift. Den visar hur den Katolska kyrkan anvisar biskopar och andra kyrkans män till olika stift och regioner i Sverige. Adalvard den äldre satt i Skara i Västergötland och Adalvard den yngre fick ansvar för Sigtuna och Uppsala. Vi får även veta att en Johannes får ansvar för öarna i Östersjön, något som bara kan vara Öland och Gotland. Denne Johannes är Abboten Hiltin-Johannes, som vigdes till stiftsorten Birka.

CAPITULUM 23 o 28

"För vilka han också genom den berömde konungen Stenkils ambassadörer inrättade ett säte i staden Sigtuna, som ligger en dagsresa från Ubsola. Det finns verkligen en sådan resa, att man, när man seglar från danskarnas Skåne till sjöss, på den femte dagen når Sigtuna eller Birka ty de är nära."

"Men om du tar dem landvägen från Skåne, genom folken i Götaland och staden Skara, Telge och Birka, kommer du till Sigtuna om en hel månad."

"Varav det också sägs att de på sju dagar nådde goternas stora stad, Skara. Sedan sträckte sig Östergötland till havet som de kallar Östersjön, ända till Birka."

Kommentar:  Dessa strofer innehåller de mest angivna källorna kring Birkas officiella placering i Mälaren. Det finns en solklar resväg via Östergötland norrut där man passerar Södertälje in i Mälaren och att man passerar den stora handelsplatsen Birka på resan till Sigtuna. Detta kan vi läsa i alltifrån skolböcker, sidor på nätet till akademiska avhandlingar.

Vi måste dock hålla i minnet att redan 100 år innan Adam skriver sin text, kunde man inte längre resa in i Mälaren via dagens Södertälje. Landhöjningen hade medfört att handelsplatsen på Björkö fått övergivas redan runt år 970. Skulle man resa in i Mälaren för att besöka Sigtuna fick man passera Södertörn och in via dagens Stockholm, och detta är en avsevärd omväg. Detta innebär att det inte längre fanns någon som reste till Björkö i affärer, och därmed ingen som kunde berätta för Adam kring avstånd och resvägar. Det innebär att Adam inte kunde veta om Birka och Sigtuna låg nära varandra eller inte, ännu mindre kring restiden till resp. destination. Den enda person som hade en anledning att passera Birka på vägen till Sigtuna, var denna Biskop Adalvard. Det var enbart från hans resa som Adam försökte få ihop den svenska geografin. Adalvard reste med båt från Bremen uppför den svenska östkusten på väg till Sigtuna. Han hade möjligheter att avvika från den tänkta resvägen på antal ställen efter vägen. Han hade möjlighet att besöka Köpingsvik på Öland, svängt av vid Slätbaken för att besöka området kring Söderköping men även rest över till Gotland för att söka Biskop Unnis grav. Ingen av dessa resmål skulle behöva ge Adalvard några större umbäranden eller avgörande tidsförluster. Han kunde självfallet även avvika från ursprungliga resan genom Mälaren för att besöka Björkö, även om han passerade via dagens Stockholm. Men nästa fråga är ju då om Björkö låg i Götaland. Det finns väl ingen vetenskapsman idag, som anser att Södermanland var en del av Östergötland. Adam är tydlig med att Birka ligger i Götaland.

Detta innebär att både osäkerheten kring både kronologin och avstånden, gör att vi egentligen inte kan lägga någon vikt vid Adams påstående att Birka och Sigtuna ska ligga nära varandra. Detta baserar vi på att dessa platser inte existerade samtidigt, de hade helt olika resvägar och det faktum att Björkö inte ligger i Götaland.

Om vi däremot tittar på den andra relationen som Adam tar upp, den mellan Sigtuna och Ubsolatemplet blir det något annat. Vi utgår ifrån att Ubsolatemplet är liktydig med dagens Gamla Uppsala och då är kopplingen till Sigtuna helt klar. Dessa två platser är väldefinierade och ligger nära varandra, detta faktum hade Adam fått verifierat via sina källor. Detta var uppgifter som kyrkans män hade ett stort intresse av. Vi kan dock inte använda avståndet mellan Sigtuna och Gamla Uppsala - som ett bevis för att Birka skulle ligga nära någon av dessa platser.

Om man även analyserar andra strofen – får man en känsla av att de första städerna hänger ihop på något sätt medan Sigtuna ligger vid sidan av. Det kan vara så att Adam ser de andra som städer i det kända Götaland medan Sigtuna ligger bortom det mer kända området och då ligger i det traditionella Svealand. Om Sigtuna och Birka skulle ligga bredvid varandra, borde han gjort avgränsningen tidigare i meningen, kan man tycka. Något i stil med ”...genom folken i Götaland och staden Skara och Telge, kommer du till Birka och Sigtuna om en hel månad."– men det är uppenbart att så står det inte. Det Adam anger är dock förmodligen helt korrekt, det är Sigtuna som är den stora utmaningen på resan. Denna del av sträckan innehåller längre passager genom okända marker.

 KOMMENTARER

Det är alltid riskabelt att göra översättningar från latin, och lägga allt för mycket vikt på det man får fram. Vi kan dock konstatera att ordet "sund" inte är med i den officiella översättningen till svenska. Orsaken till det kan man ju bara spekulera i, det kan vara så att det inte finns något sund i Mälaren där Birka förväntas ligga. Ordet "Sinus" som Adam använder för att placera Birka i Östersjön, kan betyda både "Bukt" och "Vik". Orsaken till att man valde ordet "Vik" kan man ju också bara spekulera i. Mälaren kan vara en vik av Östersjön även om den inte vetter mot norr, men kan inte vara en bukt. Det känns som att personen som översatte Adams text från originalspråket, var påverkad av vad han förväntades leverera. Något som vi idag kallar "confirmation biased", man vet vad man ska komma fram till och tolkar saker i den riktningen. 

Det är alltid riskabelt att lägga allt för stor vikt på avstånd och restider, i alla fall från en person som själv aldrig nyttjat möjligheten att resa i området. Adam måste få ihop geografin över Sverige, för att göra hans skrift förståelig och trovärdig. Vi kan i alla fall konstatera att området vi kallar Götaland dvs. Västergötland och Östergötland var kända för Adam och samtiden, men att övriga områden var mer eller mindre okända. I den kontexten känns angivelsen att Birka skulle ligga i Östergötland, mer trovärdig än annat som Adam skriver. Att man även bortser från den uppenbara kronologiska missen är anmärkningsvärt. Vi vet att handelsplatsen på Björkö inte existerar samtidig som Sigtuna och att man på mitten av 1000-talet inte lägre passerar Södertälje för att komma in i Mälaren. Vetenskapen verkar även helt ha missat att Birka har blivit ett eget kyrkostift.

Om man sammanfattar detta i nio observationer:

• Sigtuna ska ligga nära Ubsolatemplet

• Birka ska ligga nära Sigtuna

• Birka ska ligga nära Ubsolatemplet

• Birka ska ligga nära dagens Lettland och Polen

• Birka ska ligga vid ett sund i Östersjön

• Birka ska ligga i en bukt som böjer mot norr eller i en vik som vetter mot norr

• Birka ska ha lika långt till alla kuster av Östersjön.

• Birka ska ligga på öarna i Östersjön.

• Birka ska ligga i Östergötland.

SAMMANFATTNING AV DE TYSKA OBSERVATIONERNA

Om vi sammanfattar vad våra tyska observatörer berättar, ser vi ett tydligt mönster.

• Båda anser att Birka ligger i Götaland.

• Rimbert menar att det första mötet skedde i Götaland, på en plats som kallades Birka. Adam menar att Götaland sträcker sig till havet som de kallar Östersjön, ända till Birka.

• Rimbert menar att det andra mötet skedde i det egentliga Sverige, detta kan man tolka som dagens Svealand.

• Adam menar att Sigtuna och Uppsala ligger i det som alla tolkar som dagens Svealand. Han relatera detta med att Sigtuna ligger nära Ubsolatemplet, som bevisligen inte ligger i Götaland. Ubsola ligger i det område som verkligen behövde få ta del av guds goda budskap, det som vi idag kallar för Svealand.

Det finns samtidigt mycket motstridigheter i materialet, som gör tolkningen osäker. Utifrån den reseskildring som Adalvard gör, borde Adam vara medveten om att Birka är övergivet. Men han beskriver fortfarande Birka som en stad som borde vara en huvudstad.  Kan man tolka det som att det finns fler platser som heter Birka eller hade den flyttats? Vi kan dock konstatera att de handelsmän som reser till Birka i nödvändiga affärer, inte längre reser till Mälaren. I alla fall inte via dagens Södertälje. Birka kan ha legat nära Ubsolatemplet, men inte nu när Adam levde. Det går heller inte vara nära dagens Gamla Uppsala och samtidigt vara nära dagens Lettland.

Bara genom att läsa några av våra tyska författares textrader och försöka göra en seriös tolkning av dem, känner man att något inte stämmer med dagens uppfattning om placeringen av Birka. Gamla historiska uppgifter blandades med nya berättelser om Sveonernas mystiska land på Adams skrivbord, och allt blev inte till en lyckad beskrivning av verkligheten.

Som Hugo Ulander uttrycker det:

Därvid måste man hålla fast, att Adam själv aldrig varit i Sverige och sålunda icke besökt vare sig Birka, Telge, Sigtuna eller Uppsala. Han måste då hava tagit alla uppgifter av andra personer och av dessa meddelanden dragit vissa slutstater. Adam kan säga att Birka låg mitt i Sverige men att även Uppsala låg mitt i Sverige. Sigtuna låg enligt de underrättelser han erhållit en dagsresa från Uppsala. Av dessa premisser drar han den slutsatsen att Birka ligger icke långt ifrån Uppsala och Sigtuna. Det är det gamla felslutet, som omnämnes i logiken under benämningen quarternio terminorum och vilket här går igen. Medeltermen (här i Sverige) tages i olika betydelser och då skenbart till och med det vansinnigaste och orimligas bevisas. Det klassiska exemplet på ett sådant felslut lyder sålunda:

• Cajus är en räv,

• En räv har fyra fötter,

• Alltså: Cajus har fyra fötter.

Sannolikt är icke Adam den första, och han blir kanske ej heller den siste som utan avsikt att bedraga på detta sätt åstadkommer oreda och förvirring framför allt, då det gäller historiska och geografiska uppgifter.

Vi får gräva vidare kring Birkas historia.

Hans Nilssøn Strelow

Hans Nilssøn Strelow, var född 1587 i Visby, död 1656, var en superintendent och krönikeförfattare. Mest bekant är Strelow genom sin 1633 tryckta Den guthilandiske cronica (Cronica guthilandorum), som är den äldsta bearbetningen av Gotlands historia. Arbetet, som till största delen är en fantastisk dikt över gutarnas äldre historia och deras beröring med forntidens greker, innehåller dock även skildringar, som torde vara byggda på tillförlitliga källor. (Wikipedia)

Strelow menar att Unni var bosatt och verksam på Gotland, närmare bestämt Klinta. Att kristendom småningom antagits av Gutnaltinget, Gotlands högsta styrande organ, allom till efterrättelse framgår av Gutalagens första paragraf. Inte långt från Klinta, på Gotlands högsta punkt en märklig ruin, där det eventuellt visar spår av en kyrka - Gaitkörku. Den första kyrkan brändes ner eftersom Gutnaltinget vägrade godkänna den nya religionen, och som ovan sagts, kanske Gaitkörku saboterades. Något som kan styrka att Gaitkörku verkligen är en kyrkoruin, är att i närheten går en väg mellan Hunninge och Lojsta som än i dag kallas Biskopsgatu (Biskopsvägen). Det sägs att biskopen red den vägen över Lojsta när han hade ärende till Fardhem kyrka. Biskop Unni sägs vid sitt besök i början av 900-talet ha bott på gården Hunninge, som har sitt namn efter honom. Det kan vara biskopens ansträngningar för att sprida den kristna läran som medförde att vikingarna tog sig för att bygga en kyrka på Gotlands högsta punkt. Vi vet dock inte om han dog på Gotland, men han kom enl. Strelow år 936 till ön - samma år som han dog.

"År efter Kristi födelse 936 är Biskop Unni själv kommen till Gotland ..... han hade sitt hus och boende i Klinta .... byggde Atlingbo kyrka" 

Olaus Magnus

Olaus Magnus (latinisering av Olof Månsson), född i oktober 1490 i Skänninge, död 1 augusti 1557 i Rom. Var en svensk präst, Titulärbiskop av Uppsala katolska stift samt diplomat, humanist, etnolog och kartograf. (Wikipedia)

Det är intressant att Olaus Magnus väljer att lägga in en text på Gotland - det är inga andra delar av Sverige som får ett speciellt omnämnande. Om man tar hjälp av moderna översättningsmetoder, får man fram en mycket intressant mening. "Butiken var en gång känd över hela världen". "Empor" är samma ord som idag exempelvis används för benämningen av det stora köpcentrat i Malmö - Emporia. En mer tidstypisk översättning av Butik borde nog vara Handelsplats eller eventuellt Marknad. Det innebär att Olaus Magnus menar att Gotland, var en handelsplats eller en marknad som en gång i tiden varit känd över världen. Det kan ju dock vara Visby, som Olaus avser med benämningen handelsplats men det kan vi inte säkra på. Även om staden inte längre hade samma status som hundra år tidigare, än känslan mer att Olaus avser en mer svunnen tid. Han borde även ha kunnat beskriva Visby som en stad och inte som en marknadsplats. Olaus Magnus vill i alla fall göra läsaren uppmärksam på att Gotland, en gång i tiden varit välkänd för sin internationella handel. 

"Empor iu olim celeberrimu in toto orbe" - "Handelsplatsen var en gång känd över hela världen"

Johannes Messenius

Johannes Messenius, född omkring 1579 i Västra Stenby socken i Motala, död 8 november 1636 i Uleåborg, var en svensk författare och historiker. År 1609 utnämndes han till professor i juridik i Uppsala. 1613 blev efter en konflikt på universitetet, blev Messenius utnämnd till föreståndare för rikets arkiv i Stockholm. Här började hans intresse för historia och han skev ett antal böcker - den som mest av intresse för oss är Scondia illustrata från år 1700.

På en tavla i domkyrkan i Linköping kan man läsa följande: ”Anno christi 813 fundatu est hoc templum sub rege Berone tertio.” som översätts till: ”Under Kristi år 813 grundades detta tempel under kung Björn den tredje.” Vi kan läsa att Kung Björn anlägger en - förmodad - föregångare till dagens domkyrka i Linköping, redan år 813. Det är nog den allmänna uppfattningen att året borde vara år 831 - två år efter att Ansgar kommer till Sverige för att sprida det goda budskapet. Oavsett denna eventuella felskrivning kan vi ändå konstatera att Ansgarsmissionen tidigt får ett fäste i världsordningen och en påverkan på livet i Östergötland. Redan två år efter Ansgars besök i Birka anlägger Sveakungen en kyrka - i det vi kan anta vara i deras gemensamma uppfattning var kyrkan borde stå. En annan och kanske mer sannolikt tolkning är att Linköpings stifts föregångare - Birka stoft grundas av Björn någon gång 800-talet. Detta blev den officiella starten för missionsarbetet i Sverige och då främst i Götaland. Om detta manifesterades av en kyrka runt Vreta eller i Linköping, kan vi inte veta men kyrkans män behövde byggnader för sitt fortsatta arbete.

Vi vet inte vem som står bakom denna tavla i Linköpings domkyrka och var författaren fått informationen från. Det finns de som hävdar ett det är Johannes Messenius som ligger bakom detta. Han jobbade i Riksarkivet i Stockholm - möjligt att han hade tillgång till material som inte längre existerar.

”Anno christi 813 fundatu est hoc templum sub rege Berone tertio.” - ”Under Kristi år 813 grundades detta tempel under kung Björn den tredje.”

SVEONERNA

"Av Sveonernas folkstammar bor de götar, som kallas de västliga, närmast oss. Det finns också östliga götar. Västergötland gränsar till danernas provins Skåne. Därifrån skall man på sju dagar kunna nå götarnas stora samhälle Skara. Därpå sträcker sig Östergötland utmed det baltiska havet ända till Birka." 

”Bland dessa Folkslag fanns Västgötar, Skridfinnar, Värmlänningar, Finnvedingar och Götar, och dessa regerar bland Sveonerna”.

En av de största frågorna kring svensk tidig historia i är Svea-begreppet. Vilka var dessa Svear och var bodde de? Traditionellt ansågs Svearna bo i Mälardalen och då främst Uppland och det var de som lade under sig alla andra folkstammar och Sveariket bildades. Detta Svearike blev sedan basen för det svenska riket som skulle komma. Den synen har nyanserats avsevärt under senare år men vissa delar lever fortfarande kvar. Detta är en avgörande orsak till att Birka-frågan enbart har berört Mälardalen, och inte några andra delar av Sverige. Adam skriver dock ingenting om Svear utan enbart om Sveoner.

Tacitus, Jordanes och Adam av Bremen använder alla två olika stavningar för det som tolkats som "Svear". Tacitus nämner Suioner, och Sitoner, Jordanes talar om områdena Suehans och Suetidi, och Adam talar om Sueones och deras land Sueonia. Suionerna bodde enligt Tacitus på en ö ute i havet och var sedan gammalt kända för att ha hög klass på sina vapen. Suionerna bodde vid Sueberhavet och på den högra kusten av samma hav bodde Esterna. Sitonerna skilde sig från Suionerna genom att Sitonerna tillämpade matriarkat – dvs. att kvinnorna hade de ledande positionerna. Efter Suionernas och Sitonernas område slutar Suebernas land. Detta tyder på att Tacitus i och med detta beskrev Skandinavien men att han inte hade några klara geografiska uppgifter om var Suionerna bodde. Om Suioner och Sitoner bor nära varandra, ger Germania skäl att anta att Sitonerna bodde bortom Suionerna. Det går då inte att utesluta att Skandinavien (Suioner och Sitoner) under Tacitus tid hade ett försvarsförbund, då Tacitus hävdar att Suionerna anslöt sig i viktiga frågor till Sitonerna. Under förutsättning att Sitonerna går att knyta till Mälardalen runt år 0, så bodde Suionerna på Tacitus tid någonstans från Skåne upp till och med Södermanland. Om Sitonerna var bosatta runt Mälaren – går dock inte att klarlägga.

Uppgiften att Suionerna var välkända för sin höga klass på vapen, implicerar att Suionerna själva kunde tillverka högklassigt järn. Detta innebär att om ett område skall identifieras som Suionernas område på Tacitus tid, krävs det att området utifrån arkeologisk kunskap går att bevisa att det hade hög kvalité på järnföremål som tillverkades. lokalt. Den inhemska produktionen pekar på att kvalitén i järnet skilt sig mellan olika områden. Fosforhalten varierar starkt i fynd från olika delar av Sverige. Hög fosforhalt gör järnet mer lättarbetat till exempel till vassa eggar/dubbelsidiga slipningar med mera Fynden från Öland, Gotland, Östergötland, Västergötland, Bohuslän och Dalsland har högre fosforhalt än liknande fynd från Skåne, Mälarlandskapen och Dalarna. Om järnkvalité beaktas, så borde innevånare på Öland, Gotland, och i Östergötland, Västergötland, Bohuslän – Dalsland haft större förutsättningar att tillverka högkvalitativa vapen än vad järnåldersmänniskorna runt Mälaren hade. Detta innebär att Tacitus texter, vattennivåer i Östersjön samt järnkvalitén i olika delar av Sverige talar mot teorierna att svearna bodde runt Mälaren på Tacitus tid. (Inger E Johansson)

Adam talar om att Sveonerna hade grannar, dessa grannar var Daner, Norrmän och Slaver - på andra sidan av Östersjön. Sveonerna härskar över många öar och över stora landområden, ända upp till Kvänland. Det mest intressanta i hans beskrivning är att Sveonerna inte konkurrerar med några andra folkslag, inom sina väldiga land och havsområden. Alla som bodde på Svoeonernas mark var alla Sveoner, även om man var av götisk börd eller var en skridfinne.

Adam talar om Gens, ”Gens Sueonum”, som översätts till Sveonernas släkte. På samma sätt som Gens Humana översätts till Människosläktet. Bland dessa Sveoner finns ”Populi”, som översätts till Folkslag. Bland dessa folkslag finns alltså bl.a. Västgötar, Värmlänningar, Finnvedingar och Götar. Folket i Uppland kallade Adam för ”Sueones Ulteriores”, som översätts till de ”längst bort boende Sveonerna”. Adam skriver: "Gothorum populos in Sueonia regnantes" - som översätts till att "Goternas folk härskade i Sveonernas land". Det verkar inte finnas något speciellt folk som styrde hela riket, utan varje del hade sitt eget styre. Det kan ju bara betyda att Sveonerna var kungar i sitt eget land, och inga utländska element kunde göra några anspråk. Alla dessa folk som styrde riket, var dock alla Götar.

Här uppstår den dualitet som är svår att förstå. Det är Götarna som härskar i Sveonernas land men det är ändå Sveonerna som gett namn till landet/riket. Läser man Wulfstans reseberättelse från 890-talet, kan man se att Blekinge, Möre, Öland och Gotland hör till ”Sweon” – något som bara kan tolkas som Sveonernas land. Även om Öland och Gotland tillhör Sveonernas land innebär inte automatiskt att detta skulle vara ett specifikt folk. Man är fortfarande en Göt även om man ingår det svenska riket – precis som idag. Detta kan innebära att det folkslag som gett namn åt landet, inte längre finns kvar som en egen enhet på Adams tid.

Det finns nog bara en tolkning av Adams text, att Sveoner ska översättas till Svenskar. Det är därför Adam kan skriva att Birka är ”Oppidum Gothorum”, som översätts till Götarnas stad, mitt i Sveonernas rike. Alla de människor som bor i det som vi idag kallar Sverige, som inte är Daner eller Norrmän var Sveoner dvs. Svenskar. Det finns ingen geografi i begreppet att vara en Sveakung, den personen uppbär den titeln oavsett från vilken del av riket han kommer ifrån eller uppehåller sig. Detta är viktigt att bära med sig om man ska förstå hur Adam ser på Sverige vid detta tillfälle.  Efter att Sveonerna kristnats, fick deras församlingar ofta besök av danernas biskopar. Adam specificerar att det främst vara Biskop Egino av Dalby och Lund, som kom i det sammanhanget. Han besökte Sveonernas Jarl Gnif, i Skara. Eftersom Sveonerna inte hade en biskop, hade de kristna i Västergötland en Jarl vid namn Gnif, som beskyddade dem. Adam benämner honom: "Sueonum satrapa Gniph" - Sveonernas Jarl Gnif.  Adam skriver att man i Sverige hade ett rike, till skillnad från en reell stat, som fanns på kontinenten vid den här tiden. Här var kungamakten en effekt av folkets vilja och inte via hävd, som var fallet på så många andra platser. Äldre Västgötalagen lär oss att Svearna valde kung, men att de även kunde vräka honom - "Sveær egho konong at taka ok sva vrækæ".

Till skillnad från våra södra och västra grannar var Sveonernas rike svårare att definiera rent geografiskt. Man kände väl till Götaland och de folkslag som bodde där - men sedan bestod riket även av stora landområden som få på kontinenten visste något om eller hur långt de sträckte sig. Ingen av dessa folkslag hade dock total kontroll över hela området och ingen hade den totala makten över riket. Bland de folkslag som Adam räknar upp, fanns det dock inga som kallades för Svear - och det kan man tycka är märkligt. Alla människor som bodde i Sveonernas rike var Sveoner - men de flesta tillhörde även någon av de namngivna folkgrupperna. Detta innebär att folken i exempelvis Närke och Södermanland inte var Götar utan enbart Sveoner – men där folket i exempelvis Västergötland var både och.

Det finns nog en förklaring till Adam inte skriver någon om Svearna - de var förmodligen inget folkslag utan mer av en organisation. En teori kan vara att Svearna var de organiserade familjer som hade till uppgift att utgöra den stora armé och flotta som byggdes upp i Mälardalen och Uppland under järnåldern. Man kan se från gravarna i Vendel och Valsgärde att fokus för Uppland var krig och försvar. Mycket resurser gick in i att göra utsmyckade vapen och hjälmar, så det var med stolthet som man såg på sin uppgift för riket. Sverige var alldeles för stort för att kunna regeras på ett modernt sätt. Här talar vi om ett långtgående och gammalt samarbete, där Svearna fick välja kung i utbyte mot att de hanterade krigsmakten men även fick ta ut tull från handelsplatserna.  

Götarna var kanske de familjer som ägde de stora jordegendomarna inne i landet och utgjorde den ekonomiska basen för riket. Detta var de som var ”röstberättigade” i olika ting och var de som, i alla fall senare i historien utsåg kung i Eriksgatan. Svearna var dock de som tog eller vräkte kungen, om han inte var till belåtenhet. I Mälardalen och på öarna i Östersjön låg en den politiska och handelsekonomiska scenen medan den historiska och sociala basen låg i de gamla Götalandskapen. Detta kan vara en förklaring till förvirringen, där funktionen var mer avgörande än geografin. Mycket förenklat kan man säga att Svearna var sjöfararare medan Götarna var landägare – vilket på ett sätt harmonierar med den teori som framförs. Enligt Adam var dock alla svenskar.

GEOGRAFIN KRING BIRKA

"Gothia habitant usque ad Bircam, postea longis terrarum spatiis regnant Sueones - De bodde i Gothia ända till Birca, varefter Sueoni härskade över stora landområden"  

Detta är den första karta vi har över Skandinavien. Den är gjord av den danska geografikern Claudius Clavus, tryckt i Florens 1482. Det som kanske är mest intressant med kartan - är hur stort och dominerande Gotland är i Östersjön och i hela området. Gottia eller Gothia är samma begrepp som Adam av Bremen använder för att benämna de götar, goter eller gutar som dominerar i området. På latin finns det bara ett begrepp för detta folk - medan vi på svenska skiljer på Goter och Götar. Det ser ut som att Gotland ger namn åt både stora landområden både till öster och väster - men även det omgivande havet. Clavus benämner Östersjön som Mare Gothorum - på samma sätt som Adam benämner Birka som Oppidum Gothorum. Adam ser dock Östersjön som det Baltiska eller det Barbariska havet - och inte som Götarnas hav. 

Den del som vi ser som dagens Götaland ser Clavus som södra Gotland - där även dagens Estland benämns som östra Gotland - Gottia Orientalis. Den observante läsaren kan även se att det finns en stad som heter Upsalia precis öster om det man kan bedöma som Vänern. Den staden ligger ett område som han kallar Suecia - que som vi översätter till Svealand. Allra ytterst till öster ligger dock en stad som heter Arosia - som vi översätter till Östra Aros eller i dagligt tal Uppsala. Detta har i vissa kretsar setts som ett bevis att Ubsola inte var samma plats som dagens Uppsala. Vi kan nog sluta oss till att den själva geografiska strukturen av Skandinavien som Clavus bygger sin karta på, är en gammal och beprövad kunskap. Ur den synvinkeln kan vi inte lägga allt för mycket vikt på placeringen av dessa olika städer. Vi kan konstatera att från ett danskt perspektiv består Sverige nästa bara av götiska områden.

Vi kan här göra en parallell till vad Rimbert skriver i Vita Ansgarii - att "Birka, i vilken denna församling hade hållits, var inte, i strikt mening i Sverige, utan på Gotland. Den andra sammankomsten hölls söderut i egentliga Sverige". Ser man på kartan verkar stora delar av Sverige kallas för Gotland - eller det vi skulle kalla för Götaland. Clavus gör ingen distinktion mellan Gotland och Götaland - mer än att alla delar förutom Gotland har fått ett namn som är i relation ön. Detta innebär teoretiskt att Birka kan ligga i någon annan del av Sverige som kallades för Götaland - och inte specifikt Gotland. Den engelska översättningen anger "in Gotland" som då borde översättas till "i Gotland" - och inte "på Gotland". I den kontexten borde kanske Gotland tolkas som Götaland. Vi ska dock komma ihåg att det engelska språket går från "on an island" till "in an island" - när ön är befolkad och ses som ett eget territorium, och detta skulle kunna passa in på Gotland.

För att den officiella tolkningen av Rimberts beskrivning av Ansgars två möten med den svenske kungen ska gå ihop, ska första mötet skett på Björkö och den andra på Adelsö. Det skulle innebära att RImbert hade en uppfattning om att gränsen mellan Götaland och Svealand skulle gå i sundet mellan Björkö och Adelsö - detta känns som en ren efterhandskonstruktion. Kungahallen på Adelsö borde väl ha legat i anslutning till handelsstaden på Björkö och inte ligga i en annan del av landet, som Rimbert antyder? Vi kan även konstatera att Björkö och hela Södermanland ligger i det som vi sedan slutet på 1100-talet, kallar för Svealand. Kartan indikerar att Sverige sågs mer som en fyrkant än det avlånga land som vi ser idag - där delen norr om Östergötland i princip var okänd terräng. Vi kan i det sammanhanget även konstatera att Mälaren är en del av detta okända område och inte ens utmarkerad på kartan. 

Uppgifterna angående läget för Birka under denna tid är hos Adam utförligare och han lägger in Birka i det geografiska rummet. Detta görs i olika textavsnitt, vilket inte gör förståelsen lättare. Det går att urskilja två beskrivningar. Den första anger läget i förhållande till det baltiska havet och den andra beskrivningen anger läget genom beskrivningen av hur man reser dit landvägen.

Den första beskrivningen anger att Kurland inte ligger långt från Birka, som i sin tur har Jumne mittemot sig. Birka skall även ha lika långt till alla kuster av detta hav. Återigen är Birka i centrum av Sveonernas land och Östergötland ligger utefter det baltiska havet ända till Birka. Här ger flera uppgifter ett intryck av att det är en geografisk mittpunkt som beskrivs. Dels lika långt till alla kuster kring detta hav och dels skolier 126, som anger restider. Är detta ett uttryck för som Adam skriver, att ärkebiskopen hade valt Birka som huvudort för de omkringboende folken. Vad passar då bättre än en ort som i alla bemärkelser är i centrum.

En tolkning av vad centrum av Sveonernas land kan ha varit för Adam, är de kristna områden som fanns hos Sveonerna. Detta kan förklara de referenser som görs till götar angående Birka. Eftersom götar härskar och är kristna. Antagandet att det kristnade området skulle vara centrum, ger ingen motsättning till att även Ubsola är in medio (i mitten). Birka och Ubsola kan ses som ett symboliskt motsatspar. Där Birka är viktig för missionen och Ubsola är hindret för missionens slutförande. Det är en tolkningsfråga vad Adam menade med att det är lika långt till alla kuster vid detta hav. Menade han i alla riktningar, eller utifrån Birkas läge till övriga kuster. Med andra ord inte den svenska eftersom det var där som Birka var beläget. Detta ger två möjliga områden som stämmer in på beskrivningen. För att förstå Adams sverigebild så får man föreställa sig Sverige liggande mot öster och inte mot norr.

Den andra beskrivningen som Adam gör är att han säger att Östergötland sträcker sig utmed det baltiska havet ända till Birka. Detta går att tolka på olika sätt. Östergötlands utsträckning möter inga problem, men däremot notisen om Birka. Adam säger ingenting om något speciell riktning för Birka. Eftersom den här notisen utgår ifrån Skara, som är den närmast föregående upplysningen, är det intressant om Adam utgår från Skara. Det faktiska läget var ju att Östergötland låg bortom Västergötland. Därmed kan Birka ligga någonstans utefter östersjökusten. Den landväg man reste för att komma till Sigtuna gick enligt Adam över Skara, Tälje och Birka. Kan Adam ha fått denna uppgift från samma sagesmän som de han anger i skolier 142. Där det sägs att Adalvard d.y. begagnade tillfället att under resan göra ett besök i Birka. Detta kan tyda på att Birka inte tillhörde den vanliga rutten. Eftersom skolien anger att Adalvard d.y. passade på att under resan göra ett besök i Birka. Det kan även förklara den långa tid det tog att komma till Sigtuna. Här anger Adam en månad landvägen. Medan det däremot tog sju dagar till Skara. Bägge dessa tidsuppgifter utgår ifrån Skåne. Detta skapar problem. Antingen var det omvägen till Birka som gav mertiden, dvs. gästning och dylikt. Eller så har Adam tillagt denna uppgift för att det skall stämma med att Birka låg i centrum. Adam anger att Sven Estridsen sagt honom att Sverige svårligen låter sig passeras på två månader. Då blir Adams placering av Birka på en månads färdväg från Skåne naturlig.

Upplysningen om att Birka och Sigtuna ligger nära varandra, kan det vara Adams egen konklusion. Den slutsatsen kan dras då man läser texten över resvägen. Det kan vara så att tillägget om seglingstiden, är Adams egen slutsats. Detta efter att ha fått information av sin sagesman om birkabesöket. Texten säger att från Skara gick resan till Tälje och sedan Birka. Var låg detta Tälje? Tälje skall vara en form av inbyggarbeteckning, ”tälgjar” som är bildad till ett viknamn ”talgh”, som betyder inskärning. De flesta är överens om att det är Södertälje som menas. Man kan förmoda att Birka inte låg utefter den normala vägen, innebär att Tälje kanske inte heller var den normala vägen. Vilket innebär att det inte behöver vara Södertälje. Adam tar ofta upp begreppet "nära" i sin text, och det blir svårt att tolka. Birka ska ligger "nära" Kurland, som vi vet är dagens Litauen. Det vara så att det föreligger någon form att språkförbistring här, det latinska ordet som översätts till "nära" kan han bredare betydelse. En annan och mer trolig orsak till detta är att Adam, inte hade full insikt i avstånden. En plats låg i alla fall närmare än någon annan plats, det räckte för Adam.

Detta är en tid då samhället har stabiliserats. Den kristna tron har vunnit insteg och vi har kristna kungar. Däremot är de inte självklart orienterade mot Hamburg-Bremen. Det verkar som om den tyska kyrkan har en svag ställning i Sverige. Olof Skötkonung döps enligt traditionen av en biskop Sigfrid från England. Det verkar som om missionärerna kom på danskt och norskt initiativ. Det tyder på maktpolitiska ambitioner från dessa båda riken. Adam har heller inte mycket information om den tyska missionen i Sverige. En motsättning är helt klar då Adalvard d.ä. som av tyska kyrkan vigts för Skara, tvingas åka tillbaka till Tyskland av Emund. Det finns tecken som tyder på att hans biskop Osmund hade bysantinska kyrkoideal. Först med Stenkil lyckas Hamburg-Bremen etablera sig ordentligt i Sverige. Det innebär att stiften utökas till fyra, Skara, Birka, Sigtuna och Halsingland.

Adam har för denna tid mer detaljerade upplysningar om Birkas läge. Han anger läget på två sätt. Det ena sättet är genom en orientering i förhållande till det baltiska havet och den andra genom en resa landvägen genom Sverige. Dessa båda sätt att ange Birka stämmer inte så bra överens. Den ena lägesangivelsen kan tolkas som Ölandsområdet alternativt Gotland. Den andra som norrut mot Sigtuna. Adam skriver som en lägesangivelse att Östergötland sträcker sig utmed det baltiska havet ända till Birka. Det verkar helt klart att kunskapen om Birka var dålig hos Adam och då även av kyrkan i Hamburg-Bremen. Kontakter mellan ärkebiskopssätet och Sverige borde av naturliga skäl funnits. Anmärkningsvärt är att Birkas förstörelse blev känd av Adam efter huvudtextens slutförande. Alltså ca.15 år efter det att Hiltin Johannes blivit vigd för samhället Birka. Detta innebär att man måste ställa frågan om Adalvard d.y. kom till ett annat Birka eller alternativt om Adam har varit tvungen på mycket vaga och motsägelsefulla uppgifter dra egna slutsatser efter egen förmåga, därav bristen på logik.

Det kan finnas en möjlighet att Adam trots sina svårigheter på dessa textställen, mer ser Birka som en symbol för kristendomens seger. Detta på det höga symbolvärde som Birka har på grund av Ansgar. Var det möjligt att föreslå en annan ort än detta symbolladdade Birka. Här startade missionen och här slutar den.

SAMMANFATTNING

De geografiska indikationerna på Birkas placering, kan vi sammanfatta i två olika delar. Först är det Rimbert och Adam som berättar vad som utmärker Birka på Ansgars tid under tidigt 800-tal, och sedan är det vad som utmärker Birka på Adams tid, på mitten av 1000-talet.

På Ansgars tid vet vi att:

• Birka ska ligga på Gotland eller i Götaland.

• Birka är en hamn som nås genom resor i båt.

• Birka nås landvägen och då passerar man mellanliggande hav.

På Adams tid vet vi att:

• Birka ligger i en bukt eller en vik, i ett sund i svenskarnas kustområde i Östersjön.

• Birka ligger lika långt mellan dagens Lettland och Polen.

• Birka ska vara lätt tillgänglig för alla folk som bor runt Östersjön.

• Birka ska ha lika långt till alla kuster av Östersjön.

Det är intressant att den äldsta källan inte anvisar att Birka skulle ligga nära Gamla Uppsala. Detta är information som Adam lägger till. När resvägen till Birka går genom Västergötland och Skara, via Södertälje och Sigtuna, är vi i mitten av 1000-talet. Bara av den enkla anledningen att dessa städer inte existerade på Ansgars tid. I alla fall inte som säkra övernattningsplatser för kyrkans män. När Sigtuna grundas, är handelsplatsen på Björkö redan övergiven och på Adams tid är alla spår borta. Adam antar att Birka ligger nära Gamla Uppsala, och belägger detta med närheten till den kända staden Sigtuna. Det är svårt att veta om Adam var medveten om att Birka var borta eller hade flyttat. Det är alltså Sigtuna som ligger nära Gamla Uppsala - inte Birka. Adam skulle ju skriva om Hamburg-Bremen-stiftets historia, och då behöver han ju göra en kronologisk resa. Adam hade mycket material på sitt bord, när han skulle skriva sitt epos men han kunde inte bedöma vad som var aktuella skildringar och vad som inte längre gällde. 

ÖLAND

Öland är en del av Sverige som officiellt saknar en stadsbildning eller handelsplats under vikingatiden. Det kan tyckas lite märkligt med tanke på vad alla fantastiska arkeologiska fynd man gjort här och alla de fornlämningar som finns bevarade på ön. Det finns dock en större bosättning på Öland. Denna plats uppvisar fynd från 600-talet och framåt - och var en viktig handelsplats ända fram till 1200-talet. När vikingaskeppen ersattes av koggar, blev bukten allt för grund och Kalmar tog över handeln. Vi talar om Köpingsvik invid Kalmarsund.

Ur RAÄs bok ”Köpingsvik Medeltidsstaden 77” av Marianne Johnsson, Hella Schulze 1990:

”I Köpingområdet intar Klinta by tidigt ett ekonomiskt-politiskt centrum. Det monumentala gravformerna, förekomsten av båtbrandgravar och ett rikt gravgods innehållande bl.a. vågar, vikter, orientalisk bronskanna och arabiska silvermynt talar för att en handelsverksamhet bedrivits i skydd av en storman. Av skriftliga källor från senmedeltiden framgår att Klinta tillhörde kronan och att Köpings kyrka var regalt pastorat. Dessa sena belägg för kunglig närvaro i Köpingsviksområdet kan även ha gällt för vikingatida/tidigmedeltida förhållanden.

Det vikingatida/tidigmedeltida kulturlagrets utbredning begränsas ungefär av fastigheten Solbergatäkten 1:1 i väster, Klinta campingplats i nordost och landsväg 136 i söder och sydost. Det rör sig om ett ca 1100 * 200 meter stort område. Även söder och sydost om denna väg har det påträffats kulturlager men dessa är svåra att datera och tolka.

När det gäller Köpings kyrka finns den ännu många oklarheter. Varför var kyrkan så stor och varför försågs den med ett västtorn? En allmän uppfattning är att kyrkor med breda västtorn uppförts av kungen eller en storman. I det oftast rektangulära tornet inrymdes kungens/stormannens loge (empor) liksom även hans grav. [Nyborg 1979, Stiesdal 1983].

Kyrkor med västtorn kan tyda på att en kungs- eller stormannagård legat i närheten av kyrkan, vanligen väster därom. Väster om Köpings kyrka finns ett område med höga fosfatvärden, som skulle kunna utgöra platsen för en stormannagård. I detta område hade ännu inte gjorts någon arkeologisk undersökning.”

Det är mycket som talar för Köpingsvik på Öland som platsen för Birka, när man refererar till Adams text. Handelsplatsen ligger vid Östersjökusten, i ett sund och i en bukt som böjer mot norr. Har en hamn som vetter mot norr, har en tingsplats, eventuellt även en kungsgård och bär tydliga spår efter en tidig kristen verksamhet. Öland ligger väldigt bra strategiskt placerad, utefter den väl trafikerade farleden utefter den svenska kusten från Hedeby i söder, över till Ryssland och floderna ner till Konstantinopel. Öland bjöd på stormskydd och isfria vatten större delen av året. Öland ligger även nära Kurland, som är dagens Lettland men även nära Jumne/Jomsborg, som ligger i dagens västra Polen. Ett par geografiska indikationer som Adam tydligt anger i sin text.

Det dåtida namnet var Köpunge, i dagens språkbruk Köping, ett namn som återfinns över hela Sverige och synonymt med stad. Här i sundet gick en viktig handelsled norrut. Området är rikt på fornlämningar. En viktig plats i anslutning till handelsplatsen ligger Klinta, där man begravde de döda och säkert fungerade som kultplats. Inte långt från Köpingsvik ligger Sveriges största offermosse, Skedemosse och även Ölands största fornborg, Sörbyborg. I Skedemosse offrade man människor ändra fram till mitten av 1000-talet, samtidigt som de tidiga kristna kyrkorna invigdes på ön. 

Boplatsområdet eller "svarta jorden" är på minst 22 ha stort, eftersom det finns ytterligare ytor med kulturlager som inte har daterats eller tolkats. Nancke-Krogh som var grävledare anser att ytan snarast är 30-40 ha. Ska vi tro på det uttalandet, var handelsplatsen i klass med Dorestadt i dagens Holland i storlek men detta får vi se som en ren spekulation. Sigtuna som jämförelse var på 5 ha och Björkö med sina 7 ha. Det innebär att handelsplatsen i Köpingsvik var tre gånger så stor som Birka i Mälaren - om man räknar med den mer konservativa bedömningen. En orsak till detta är ju att denna handelsplats har en mycket längre historia än Björkö och var aktiv längre. Det finns i området gravar från 700-talet och framåt men även kristna gravar. Dessa gravar dateras från 900-talet och det tyder på ett tidigt kristen inflytande i Köpingsvik. Tyvärr är materialet som finns från den vikingatida/tidigmedeltida boplatsen i stort sett obearbetat. Köpingsvik var en handelsplats från 700-, 800-tal till 1200-talets mitt, då handeln övergick till Kalmar. Orten hade följaktligen den kontinuitet som är av betydelse för frågeställningen.

Senare tiders arkeologiska undersökingar i Köpingsvik har visat att det fanns en vall eller mur runt hela handelsplatsen. Den kallas för Strandvallen och är gjort av kalksten. Denna vall eller mur verkar inte varit tillräckligt hög för att utgöra en avgörande del i en försvarsanläggning utan verkar mer vara som en markering eller avgränsning mot det omgivande landskapet. Det är denna typ av vall, som binder samman Köpingsvik med Hedeby i Danmnark, Björkö i Mälardalen och Paviken på Gotland.

Det som inte stämmer med området runt dagens Köpingsvik i sökande efter Birka, är att den forntida bebyggelsen på platsen verkar ha hetat något med Kauping/Köpunge/Köping. Det behöver finnas något som relaterar till Birka/Björke - för att allt ska falla på plats. Det som dock gör området runt dagens Köpingsvik så pass intressant, är den ort som ligger strax väster om dagens samhälle. Denna lilla ort heter Björkviken. Det är inte omöjligt att tro att hela viken hette Björkviken tidigare - och då har vi helt plötsligt en koppling till den historiska miljö som fanns här tidigare. Kopplingen mellan Björk, Birk och handel - är obestridbar. Detta gör att vi i alla fall teoretiskt skulle kunna placera Adams trygga vik av Östersjön, i det här området. Viken som böjer av mot norr och som välkomnar alla de folk som bor runt detta hav. Vi vet dock inte med säkerhet om det var själva handelsplatsen som hette Birka eller om det var den skyddade viken som bar detta namn. Traditionellt har man sett framför sig att det samhället som hette Birka och det är ett rimligt antagande. Björkviken kan dock vara en liten pusselbit i sökandet efter Birka.

Tyngdpunkten för Köpingsviks ekonomiska betydelse, kan med hjälp av de skattfynd som är gjorda, förläggas till mellan 900-talet och till 1200-talets början. Det rör sig mestadels om tyska och frisiska mynt daterade till under 1000-talet. Detta indikerar någon form av förbindelse mellan det tyska området och Öland. Ölands kontakt med Tyskland är dokumenterad. På 1220-talet var Oningi, vilket har tolkats som Ölänningar, befriade från skatt i Lübeck, en förmån som de delade med Gotlänningar. Denna kontakt med Tyskland kan ha gamla anor. Den stora förekomsten av romerskt importgods under de första århundradena, har förklarats med en storproduktion av hästar och hudar för export. Det är inte otroligt att kontakter och handel har fortsatt under de följande århundradena. Kalkstensslipning verkar ha varit ett specifikt hantverk för Köpingsvik, och det kan göras troligt att öländsk kalksten exporterats som golvbeläggning i tidiggotiska kyrkor i Polen.

EN DOMKYRKA

Gravmaterialet från Köpingsvik visar brandgravar som kan dateras till 800 och 900-tal men också ett flertal skelettgravar från 900 till 1000-talet, med en tydlig påverkan av kristen gravsed. En tidigkristen begravningsplats påträffades inom den nuvarande kyrkogården. Det påträffades ca 75 fragment av runristade eskilstunakistor, varav endast ett fåtal fragment kan föras till en och samma grav. De runristade eskilstunakistorna dateras till 1000-talet, de anses också indikera förekomsten av en tidig träkyrka. Eskilstunakistor anses vara en form av praktgravar. Detta visar på en tidig kristen påverkan och kan tyda på en tidig mission i området. I dag finns landets största samling av rester från sådana gravar i tornet på Köpings kyrka.

Frågan har ställts varför Köpings kyrka var så stor och varför den försågs med ett västtorn. En allmän uppfattning är att kyrkor med breda västtorn uppfördes av kungen eller en storman. Detta kan tyda på att en kungsgård eller stormansgård funnits på platsen. Frågan får sitt svar om man antar en identifikation mellan florenslistans Kaupang och Köpingsvik. 

Den nuvarande kyrkan är den fjärde i ordningen. Den ursprungliga kyrkan var av trä. Möjligen var det en stavkyrka uppförd under 1000-talet. Den ersattes på 1100-talet av en mycket stor kyrka av kalksten, med en längd på hela 42 meter. Den bestod av ett långhus med ett smalare kor och absid i öster. Senare under 1100-talet tillkom ett torn i väster och på 1200-talet ett torn i öster. Kyrkan blev därmed en klövsadelkyrka. I söder tillkom ett vapenhus under 1200-talet och på norra sidan en sakristia under 1300-talet. Vid kyrkogårdens sydvästra hörn var en klockstapel belägen. Kyrkans interiör präglades av det treskeppigt välvda kyrkorummet. Koret var tunnvälvt medan absiden var försedd med hjälmvalv. Johannes Haquini Rhezelius som vid sin resa till Öland 1634 tecknade av kyrkorna har gett en god bild av Köpings medeltida kyrkas utseende.

Det finns en sannolikhet att Köpingsvik blev utsatt för någon form av förstörelse. De tecken som påvisar detta är de sönderslagna eskilstunakistorna, som sedan murades in i kyrkmuren och den nedgrävda s.k. biskopsskatten. Tidpunkten kan överensstämma med korståget mot Kalmar 1123, anfört av den norske Sigurd och den tidigare omtalade västgötakungen Magnus. Kyrkobygget i Köpingsvik på 1100-talet visar att man hade stora ambitioner med området. Att kyrkan till och med blev större än domkyrkan i Lund, visar tydligt på att detta skulle bli Sveriges ärkebiskopssäte. Men det blev inte så eftersom staden brändes ned vid ett vikingatåg år 1125 och därefter flyttades biskopen från Köping till Linköping. 

I Florenslistans förlaga från år 1104 räknas den blivande kyrkoprovinsen Dacias tilltänkta biskopssäten upp: Scara, Lionga, Kaupinga, Tuna, Strigin, Sigituna och Arosa. Många vill mena att Lionga och Kaupinga skall vara ett ord, Liongakaupinga. Namnet kan mycket väl ha uppkommit genom ordet liong som på götiska skall ha betytt rättegångsplats eller tingsställe och ordet Köping som ju var en handelsplats - ett Birka. I en marginalanteckning i ett ex av ärkebiskop Rimbert i Hamburgs biografi över Ansgar, Vita ansgarii från ca 1170, nämns en Johannes som biskop i Birka, och där får man också veta att sedan Birka förstörts har biskopssätet Birka flyttats till Linköping. Linköpings stift tillkom någon gång 1080–1120, och dit hörde bl.a. Öland, Gotland och Åland (dessförinnan låg alltsammans under Skara). Birka i Mälaren (Björkö) låg under Sigtuna, så det är inte det Birka som avses. Linköpings stift tar över efter Birka stift och detta nya stift har Ansgar som skyddshelgon, vilket är helt unikt i Sverige. Är det flytten av domkyrkoplatsen från Köping till Linköping, som gör att Birka stift försvinner?   

Det är kanske inte allmänt känt att området mellan Borgholm och Köpingsvik - heter Björkviken. För alla som varit där inser att området inte domineras av björkar. Det är möjligt att namnet refererar till en annan och äldre verksamhet. Detta är ett namn som Köpingsvik i princip delar med Björkö, där heter området Björkfjärden.

Ortnamn i närheten av Köpingsvik som kan vara värda att notera är Unniborg, Unneberg och Unnestad. De är belägna ca sex km från Köpingsvik. Här har vi en tänkbar koppling i ortnamnen med Biskop Unni. I närheten av Unneberg vid övre Vannborga är en utgrävning gjord. Den visar på en relativt stor bebyggelse på omkring 15 ha. Dateringarna visar 800- och 900-tal, samt en möjlighet att de grunder till grophus man funnit är av tysk typ. De skiljer sig från grophusen i Skandinavien genom att dessa har sex till åtta stolphål längs kanten medan våra grophus har två. Arkeologerna fann bl. a. "mycket spår av specialiserat hantverk" och i en båtgrav från vikingatiden hittade man en spira i järn. Den spiran är av typen Völvastav och användes av en religiöst viktig kvinna. 5 km norr om Köping hittade arkeologerna ytterligare en vikingatida bebyggelse, Övre Vannborge, som är hälften så stort som stadsområdet vid Köping, som innebär att den bebyggelsen är dubbelt så stort som stadsområdet på Björkö. Bebyggelsen är daterad till 800- och 900-talen. Unniborg refererar möjligen till en mindre ringborg som finns i området.

Vid Gåtebo, 1 km söder om Bredsätra kyrka (öster om Köping), har man även hittat en biskopsskatt med "Nordens finaste relikkors från Adam av Bremens tid". Adam talar om en avspärrning i havet på 100 stadier, 18 km. 18 km norr om Köpingsvik finns en ö och fyr, som heter Dämman. Väster om ö är det många mindre öar och svårframkomligt medan den östra sidan är den säkra farleden. Vid ön Dämman är sunden 18 km brett, mellan fastlandet och Öland. Det för ju tankarna osökt till att Dämman är en del av en fördämning som anlades/förstärktes med stora stenmängder, för att försvåra för sjörövarna. Utan närmare undersökning, får nog detta ses som ett intressant sammanträffande. 

"På den plats en viss bukt i det sund som kallas Baltiska eller barbariska, böjer sig mot norr, skapas en säker tillflyktsort för de barbariska nationerna, som bor spridda runt detta hav"

MEDELTIDA HANDELSHAMN

På andra sidan Öland ligger Sikehamn eller Sikavarp, som är en medeltida hamn med förhistoriska anor. Under tidig medeltid var detta en knutpunkt för handeln över Östersjön. Hit seglade köpmän från angränsande länder för att göra affärer med varandra och med ölänningar, som sålde fårskinn, vadmal, hudar, bivax, talg, smör, ost, kött och fisk. De bytte till sig humle, kläde och salt. Under denna tid fanns här en stor köpmanskyrka samt bodar och enkla bostäder som användes tillfälligt. Resterna av kyrkan är idag S:ta Britas kapell. Så småningom övertogs fjärrhandeln av Hansan i Kalmar och handeln vid Sikavarp blev mer av lokal karaktär under fiskesäsongerna. Det kan göras troligt att Köpingsvik servade gods därifrån. S:ta Brita kyrkan i Sikehamn är Ölands tredje största, bara Köpingsvik och Hulterstad hade större kyrkor. Kyrkan är från början av 1200-talet, en silverskatt har hittats och utgrävningar har visat att det varit bebyggelse på platsen innan kyrkan byggdes, annars har det i stort sett inte varit några utgrävningar i Sikehamn. Lite längre in vid Gåtebo har man hittat den sk. biskopsskatten, med ett fint relikkors från Adam av Bremens tid, vilket skulle kunna indikera ett biskopssäte.

Heliga Birgitta avled 23 juli 1373 i Rom. Sonen Birger och dottern Katarina var närvarande och de fick ansvaret att föra kistan till Vadstena. Resan inleddes 2 december 1373. Den första hamn i Sverige som skeppet med Birgittas kvarlevor lade till vid var Sikavarp på Ölands östkust, idag känt som Kapelludden. 28 maj 1374 fördes den Heliga Birgittas kista i land vid Sikavarp på sin färd från Rom till Vadstena. Därefter fördes kistan över Öland till Köpingsvik och vidare söderut till Kyrkhamn vid Ölands södra udde. Därefter skeppades kistan över till fastlandet.

Mellan kapellet och stranden finns ett stenkors från 1200-talet, drygt 3 meter högt och 1,9 meter brett med klöverformade korsändar och en mjuk vulst längs kanten. Ett hål finns i korsmittens ena sida där det omtalas att en krok med en offerbössa hängt. Korset var ett intyg för torg- och marknadsfrid, som garanterades av biskopen i Linköpings stift. Biskopen ägde flera gårdar i Bredsättra socken. Korset stod på ett litet torg som omgavs av en mur. Innanför muren gjordes affärerna upp.

Silver och silvermynt antas utgöra ett kapital som möjliggjort ett deltagande i fjärrhandel men kan inte entydigt belägga existensen av en handelsplats. Men med en analys av utbredning och koncentration av dessa fynd kan man anta att det funnits någon form av handelsaktivitet liksom sociala och ekonomiska förutsättningar för en handelsplats. Det leder oss osökt över till en annan ö i Sverige som också officiellt saknar en stad eller handelsplats under vikingatiden. Vi hamnar på den mest strategisk placerade ö, som utan tvekan är mest rikt på silver från vikingatiden. På Björkö har man hittat ungefär 600 silvermynt, vid Klinta by på Öland kanske ett hundratal. Öland är väl mest känt för sitt guld och sitt hantverk, medan Gotland spelar i en helt annan division är resten av Sverige, när det gäller silver.

GOTLAND

"Birka, in which this assembly had been held, was not, strictly speaking, in Sweden, but in Gotland. The second assembly was held to the south in Sweden proper."

"Birka, där sammankomsten hölls, var inte, i strikt mening, i Sverige, men i (på) Gotland. Den andra sammankomsten hölls i södra delen av det egentliga Sverige.”

Ovan text är från Rimberts bok on Ansgars liv, Vita Ansgarii, 801–865. Detta stycke visar att redan Rimbert på 900-talet ansåg att Birka låg på Gotland. Det kan förklara varför seglatsen tog 20 dagar att genomföra men även att resan gick över mellanliggande hav. Det visar samtidigt att Gotland på den tiden var en del av ett mer eller mindre löst sammansatt Svea-rike, eller i alla fall en del av ett organiserat samarbete med Sveakungen. Man kan tolka Rimberts text, att Ansgar mötte den svenske kungen på Birka eller ett Birka på Gotland. Det som också är intressant är att den andra sammankomsten som Ansgar hade med den svenske kungen var någonstans i södra delen av det riktiga Sverige. Tolkningen av det är väl att mötet hölls på fastlandet, kanske på kungsgården på Adelsö i Mälaren eller på en annan hall eller kungsgård. Det som är intressant i detta sammanhang är den platsen, platsen för det andra mötet med den svenske kungen inte är namngiven av Rimbert. Den platsen verkade dock inte vara speciellt viktigt i sammanhanget.

De skrifter vi har som beskriver Birka är på en gång tydliga men samtidigt otydliga. Dels kan vi konstatera att det finns flera handelsplatser i Sverige, Norden och Ukraina som heter Birka, samtidigt som det bara finns ett ”Ansgars Birka” - som beskrivs i texterna. Att det funnits många Birka-handelsplatser är nog de flesta eniga om idag. Birka och Birke-namnen finns överallt på framförallt äldre kartor. Vissa hör till handel och vissa till andra källor. Ett typexempel skall här beskrivas om hur det kan se ut för ett ”Birke” eller ”Birka”. Trakterna kring dagens Kungsgård i Roma socken mitt på Gotland visar tydliga tecken.

För att börja kronologin säkert så gör vi det bakvänt dock. Vi rör oss från det säkra till det mer osäkra indiciefyllda.

ROMA

Under år 1832 utarrenderas Roma kungsgård och gården upphör att vara residens för landshövdingen på Gotland. Under 1700-talet så fanns där en synnerligen handlingskraftig landshövding vid namn Grönhagen. Grönhagen ”demonterade” den klosterkyrka som fanns intill den då i trä uppbyggda kungsgården. En ”ny” kungsgård byggdes av illa infogade brottstycken från klostret. Grönhagen tillträdde 1728 som svensk länsherre över Gotland. Möjligen revs klostret bara till viss del till en början då en ”nyupptäckt” karta över området från år 1735, visar byggnader som kan vara klosterbyggnader. Klostret övergavs under reformationen på 1500-talet och stod såvitt vi vet i stort sett öde efter detta.

Cistercienserklostret Sancta Maria de Guthnalia i Roma socken på Gotland grundades 1164, som ett dotterkloster till Nydala i Småland. Den normala gången var att en etablering sker på inbjudan i detta fall troligen av Gutnaliatinget, som man vet fanns i Roma. Gutnaliatinget som var Gotlands högsta ting över de 20 mindre ting som Gotland var uppdelat i. De gamla kartorna vittnar möjligen om att det fanns ett bruksområde för varje deltagande ting i Roma. 1699 års skattläggningskarta visar ”tingsängena” där varje ting har del i ag och bete som möjligen används i anslutning till det årliga stora tinget. Gutarnas ting är inte möjligt att datera bakåt i tiden. Dock nämns tinget i såväl Gutasagan som Gutalagen.

OKÄND HANDELSPLATS

Eftersom stridigheter och oro märks i Gutasagan angående kontakten med svear så har 500-talet föreslagits men det går inte att säga med någon säkerhet. Tingsängena ligger i sydostlig riktning sett från kungsgården och bestod av myr, ängen och sprida träd. I nordostlig riktning breder åkermarken ut sig idag. De gamla kartorna från år 1646 anger namnet Birkhage istället för dagens Björkhage, och närmare klostret och kungsgården ligger Birkänge. 

Direkt nordost om gården har man i samband med tidigare plundring gått över området med metallsökare, i ett projekt åsyftande att stoppa ytterligare plundrare. Vid denna undersökning kom en mängd viktlod i dagen tillsammans med kistbeslag och någon nyckel, men även mynt. Tidigare fynd har gett åkern tillnamnet ”guldåkern”. I sydvästlig riktning ligger dagens Björke socken som en gång hette Birke och även Birka socken. I övrigt har inte mycket gjorts i området mycket beroende på att området inte exploaterats till annat än jordbruk. Man har exempelvis inte inventerat området. Ingen anledning har funnits att egentligen gräva utom i militärt syfte, och då ofta ”hemligt”. Vid en rundtur i området och vid samtal med befolkningen får man dock en fylligare bild av området. Tillsammans med sökning i arkiv och kartmaterial så blir det sammantaget mycket intressant.

Norr om det som heter Björkö idag i den gamla myren, (Björkö var dock en holme åtminstone under 1600-talet, innan utdikningen med namnet Biörcköön) finner man väldiga mängder med granit i storleken knytnäve, och upptill dubbelt så stora. Stenen är av en mängd olika typer men synbarligen i stort helt utan inslag av kalksten. Sjösvallad granit använd som material i vägbank och i mängd och form, härstammar inte från den sentida åkerlappen intill. Norr om detta går den stora kanalen som har sitt utflöde i Gothem, två mil bort. Möjligen har denna kanal även haft förbindelse norröver via de många myrar som funnits tidigare innan utdikningen.

Vattenförbindelse med havet har alltså helt klart funnits i förhistorisk tid fram till Björkö, Roma, alltinget och Birkområdena. Möjligen är den granit som hittats ovan Björkö utlagd ballast från många båtar, med olika bakgrund för ilastningen av ballast. Möjligen tog man sig ända fram till de senare av klostret byggda fiskdammarna som i folkmun ännu kallas ”gamla hamnen”.

Möjligen är guldåkern = Birkänge och Birkhage platsen för stor handel vilket ger de fynd av mängder av viktlod vi har. Med hjälp av vågar och vikter så kunde man väga även mycket små föremål, ofta silver men troligen även annat. Under utgrävningar som gjorts i området, har närmare 500 viktlod hittats. Som synes är detta enbart indicier, men det är dock en större mängd av dem. 

Handeln på Gotland under vikingatid har enligt fynden genom åren varit mycket stor. Till och med vida större än något annat känt så begränsat område i norra Europa åtminstone. Silverskatter i stor mängd har hittats på ön och även både arabiska mynt och s.k. Hedebymynt. 80 % av de arabiska mynt som hittats i norden och som härrör från vikingatid har hittats på Gotland. Mynten från Kalifatet bör rimligen antas kommit via den så kallade sidenvägen. Under vikingatid gick rutten för den handeln via Hedeby (Haitabu) i nuvarande Tyskland, dåvarande Danmark och vidare till Birka. Vi kan alltså med fog säga att de gotländska vikingatida skatterna med all rimlighet har med handeln från Hedeby och sidenvägen att göra. Även att Gotland är slutdestination norröver för nästan allt silver förefaller i dagsläget uppenbart.

Den tes som här framförs, är att Gotland inte nämns för att det nämns. Många kan tycka att det är i Rudbecks anda eller ett försök till alexanderhugg mot tidigare försök att lokalisera Birka. Fakta som dock kvarstår i grunden är: 70–80% av de arabiska, volgabulgariska och bysantinska mynt som hittats i Sverige har hittats på Gotland och mer hittas varje år. När det gäller gotländska fynd av mynten från Kalifatet, de arabiska dirhamerna från 800-talet, så är siffran idag 50 % av det totala i Sverige.

Den vikingatida gotländska handeln bör varit av minst motsvarande storlek gentemot övriga Sverige. Vi ska komma ihåg att utöver Gotlands kända handelsplatser från Vikingatiden; Paviken, Boge, Fröjel, Visby, Barshalder och Bandlunde finns ytterligare runt 50 st. möjliga hamnar eller handelsplatser, med spår från vikingatida verksamhet. Detta saknar nog motstycke i hela Skandinavien. Under tidig vikingatid verkar skatterna ha lagts ned i rika jordbruksbygder på Gotland medan man senare snarare hittar fler vid kusten. Självklart kan en förklaring till den stora mängden silver vara en nedgång i handeln som tillsammans med ön ”isolerade” läge gjorde att silvret tappade värde. I en bytesekonomi bland gårdar behövs ju inte silver som betalning.

Utan att ha gått in väldigt djupt i fördelningen av skattfynd på Gotland angående dess fördelning i tid så tycker vi oss se följande:

• Innan vikingatid fanns goda kontakter mellan kontinenten och Gotland. Fynd från romersk järnålder och Vendeltiden visar att ön alls inte var isolerad utan förde handel redan då.

• Äldre vikingatida handel på Gotland representeras av framför allt dirhamer i mängd. Världens hittills största silverskatt, Spillingsskatten innehåller mest dirhamer men även Bysantinska mynt och s.k. Hedebymynt. Skatten är extrem även med gotländska mått och är egentligen tre skatter funna intill varandra. Den första skatten innehåller drygt 5000 mynt, 178 armbyglar samt fingerringar, barrar, tenar och halsringar, allt vägande mer än 25 kg. Den andra drygt 9000 mynt, ca 340 armringar, armbyglar samt fingerringar, barrar och tenar vägande ca 40 kg. Den tredje skatten var en bronsskatt med föremålsformer från dagens Finland, Estland, Lettland och Litauen.

• Mot slutet av vikingatid förändras handelsmönstret enligt de gotländska fynden. Dirhamerna ersätts nu av en ökande mängd västerländska från många orter. Mynt från England och Tyskland blir vanligare i fynden på Gotland och representerar mer än hälften av den sammanlagda mängden funnet i Sverige.

• Vid utgrävningar på vikingatida gotländska hamnplatser som Paviken och Fröjel hittas vågar och mynt som visar att handel bedrivits. Under 1100-talet försvinner åtminstone bruket att gräva ner skatter på Gotland.

Vi kan alltså summera att Gotland haft rik handel under samma tid som det nästan legendariska Birka fanns. Även under samma tid som Rimbert skrev sin krönika över Ansgar. Adam av Bremen är mer vag som källa då han fick gå på andras ibland motsägelsefulla berättelser. På 1600-talet skriver författaren Strelow att Biskop Unni bodde och verkade på Gotland. Enl. Strelow kom Unni till Gotland år 936, samma år som han ska ha dött i Birka.

STRATEGISKT LÄGE

Efter att ha analyserat Adams texter kan vi konstatera att det finns tre ganska tydliga geografiska indikationer:

• Birka ligger lika långt mellan dagens Lettland och Polen.

• Birka ska vara lätt tillgänglig för alla folk som bor runt Östersjön.

• Birka ska ha lika långt till alla kuster av Östersjön.

Det finns ju bara en plats som uppfyller alla dessa indikationer - och det är Gotland. Om man följer med i dagens militärstrategiska debatt kan man konstatera att har man kontroll på Gotland - har man kontroll över hela Östersjön. Samma bör nog ha gällt även under vikingatiden. Då kanske det mer gällde kontroll över handeln eller i alla fall ha de geografiska förutsättningarna för att kunna bedriva en lönsam handel. När man har lika långt till alla kuster och handelsplatser runt Östersjön, blir man den naturliga samlingspunkten för och omkring nödvändiga affärer. Man kanske ska se hela Gotland som Birka - och inte någon speciell hamn eller bosättning? 

Även Hallencreutz konstaterar det otydliga läget för Gotland i Adams framställning. Adam går även tillbaka till Annales Corbienses när han skriver att biskop Unni dog in scitia, det vill säga östersjöområdet. Ingen av dessa krönikörer nämner något speciellt angående Gotland. Ansgar som varit två år i Hedeby måste ha varit väl bekant med den stora handeln som uppenbarligen ägt rum på Gotland. Adam bör rimligen ha haft kunskap om Gotland även han om man skall tro något av Saxo grammaticus gamla berättelser, då i betydelsen gamla för Saxo.

I Gesta Danorum kan vi läsa om den mäktiga gotländska flottan i stort krig och om enskilt nämnda gotlänningar. Även gotlänningarnas sätt att stränga sin pilbåge så hårt att pilen lätt penetrerade sköldar, hjälmar och rustning såväl som bärarens kropp. Saxo levde i slutet av 1100-talet och skrev ned äldre berättelser. Adam av Bremen skriver under 1070-talet som rör sig i tiden tillbaka till 780-talet. Saxo skiljer på goter och svenskar när han skriver Gothi eller Sueti medan gotlänningar benämns Gutones och Gotland benämns; Gutonica. Så gör Saxo även när han skiljer folk från Själland från övriga danskar. Wulfstan beskriver på 800-talet Gotland i en enkel uppräkning, och precis som Öland tillhör Gotland svearnas område. Adam av Bremen summerar endast att alla öar i östersjön efter de danska (som namnges) är svearnas.

Gotland var väl känt för beskrivare och hävdaberättare från både 800-tal och 1100-tal. När Rimbert och Adam skriver så ”fattas” Gotland medan Birka beskrivs som den enda stora handelsplatsen. En långt mycket större handel har bedrivits på Gotland än i något annat begränsat område i åtminstone norra Europa. Lejonparten av mynt och andra betalningsföremål från kontinenten från Birkas tid hittas på Gotland. Fynd av prestigeföremål på Gotland visar på mycket tidig handelskontakt med kontinenten. Man vet att det uråldriga alltinget på Gotland hade sin placering i Roma socken och fanns kvar långt fram i tiden.

Troligen var Gotland en del av Sveariket och gotlänningarna ett av många folk inom riket. Detta grundat på de äldre skrifter som uppger detta och Gutasagan som uppger att man betalar för beskydd till sveakungen. Birknamnen som finns i ett flertal varianter i socknen torde tyda på handelsplats.

De gamla namnen på platserna har ändrats med tiden som följande:

• Birke=Björke

• Birkhage=Björhage

• Biörcköön=Björkö

Naturligtvis saknas inte fynd av dirhamer, kufiska mynt, Hedebymynt och andra föremål i mängd från Birkas tid, men det gör det ju knappt någonstans på Gotland.

Var det så att Gotland, eller i alla fall delar av Gotland blev en fristad för kyrkan och den tyska missionen? Kan det vara så att det skapades en kristen ”frizon” mitt på ön, med Roma kloster som bas. I närheten av Birka på Gotland, som var öns centrala handels och mötesplats. 

Det finns dock många andra indikationer som gör Gotland intressant i detta sammanhang. Det finns spår efter en tidig kyrklig etablering på Gotland, klara bevis för mycket omfattande handel med stora mängder silver och flera större mer eller mindre okända handelsplatser på ön. Så sent som på 1600-talet fanns det större vattendrag och sjöar på ön, som hade anslutningar till havet. Innan större utdikningar var stora delar av centrala Gotland nåbar med båt. Detta är ingen som man kan se idag, mer än att mindre åar är kvar och ortnamn som minner om sjöar.

Det är väldigt tydligt att Kappelshamnsviken är en vik som vetter mot norr. Vi kan ju inte fastslå om det även tidigare fanns en hamn här, för 1000 år sedan. Ser man på kartan här, ser vi att se att så sent som på 1600-talet gick viken långt in i landskapet. Ser man på RAÄs Fornsök, ser vi att fornlämningarna väldigt tydligt följder den gamla strandlinjen, och de är även väldigt många. Man kommer även enklare till detta område med båt, via Gothemsån. Den var innan utdikningarna klart större och djupare än idag och nådde djupt in på ön. Det finns andra äldre kartor som även talar om området "gamla hamnen" i nere vid Roma, intressanta indikationer om att området var av intresse för handel och sjöfart i gamla tider. Frågan är om denna hamn välkomnade alla spridda folk, som bodde spridda runt Östersjön. 

Det är dock inte helt sant att Gotland saknar en stad eller handelsplats under vikingatiden. På Gotland finns exempelvis Paviken, en handelsplats från yngre järnålder upptäcktes för inte så länge sen. Vid Idåns mynning, en å eller numera bäck som alltså mynnar i Paviken, södra brinken, finns en handelsplats som är unik för Norden då man för första gången har man påträffat ett varv för skeppsbyggnad från den här tiden. Det har beräknats att en yta om ungefär 15 000 kvadratmeter har använts, men av dessa har endast cirka 1000 undersökts; ungefär 10 000 föremål har kommit i dagen. Undersökningen visar att tre huvudaktiviteter på området framträder: båtvarv, handel och hantverk. Paviken hade alltså en stadsyta på 15 hektar, dubbelt så stort som Björkö i Mälaren. Det som gör Paviken extra intressant är den halvcirkelformiga vallen - Västergarnsvallen vid inloppet till Paviken. Vallen har sedan länge jämförts med de vikingatida stadsvallarna på Björkö och danska Hedeby. Igenslammning av inloppet till Paviken samt större fartyg har troligen bidragit till att hamnen flyttats närmare havet. Saxo nämner i sin skildring av Bråvallaslaget, att gutarnas ledungsflotta bidade svearnas i en hamn som heter Garn (Västergarn). Detta får vi anta vara hamnen i Paviken. En analys av viktloderna man funnit i Paviken, visar att man ingick i samma viktsystem som Badelundaviken i Burs, samt handelsplatsen på Björkö men även Hedeby. Detta visar tydligt på att Paviken var en stor och betydelsfull plats, del av ett internationellt handelsnätverk.

Det fanns en vikingatida handelsplats som ligger på vägen ner till den stora staden Kiev - ön Berezanj i Dnjepr vid mynningen till Svarta Havet. Berezanj betyder Björkön, och på nordiska översatt till Birka. Här står Rysslands enda kända runsten, och ska vara rest av Ruserna.

Texten på stenen lyder: "Grani gjorde detta valv för sin kamrat Karl". Ordet "half" = "hvalf" är gotländska och avser tydligen den välvda formen på alla de gotländska run- och bildstenar.

På en runsten från Pilgårds på Gotland kan man läsa: ”Bjärt målad uppställde denna sten Hegbjarn och hans bröder Rodvisl, Oystain och Edmund som hava uppställt stenar till minne av Ravn söder om Rufstain. De kommo långt i Aifur. Vivil befallde.”

På runstenen står orden Aifur och Rufstain samtidigt. Det första ordet Aifur var rusernas namn på den fjärde forsen, på slaviska benämnd Neasit, och det andra ordet är nog en del av forsen, den första tröskeln, vid slaviskt namn Rvanyj Kamen (den rivna stenen). Dessa båda runstenar, från Pilgårds på Gotland och Berezanj i Ryssland står vid ändstationerna för en ofta trafikerad gutnisk handelsväg. Detta är ett mycket intressant, och för de allra flera okänd samband mellan Gotland och viktiga handelsvägarna på de ryska floderna. Handelsvägarna var sedan länge väl upparbetade och Birka-begreppet var med i ekvationen.

MYNTEN BERÄTTAR

Det finns mycket att säga om alla de guld och silvermynt man funnit i Sverige. Det finns två intressanta iakttagelser man kan göra, när man ser på fördelningen av silvermynt. Det är främst två perioder som sticker ut extra mycket i materialet. Den första perioden är den romerska järnåldern och den andra är vikingatiden.

Av de 7500 romerska mynt man har hittat i Sverige, har 6500 återfunnits på Gotland. Motsvarande siffra för Mälardalen är 80 mynt, och det säger en hel del. Man kan konstatera att handeln på Gotland var välutvecklad redan på romartiden och den dominanta ställningen som Gotland har, fortsätter genom historien. När man går till vikingatiden visar Björkö upp runt 500 silvermynt medan Gotland redovisar runt 100 000 mynt. Det är självklart vanskligt att göra en sådan direkt jämförelse mellan två så olikt stora öar, men med tanke på att många anser att Birka i Mälaren var den enda handelsplatsen i Sverige på den tiden, har jämförelsen en viss relevans. Under ingen förhistorisk epok hamnar guldet eller silvret i Mälardalen - och detta är anmärkningsvärt. De ädla metallerna stannar på öarna i Östersjön, men dyker även upp i stor mängd i Västergötland. Områden som är förknippade med handel, mer än kanske erövringståg. 

VIKTLODEN BERÄTTAR

Vid sidan av fynd av silver, finns det ett annat föremål som kan indikera en omfattande handel. Det är fynd av sk. viktlod. Viktlod är den lilla motvikt som den vikingatida handelsmannen hade för att kunna väga betalningen, som oftast var silver. Viktloden var ofta gjorda i bly, importerade från främst England och var en del av handelsmannens personliga utrustning. Nutida forskning har visat att dessa vikter vara gjorda med precision och förvånansvärt noggranna. Dessa var med alla säkerhet ovärderliga, för att kunna göra goda affärer och ett föremål man inte strödde omkring sig som i naturen. Om man tittar vart i Sverige vart man hittat dessa föremål, är det främst två områden som visar uppvisa större fynd. Det är Paviken och Badelundaviken på Gotland samt i Uppåkra i Skåne - två områden som kan vittna om en större handel under vikingatiden. I Paviken har man funnit 40 st, i Badelunda 153 st. medan i Uppåkra ca. 200 st. Antalet fynd man gjort på platsen kan ju självklart både bero på storleken på handeln men även hur mycket platsen är undersökt.

Det är dock två platser som sticker ut rejält i statistiken och det är Björkö i Mälaren och den sk. "Guldåkern" vid Roma kloster på Gotland. Här har man hittat närmare 500 st. på resp. plats. Guldåkern är det som vi tidigare i texten refererar till som den "okända handelsplatsen". Det som skiljer mellan fynden på Björkö och Roma är att på Björkö har man arkeologiskt undersökt platsen i 150 år, medan i Roma har man under en säsong försökt att rädda så många fynd som möjligt undan illegala skattsökare. I Roma har skattsökare plundrat området i 10-tals år och mängder av fynd har hamnat i de mindre nogräknade individers djupa fickor. Undersökningen i Roma gav även fynd av vikingatida silvermynt, närmare bestämt 295 st. - ungefär lika många som man funnit på Björkö. Den andra markanta skillnaden mellan Roma och Björkö är att på Björkö har den allra största andelen viktlod, 295 st. anträffats i gravar med i Roma är alla funna ute i terrängen. Att viktloderna hamnar i graven, tyder på att de både vara dyrbara föremål men även en symbol på yrket. Man kan konstatera att handelsplatsen i Roma, tillhör en av Sveriges största - om man enbart ska räkna fynd av silvermynt och viktlod. Handelsplatsen i Roma kunde man nå med båt, både från öster men förmodligen även från norr. Det som gör platsen ännu mer intressant, är det faktum att Gotlands högsta beslutande organ på den tiden, Gutnatingen låg i anslutning till Roma. Det var nog vid Gutnatingen som kung Björn behövde få ett godkännande, för ett för historien avgörande förslag. Skulle han få tillåtelse att släppa fram en tysk Biskop att sprida det kristna budskapet, i den här delen av riket. 

ÅLAND

Mycket att den information vi har om Ålands tidiga historia, har vi från Matts Dreijer. Det räcker dock att titta på kartan för att se att Åland och dess stora skärgård, utgjorde en viktig knutpunkt i dåtidens handelsleder. Matts menar att Åland under järnåldern, även hade en mycket stor handelspolitisk betydelse. Den kustbundna handelssjöfarten behövde passera via Åland på vägen upp till pälsdjursjägarnas land - Birkala-land, som utgjorde väster delen av Tavastland i Finland. Med 400 gravfält och 11 000 forntida monument, var Åland en av de tätast befolkade områdena under vikingatiden.

Matts menar att Frankerna tidigt fick upp ögonen för Åland, på grund av sitt strategiska läge, både ur ett rent kommersiellt perspektiv och maktpolitiskt. Av den anledningen skickades Ansgar till området, inte var en apostel utsänd för att omvända våra förfäder till den rätta tron utan utsänd till Norden för att övervaka den Frankiska stormaktens ekonomiska och maktpolitiska intressen. Att även kunna inlemma Åland under den kristna kyrkan, skulle ytterligare cementera det karolingiska kejsardömet makt i området. Både Friser, danskar, Khazarer - och Franker slogs på den lukrativa marknad som Östersjön hade blivit. De dominerade handelsvarorna var frankiska svärd och slavar – och då behövde ha en man på plats.

Målet för Ansgars resor åren 829 och 852 var Åland, hävdar Dreijer. Han menar att Ansgar följde den urgamla pälshandelsleden norrut, såsom kejsarens ombud och påvens legat. ”Omständigheterna tyder på, att Ansgar inte kom längre än till Åland, som på fornfrisiska heter Birk-a, där birk har samma betydelse som ett nordiskt landsskapssamhälle med särskild jurisdiktion, egen lag och en central tingsplats.” Matts vill se platsen Saltvik som Birka, där en del husgrunder är utgrävda. Saltvik är en urgammal tingsplats med rika kristna fornlämningar. Saltviks yta var dock bara runt 3 hektar men under en stenkyrka från 1100-talet, har det påträffats stolphål som kan härröra ifrån en tidigare stavkyrka. Ser man till Adam av Bremens beskrivning av de norra delarna av Baltiska havet, är det inte helt osannolikt att Åland låg på gränsen till de kända delarna. Vi kan dock konstatera att Åland och Saltvik ligger mycket strategiskt placerade, vid handelsvägen mellan Europa och Ryssland och var mycket viktiga att ha kontroll över. All transport som gick efter den svenska östkusten passerade Åland - och även deras stora hamn Saltvik. Norr om kyrkan i Saltvik har man även hittat en 40 meter lång hallbyggnad - som visar att detta var en viktig plats. Det stora långhuset kallas Kvarnbohallen. Alla som passerade genom Åland - passerade denna plats - och hallen visar att man var del av ett större internationellt nätverk under järnåldern.

Vi ska även komma ihåg att redan på Vendeltiden fanns det ett nätverk för handel av järn över Östersjön. Från järnframställningsorterna i Gästrikland ner till handelsplatserna i Mälaren och runt hela Östersjön. Svearna dominerade handeln av järn i hela området och det var en viktig del i dåtidens ekonomi. Detta innebär att även om Åland ligger, i detta sammanhang relativt långt norrut var det inte okända och obebodda bygder. Vi har både en norr/söder-axel och en öster/väster-axel av handelsleder som passerar Åland. Det är svårt att hitta en mer strategiskt placerad handelsplats än Saltvik, av den anledningen har en roll att spela i sökandet efter Birka. Om sveakungen ville ha kontroll över handeln i Östersjön - hade han haft bättre lycka i det arbetet med att anlägga sin handelsplats på Åland och inte inne i havsviken Mälaren. Kanske kungens handelsvaror tillverkades och lagerhölls på Björkö men att försäljningen skedde på Åland - där marknaden fanns? Enligt Adam av Bremen blev kyrkans män utsända till "öarna i det Baltiska havet" - där kan ju även Åland ha ingått. Redan i början av 900-talet var Åland helt kristnat, vilket framgår av att det hedniska gravskicket med likbränning och gravgåvor helt hade upphört.

Om vi jämför detta med Birka i Mälarens historia, ser vi ett intressant mönster. Även om Björkö rymmer en väldigt stor mängd arkeologiskt intressant material, så härstammar de främst från perioden mellan omkring 840 och början av 900-talet. Detta tyder på att köpstaden på Björkö, vid tillfället för Ansgars första resa till Birka år 829 var tämligen obetydlig och knappast kan ha varit lämplig som utgångspunkt för ett omfattande missionsarbete. Det framgår även från Vita Ansgarii att Ansgar, vid sitt andra besök i Birka bevittnade ett landstingsmöte, på vilket det fattades beslut om fri religionsutövning. Detta överensstämmer med förhållandena i ett landskapssamhälle med ett landsting, sådant som Saltvik på Åland med kan svårligen gälla den på Björkö belägna köpstaden, som har ett helt annan karaktär. Allt enl. Matts Dreijer.

Vi har också konstaterat att Biskop Adalvard d.y. avvek från sin resa från Bremen till Sigtuna, för att åka till platsen för Birka. Detta skulle ha skett runt år 1068. Denna notis i Adams text har tagits som intäkt för att han besökte Birka i Mälaren, där han kunde konstatera att alla spår av den tyska missionen var borta. Vi har ju argumenterat att han på vägen kunnat avvika både till Östergötland, Öland och Gotland - ligger Åland väldigt bra till. Då segelvägen via dagens Södertälje inte längre var farbar fick Adalvard resan in i Mälaren via dagens Stockholm. I det perspektivet blir avstickaren till Birka på Åland – bara en avstickare - (diverit Bircam) på resan till Sigtuna. Även om det till viss del beroende på vilken väg Adalvard tog genom Sverige, kan man inte bortse från att Sigtuna och Saltvik ligger nära varandra. Avståndet mellan Adelsö och Saltvik, är så pass kort att Sveakungen utan vidare kunde besöka Åland för att övervaka både handel och andra intressen.

I Sunds kyrka på Åland finns ett kristet kors gjort av kalksten, ett sk. kalkkors. På detta kors återfinns namnet "Wenni", ristade med runor. Detta är enligt Matts Dreijer ett bevis att Åland var Birka och att Unni blev begravd där. Wenni är latin för Unni. Det kan tänkas att kalkkorset har flyttats till Åland från någon annan plats efter det att ärkebiskopen begravdes. Ett kors som är gjort i kalksten, för ju tankarna mer till Gotland eller Öland än Åland. Men det finns även en grav i anslutning till korset, som kanske kan ge svar.

I maj 1951 gräver Matts Dreijer ut graven, men finner den så gott som tom. Under stenpackningen kan förnimmas resterna av en i stort sett förmultnad kista, lår. Kvar fanns några spikar. Invid och under låg tre ryggrader och benfragment. Han anser den vara plundrad som ofta stormansgravar var ifrån den tiden. Matts Dreijers skiss över gravens utgrävning och intill åskådliggjord hednagrav med bautasten. Gravskicket är kristet med tanke på korsgraven men ansluter till en hednisk inhemsk där båda har en stenpackning ovan kistan i den kristna graven och ovan urnan i en hednisk grav. Så här efteråt kan man tycka att några föremål borde tagits upp för senare tids möjligheter att göra undersökningar. Man frågar sig var huvudskallarna var, dessa brukar ju alltid återfinnas i en grav. Att dessa saknas skulle stöda Dreijers tanke om likplundring där man inte endast stal textilier och värdeföremål. I dag kunde DNA ifrån benmaterial jämföras med motsvarande i det återfunna huvudet som finns i korgraven i S.t Peterskyrkan i Bremen där man funnit biskop Wennis gravplats. Bakgrunden är den att enligt Adam av Bremen avskildes Unnis huvud från kroppen och fördes till Bremen och kroppen begravdes i Birka där han dog på sin missionsresa. 

Det sk. kalkkorset från Sunds kyrka på Åland. På korsarmarna återfinns namnet "Wenni", ristade med runor. Wenni är latin för Unni - Biskop Unni.

Vi kan omöjligt bedöma äktheten eller relevansen av detta gravkors. Det är dock svårt att se varför man skulle förfalska en gravsten på detta sätt, och vad man skulle vinna på det. Man har nog mest ifrågasatt stenens äkthet, för att den inte är funnen i Mälardalen. Detta passar inte in i det officiella narrativet kring Birka. Det är samtidigt inte helt omöjligt att stenen är flyttad, kanske i samband med att den kyrkliga verksamheten i Birka förstördes. Detta dock det enda reella spår vi har från våra tyska biskopars liv och verksamhet.

ÖSTERGÖTLAND

"Gothia habitant usque ad Bircam, postea longis terrarum spatiis regnant Sueones - De bodde i Gothia ända till Birca, varefter Sueoni härskade över stora landområden"

Det fanns egentligen bara tre regioner på den Skandinaviska halvön, som Adam kände väl till. Det var Skåne, Västergötland med den stora staden Skara och Östergötland. Allt annat är platser och områden som var befolkade av mer eller mindre definierade folkgrupper. De folk i Sverige, som bo oss närmast, säger Adam, är västgötarna, andra folk i Götaland är östgötarna. Resan från Skåne till Skara uppges ta sju dagar. På andra sidan om Västergötland ligger Östergötland och sträcker sig ända till Östersjön - ända till Birka. Hur ska vi tolka det? Känslan är att författaren ser en östlig riktning på Sverige och att han förlägger därför Birka i de östligaste delarna av Östergötland. Man behövde inte resa igenom hela Västergötland för att nå Skara, men väl genom hela Östergötland för att nå Birka.

• Innebär det att Östergötland sträckte sig ända till Mälaren, och att Birka låg norr om den kända världen?

• Innebär det att Östergötland sträckte sig ända till Östersjön, och att Birka låg öster om Götarnas land, på en ö i Östersjön?

• Innebär det att Östergötland sträckte sig ända till Östersjön, och att Birka ligger vid Östersjökusten i Östergötland?

Känslan är att Adam anser att Birka är sista utposten på den kända världen, i detta läge Östergötland. Efter Birka så är det okända områden och hedendomen som regerar. Vi vet är att det första mötet mellan Kung Björn och Ansgar år 829, skedde i Götarnas land på plats som hette Birka. Det är lätt att översätta Götarnas land till Östergötland. Det som vi dock saknar, är ett större handelsstad i det så mäktiga delen av riket, nämligen Östergötland. Med sina bördiga jordar, strategiska läge mellan Västergötland och Östersjön och med långa kustremsa utefter en av de stora handelslederna, borde det finnas en sådan plats. 

BORTGLÖMD HANDELSPLATS

Östergötland uppvisar tidiga maktcentrum. Både hallbyggnaderna i Ströja och Aska men även den mäktiga Götavirkevallen, visar att landskapet tidigt hade ett starkt ledarskap och var en viktig del av riket. Askahögen, i Aska socken, ansågs länge vara en storhög, ett gravmonument. Det visade sig vara en omkring 47,5 meter lång och omkring 14 meter bred hallbyggnad, en vikingahall på Askahögens plana topp. Detta långhus har dubbla vägglinjer, fyra ingångar och en möjlig eldstad i de centrala delarna av huset. Pålarna som bar upp huset har en diameter på omkring 1 meter. Allra mest påminner planlösningen om det nyligen delvis utgrävda stora hallhuset i Gamla Uppsala. Avståndet mellan de dubbla väggarna är dock mindre i Gamla Uppsala. En mycket likartad planlösning tyder på nära kontakter mellan de båda platserna, men i vissa avseenden påminner arkitekturen om de danska ringformade fästningarna av Trelleborg-typ. Fynden av mer än 30 guldgubbar är unikt, och ger ytterligare kopplingar till hallen i Gamla Uppsala, men även andra hallar runt om i Sverige. Kung Björn kallades för "kungen på högen" - möjligt att det refererar till hans hall i Aska. Andra menar att Högen/Haugi refererar till Kungahallen på Adelsö.

Adam skriver också att "Birka est oppidum Gothorum, in medio Suevoniae positum". Dvs. att Birka är götarnas stad och ligger mitt i Svenskarnas rike. Om vi skulle sätta origo-nålen i trakterna av dagens Söderköping och drar en imaginär cirkel, skulle den innesluta stora delar av Götaland och Svealand. Om motsvarande origo-nål sätts på Björkö, skulle den cirkel även inkludera stora okända områden norr om Dalälven och delar av Finland - om Västergötland och Småland skulle komma innanför gränsen. Ser vi på hur kartan ritades upp på 1400-talet, var dagens Svealand i princip okänd terräng.

Detta är en bild över den "svarta jorden" i Söderköping, hämtad från Hugo Ulanders bok Birka och Birkastiftet från 1929. Han menar att den förhistoriska ytan på staden uppgick till 24 hektar och därmed varit en av de största handelsplatserna runt Östersjön. Det är alltid svårt att avgöra hur stort området var vid varje given tidpunkt, men vi kan konstatera att staden ändå hade betydande mått. Söderköping fortsatte att vara en mycket betydande handelsstad under hela medeltiden, och hade som mest 2000 invånare. Tack vare Slätbaken kunde man segla rakt in i hjärtat av odlingsbygderna och slapp besvärliga landtransporter.

Hugo skriver: "Hur stor den egentliga staden, som hörde till Björkekindsområdet varit, kan vi inte exakt bestämma. Den bifogade skissen (fig. 5) vill heller inte göra anspråk på att exakt ange omfånget av den "svarta jorden" utgjorde, men är dock efter de grävningar som tämligen tillförlitliga. Arealen utgör inte mindre än 24 hektar. Denna "svarta jord" har naturligtvis olika djup. Den är störst i de centrala och norra delarna, omkring 3 meter och påminner mycket om motsvarande kulturlager man funnit på Björkö."  

Tvärs över Vikbolandet från Söderköping och Slätbaken i söder till Bråviken i norr sträcker sig ett litet härad, som nu för tiden heter benämns Björkekind. Häradets södra del utgörs av Slätbakens norra strand. Björkekind omnämns första gången år 1368, då under namnet Bjaerkakinda haeret, senare skrevs det Berkakinda. Enl. Hugo Ulander ska ordet "Kind" betyda bygd och är ett vanligt begrepp i östra Östergötland. Han vill gå så långt som att Björkekind skulle betyda Birkas bygd. Som vi diskuterade tidigare ska enl. Rökstenen Kung Björn härstamma från Björkekinds härad, tidigare Bjärkekinds härad – som kan översätts till Birka-ättens härad. Med det resonemanget skulle då Björn vara av Birka-ätten och då fick eventuellt hans handelsplats eller handelsplatser hans ättenamn. 

Mycket av de historiskt intressanta områdena av Söderköping är bortschaktade och dokumentation över andra fynd är undermålig. Trots det vet vi att staden varit en mycket viktig plats och under en lång tid, centrum för ett rikt område och en blomstrande handelsstad. M. Södersten har i sin avhandling om Söderköping del II, 1743 uppgivit att det i staden fanns en mycket gammal gravsten, daterad icke långt efter Ansgars tid. Han anför sålunda: ”quendam sepulcralem, cui inscriptus erat annus non multum a temporibus Ansgarii remotus” dvs. ”en viss grav, till vilken var inskrivet ett år, som inte var långt från Ansgarius tid”. Det intressanta i Söderstens text är att stenen hade ett årtal inristat – vilket gör att det inte vara en traditionell runsten utan en kristen gravsten från 800-talet. Uppgifter finns även att flera gravstenar i staden förstördes vid bygget av Göta kanal. Även vid Vreta kloster förstördes många fornminnen genom kanalbygget. Någon kulturvård bedrevs inte av kanalföretaget.

Per Gustavi menar att materialet klart visar, att Ansgar på flera sätt kan knytas till Östergötland. Uppgifter tyder på att han besökt bland annat Söderköping, Munkeboda och Rök. Minnesmärken i Linköpings domkyrka anknyter direkt till Ansgar. I Johannes Messenius livsverk, ”Scondia illustrata” från 1600-talet framgår det benediktinerna hade etablerat sig i Munkeboda redan år 853. All kyrkorättslig ordning talar för identitet mellan Adam av Bremens Birka i Östergötland och Ansgars. Den stora kyrkan i Vreta, den troliga kungliga anknytningen och stiftcentrumet i Vreta som flyttades till Linköping. Att eftersom Vreta på grund av sin ålder och förnämhet intar en särställning bland missionstidens kyrkor måste den ha en direkt anknytning till våra första kungar liksom klostret. I Linköpingsstiftets krönika omnämns "icke bara Ansgar utan även missionsbiskoparna Erimbert och Nithard” – dvs. Herbert och Rickard. Även T. Lunden använder biskopslängden samt den starka Ansgarskulten i Linköping som argumentation för Vreta, i sin bok Sveriges missionärer. Adam av Bremen omtalar avspärrningar i vattenled. Sådana har funnits i Slätbaken och Storån samt vid Kungsbro – Björkö i Vreta kloster.

Vidare anför Gustavi att: "Mellan missionsbiskoparnas verksamhetsområde och senare biskopssäten fanns alltid en kontinuitet enligt katolsk sedvänja och rätt. Denna praxis innebär att Birka i Vreta var Biskopssäte för Ansgar, Unni och Hiltin Johannes. Enbart av de tyska källorna om Hiltin- Johannes från 1000- och 1500-talen framgår att identitet föreligger mellan stiften Birka och Linköping." Både Strängnäs och Uppsala stift saknar anknytning till ett biskopssäte på Björkö. Birka stift och biskopssäte är inbördes avhängiga. När Adam av Bremen på 1000-talet nämner Birka och Birka stift var handelsplatsen på Björkö förstörd. I samband med stiftet eller biskopssätet Birka har Adam endast berört Baltiska havet. Mälaren är inte omnämnd.

Det finns indikationer att Kung Björn var från Östergötland. Han hade sin ekonomiska och social bas i Götaland, som förmodligen många kungar hade. Det säger inte att den politiska och ekonomiska scenen var någon annanstans, kanske i Mälardalen. I Messenius bok kan vi läsa att Kung Björn härstammar från Östergötland. Kung Björn finns även omnämnd på Rökstenen som återfinns i Östergötland. Rökstenen talar om en överenskommelse mellan de fyra östgötska häraderna gemensamt ska verka för områdets beskydd och förmodligen som del av skyddet av handelsleden vid kusten. På samma sätt som Uppland är organiserat i Folkland, som var för sig skulle bidra med vapen och soldater för ett gemensamt försvar eller för erövringståg. Det finns därför inget teoretiskt hinder att Kung Björn satt på kungsgården på Adelsö och tog emot Ansgar, i egenskap av Sveakung. Det som dock är intressant är att Björn behövde ett godkännande från två olika församlingar, i två olika delar av hans rike. Detta borde tyda på att riket var en ganska löst sammansatt organisation, där varje större beslut som kunde ha påverkan på den lönsamma handeln i Östersjön behövde förankras i alla delar av riket. Detta kan antyda att organisationen hade två huvudområden, en del på öarna och en del på fastlandet eller uppdelat i en nordlig och sydlig del.

OKÄND HANDELSPLATS

Utanför dagens Söderköping bevakade stora pålspärrar inloppet. Dessa pålspärrar började att anläggas redan på 700-talet. Som ännu ett ytterligare lås löpte försvarsmuren Götavirke från strax söder om Norrköping rakt söderut mellan Västra Husby och Hylinge. Norr om detta fanns svårgenomträngliga skogar med försvarsborgar och söder om muren fanns träskmark och svårforcerad terräng. Till försvarsverket anses tre fornborgar norr om Göta kanal ha hört, samt en fornborg till söder om Göta virke. Innanför vallen syns tecken på en truppförflyttningsväg så krigarna snabbt kan flytta till den del av försvarsverket där anfallet sker. Denna "väg" är inte utgrävd. Vallen, som är unik i Sverige, men har förebilder i Europa. Den spärrade av vägen och vattenleden i den smalaste passagen in mot centrala Östergötland, en av Sveriges tre kärnområden.

Götavirkevallen var drygt 3,5 km lång och dateras till runt omkring år 800 och underhölls fortfarande på 1000-talet. Vallen tjänade som stöd för ett träpalissadbygge och innanför på dess västra sida stod soldaterna och sköt ner mot fienderna och bakom deras ryggar gick en trupptransportväg. Mycket likt försvarsvallen Danavirke på Jylland. Vallen var ca 6 meter bred och ca 2,5 meter hög med någon form av träpalissad på. På båda sidor hade vallen en stenskoning. Vallgraven var 6 meter bred och 1,5 meter djup med spetsade träpålar i. I vallgraven sattes spetsade pålar i varierande storlek. På höjdryggarna fanns ingen vallgrav utan den högre positionen ansågs väl som tillräckligt försvar. I vallen finns några genombrott där det troligen har funnits dörrar/portar, dock är ingen av dessa genomgångar är utgrävd. Hela försvarsanläggningen verkar bara ha en enda byggnadsfas och är inte tillbyggd i omgångar, vilket ytterligare styrker tanken om att detta var ett ambitiöst projekt. Parallellt med Götavirke, cirka 2 kilometer längre västerut, löper Tvärdalavallen. Den är inte lika imponerande som Götavirke men kan följas på en 1,7 kilometer lång sträcka från Hällerstadsjön och norrut. Kanske har den varit ännu längre. Den anläggningen är äldre än Götavirke, anlagd redan på 700-talet men det troligt att den ingick i samma försvarsanläggning.

Det kräver väldigt mycket i form av resurser för att genomföra ett så pass stort projekt som detta. Det behöver ligga en centralmakt bakom men även stora ekonomiska värden, som är värda att försvara. Var detta bara en anläggning för att försvåra fienderna att rycka fram, och på så sätt kunna samla sina trupper eller hinna sätta sig i säkerhet. Parallellerna med Danmark och England är tydliga, där skyddade man ett helt rike och inte enbart någon lokal odlingsmark. Vi kan konstatera att försvarsanläggningarna i denna del av Sverige, är en av de bästa vi har från den här tiden. Fråga är för vad man byggde Götavirke, och vad eller vem ska man försvara sig mot? En sådan här jätteinvestering måste ju haft ett rationellt syfte. Det är trolig eller i alla fall sannolikt att Götavirke är en stadsmur. Men den parallella muren i Tvärdala, får man en försvarsanläggning som mer eller mindre omgärdar den vikingatida staden. Det talas om att området söder om anläggningen bestod av svårforcerad terräng. Det fick inget heller, som motsäger att vallen gick runt hela området. Det som vi inte vet något om, är vad för typ av verksamhet man hade mellan dessa försvarslinjer.

Var Götavirke och Tvärdalavallen enbart två försvarslinjer för att skydda det inre av Östergötland och till viss del även Västergötland eller fanns det något annat de ville skydda? Det är fullt möjligt att kan ha funnits en större handelsplats i området. En internationell handelsplats som kunde åtnjuta en skyddande vall, för att göra affärerna säkrare. Här verkar skyddet vara starkare än för de andra handelsplatserna vi uppmärksammat. De andra städernas skydd var mer uppsatta som en juridisk avgränsning än ett rent försvar. Detta behöver inte ha varit en tättbebyggd plats, utan man ska nog se det som ett väl tilltaget område med gårdar, betesmarker, plats för hantverkare och soldater. Man bodde här permanent och åtnjöt skyddet av murarna. Arkeologiskt finns det faktiskt bevis för detta mer eller mindre tätt befolkat samhälle vid Götavirke. Man har hittat spår efter ett antal mindre gårdar och även en större mängd mindre gravfält. Det är troligt att mer spännande kommer att upptäckas i jorden där.

Det finns dock en känd bosättning från järnåldern i Östergötland - som är helt okänd för den breda massan. Det är Björkö i Östergötland - precis norr om Vreta Kloster - i dagens Ljungsbro tätort.

Till vänster har vi fornlämningarna och bosättningsområdet på Björkö i Mälaren och till höger har vi fornlämningar och bosättningen vid Björkö i Östergötland. Vi kan se att bosättningsområdena är lika stora - men det är bara bosättningen på Björkö i Mälaren som är allmänt känd. I fornlämningsområdet till höger, har vi Roxen till höger i bild och Motala ström som går från vänster till höger på bildens mitt. Det är gården norr om Motala ström som heter Björkö - och vi har Vreta kloster ligger söder om bosättningsområdet.

Detta är ett intressant tillägg i sökandet efter Birka - vi har både ett större bosättningsområde och en tidig kyrklig verksamhet i området. Det som bosättningen i Östergötland saknar är ett stort gravfält - ett gravfält som enligt Björn Ambrosiani krävs för att platsen ska kunna vara en större handelsplats. Vår bild är att det är Björkö i Mälaren - som sticker ut i sammanhanget med sitt stora gravfält - om man jämför med andra större handelsplatser i Norden. Antalet gravar behöver inte ange hur många personer som bodde på en specifik plats. Handelsplatser var förmodligen mer eller mindre en säsongsföreteelse. Sedan är det inte självklart att Roxen är en vik av Östersjön, även om vattenståndet var klart högre för 1000 år sedan. Rimbert talar dock inte om någon havsvik - detta är något som Adam lägger till i sina texter.

Fredrik Ousbäck menar att det finns bevis för avancerade sluss-anordningar vid Götavirkevallen, ett system som underlättade transporterna till och från handelsplatserna längre inåt landet. När den Katolska kyrkan ska etableras i området, anläggs eller uppgraderas en tidigare bosättning vid Stångån och blir dagens Linköping. Detta blir centrum för landets mäktigaste stift, Birka stift. I det här perspektivet behövde man inte flytta Ansgars verksamhet så långt, utan bara till en säkrare plats i Götarnas land. Det är troligt att denna handelsstad var en del av handelsunionen och en av dessa speciella handelsplatser, som kung Björn var med att anlägga. Från denna plats anläggs sedan tre nya städer, i var sin riktning från vårt vikingatida samhälle. Söderköping, Norrköping och Linköping - alla tre inkluderade i Birka stift.

SAMMANFATTNING ÖSTERGÖTLAND

Det finns en anledning till att vi behöver en sammanfattning kring Östergötland. Östergötland har en kyrkohistorisk kontinuitet, något som Öland och öarna i Mälardalen saknar. Birka stift går att lokalisera genom de uppgifter som Adam av Bremen lämnade. Adam säger, att Birka är den äldsta biskopssätet, att Birka är en ort i Götaland – Oppidum Gothorum – att Birka stift angränsar Baltiska havet och omfattar dess öar. Det behövs ingen längre utredning för att konstatera att Gotland och Öland – öar i Baltiska havet – tillhört Linköpings stift. Det är då sannolikt att Birka stift är identiskt med Linköpings stift. Enligt Adam av Bremen blev Östergötland och Västergötland först kristnade redan av biskop Thurgot, som är omnämnd år 1013. Adam av Bremen sätter uttryckligen Birka i samband med Östergötland. I fjärde boken kap XXIII säger han som bekant: ”Därpå sträcker sig Östergötland längs det hav som man kallar det baltiska fram till Birka”.  A Nordén har i avhandlingen ”Östergötland järnålder, del II 1943” klarlagt Östergötlands och Götalands gamla gränser mot Södermanland och Närke. Det har i urminnes tid gått i Kolmården respektive Tiveden. Östergötland har aldrig sträckt sig till Mälaren.

Birka biskopssäte måste sökas till den ort som i forntiden varit centralort och kunglig residensort i Östergötland. Roxenbygden med Vreta koster är rent geografiskt en sådan bygd. Vid Roxens norra strand utmed Motala ström finns en rad fornborgar, Göten, Snavudde, Blixtrop, Licka och Gottorp. Vid Svartån finns bland annat Kärrsjö och Odenfors. Adam av Bremen omtalar även avspärrningar i vattnet – detta återfinns i stor mängd i Slätbaken och Storån samt vid Vreta kloster. Detta säger ganska om områdets historia och ur ett kyrkligt perspektiv, saknar Östergötland motstycke i Sverige när det gäller sökandet efter Birka.

BIRKA BLIR BIRKA STIFT

Den officiella synen på Birka är att staden aldrig blev kristnad. Den tyska missionen misslyckades, men samtidigt finns den mycket skrivet kring domkyrkoplatsen Birka. Vi vet att Linköpings stift tidigare hette Birka stift - hur hänger detta ihop?

Vid sidan av Adams skrift finns även den s.k. Florenslistan. I Florenslistan förlaga ingår i förberedelserna till upprättandet av den nordiska kyrkoprovinsen med ärkesätet i Lund 1104. Den är införd i en pergamenthandskrift från 1554 som befinner sig i Biblioteca Medicea Laurenziana i Florens, signum: Cod Ashburnham. Tidigare har man ansett tillkomsten till omkring år 1120, men nu har den tillbakaflyttats. De biskopssäten som uppräknas är: Scara. Lionga. Kaupinga, Tuna, Strigin, Sigituna och Arosa. Ett källkritiskt problem är Lionga. Kaupinga, som vissa forskare anser skall läsas som ett ord, vilket skulle ge Linköping. Kaupinga är skrivet med det nordiska språkbruket vilket bör innebära att nordiska uppgifter om namnet förelåg.

År 1145 benämndes biskopen efter sitt biskopssäte Liungacopensis, och då biskop Eskil 1139 samlade en provincial benämndes biskop Gisle som episcopus lyngacopensis H. Schück anser att Lionga. Kaupinga bör vara en ort, beroende på att biskopens titel år 1139 var episcopus lingacopensis. Här måste dock föreligga ett missförstånd för enligt ovan, anger han vid texten om Gisle episcopus lyngacopensis. Därmed är likheten inte lika slående. Problemet är orddelen copensis. Ensis är en vanlig ändelse och betyder egentligen bärande. Alltså sätet som bär biskopen. Svårigheten är leden cop. Ett ord som skulle kunna vara tänkbart är copi/a, som betyder tillgång, överflöd och mängd. Någonting som talar för det är att en senare benämning av Linköping är Lincopiam, se nedan. Där copia skulle kunna ha en undermening och betyda mängd kristna själar eller betyda förmåga, makt, eller möjlighet. Det är i viss mån överförbart på det nordiska Kaup. Vilket inte utesluter en latinisering av detta ord.

Men det behöver inte betyda att detta hade skett vid florensdokumentets tillkomst, eftersom ett faktum är svårt att bortse ifrån, den avskiljande punkten mellan Lionga och Kaupang. Vilket ger att skrivarens avsikt var två ord. Att detta vore ett ord är inte rimligt med tanke på den otymplighet som det ger. Följaktligen blir den rimliga tolkningen att det var två orter.

Till vissa handskrifter av biografier, bla. Ansgars har det varit fogad en förteckning över de biskopar som av Adalbert ordinerats för de nordiska folken. Vid Hiltin Johannes namn, som ordinerades för Birka omkring år 1060, finns en notis om att biskopssätet i Birka är förstört och flyttat till Linköping, "Johannes, episcopus Bircacensis. Birca destructa sedes Lincopiam translata est ". Denna biskopskatalog torde enligt Ahnlund stamma från 1100-talets senare hälft. Ahnlund gör gällande att uppgiften om Birkas flyttning till Linköping möjligen beror på att Adam beskriver Birka som Götarnas stad. Det vill säga en lärd konstruktion för att få kontinuitet mellan Birka och Linköping. Det är följaktligen ifrågasatt om en flyttning ägt rum och om det finns en historisk sanning bakom. Å ena sidan är det givetvis inte helt otänkbart att författaren läst Adam och dragit slutsatsen om en flyttning utan konspiratoriska orsaker. Å andra sidan kan det inte uteslutas att en flyttning har ägt rum, eftersom namnet Birka som biskopssäte försvinner mellan Adams Gesta och florensdokumentet. En annan notering är att här stavas stiftssätet Lincopiam. Här har namnet förenklats och närmare sig vårt Linköping.

BIRKA UPPHÖR

Birka upphörde att verka som biskopsdöme. Åtminstone upphörde namnet. Detta bör ha skett åren mellan då Adam slutförde sitt verk och till att Sveriges biskopsdömen uppräknas i den sk. florensförteckningen. I nämnda förteckning finns inte namnet Birka. Florensförteckningen anses ha nedtecknats omkring år 1104. Detta betyder att Birka upphörde under dessa 25- 30 år. Det är möjligt att tidspannet kan vara ändå kortare eftersom upphörandet eller flyttningen inte nämns i någon av skolierna i Adams Gesta. Det behöver inte enbart berott på Birkas förstörelse, utan kan ha haft kyrkopolitiska orsaker då stiften i Sverige utökades. Det som kan utläsas av florenslistan. Tore Nyberg vill se en annan möjlighet, nämligen den att Birkastiftet döljer sig under ett annat namn i florenslistan.

För Sveriges del finns det också en uppräkning av landområden, som kan tänkas höra i hop med stiftsorterna: Gothica australis, Gothica occidentalis, Guasmannia, Sundermannia, Nerh, Tindia, Fedeundra, Atanht, Guthlandia, Guarandia, Findia, Hestia, Helsinga, Guarmelande och Teuste. 

Nyberg diskuterar problematiken med Birkastiftet och florenslistan. Därmed har han kommit fram till att de sista sju namnen kan ses som "öar" med början på Guthlandia och tillhör en "ö"serie, vilka skall tillföras de åtta först uppräknade. Nyberg anser att stiftsorterna kan delas upp och på goda grunder hamnar Skara, Liunga och Köping i Götaland, samt att Guthlandia och Guarandia hänförs till den gruppen. Guthlandia bör betyda Gotland och Guarandia anses betyda Värend.

Adam hävdar att "götarnas båda namnkunniga folk" kristnades från Skara. Nyberg ser det rimligt att anta planeringen av ett Östgöta stift till under eller strax efter Adams tid. Därav följer att Lionga är att räkna till Östergötland. Birka döljer sig i något av de uppräknade stiften. Nyberg gör denna jämförelse: Adams stift var Skara, Halsingland, Sigtuna, Birka och bör då motsvaras av Skara, Tuna, Sigtuna och Köping i stiftslistan. Birka efterföljs sålunda av Köpings stift. Köpings stift som sedermera flyttades och uppgick i Linköpings stift. Följaktligen finns två möjligheter att Birka stift har bytt namn till Köping, eller alternativt har flyttat dit. Då återstår komplikationen med tillägget om Birkas flyttning till Linköping. Det var ganska vanligt att biskopssäten flyttades innan de fick sin slutgiltiga placering.

Nyberg anser att ortsidentiteten är mindre sannolik än flyttningshypotesen. Är det nödvändigtvis så? Betydelsen av det nordiska ordet Kaupang bör vara handelsplats, dvs. motsvara de latinska orden vicus och portus. Birkas grund var som handelsplats. Adam vill göra gällande den historiska kontinuiteten mellan de olika tidsepokernas Birka. Synonymen för missionsverket blir Birka, där Adam ville se en kyrklig centralort. Nu blev det inte så utan Uppsala blev ärkesäte 1164. Därmed ändrades perspektivet under dessa ca hundra år. Genom detta kan man tänka sig att symbolismen kring namnet Birka avtog. Eftersom vi inte vet vad platsen hade för inhemskt namn, kan det nordiska Kaupang blivit gällande. Då återstår möjligheten att skrivaren av notisen av flyttning använder det religionshistoriska namnet Birka. Framförallt om han hade kunskap om Adams Gesta. När det gäller flyttningen av Birka stift till Köpings stift, anför Nyberg "att en flyttning av biskopssätet med namnförändring av en och samma ort Birka till Köping är lika tänkbar som en flyttning av biskopssätet från ett Birka till en Köpingort utan att någon ort bytt namn från Birka till Köping." Detta förklarar ändå inte tillägget, att Birka är flyttat till Linköping.

Nyberg anser att sannolikheten för att en Köping med funktion i ett handelssystem är större utefter Östersjökusten än inåt landet. De huvudalternativ han anför är Söderköping, Köpinge på Öland och Linköping. Linköping vill jag mönstra ut på grund av närheten till Ljunga. Söderköping har ett bra läge vid Slätbaken. Men även där är en besvärande närhet till Ljunga. Uppkomsten av Söderköping vill Callmer se till andra hälften av det 11: te-århundradet. Däremot har Söderköping en tidig historia som marknadsplats. Slutligen Köpingsvik som kan vara en trolig kandidat. Öland har en närhet till Värend, som Nyberg enligt ovan vill hänföra till Götalandsgruppen. S. Lindkvist har i en uppsats velat förlägga Köping stift till Öland. Han anför att Köping under tiden 1050- 1139, skall ha varit biskopssäte innan det slogs samman med Liunga till Linköpings stift. Sammanslagningen bör ses i ljuset av Linköping stifts ökade betydelse under Sverker d.ä. Öland tillhörde Linköpings stift senast 1178, vilket beläggs av ett skyddsbrev för denna biskopsstol. Det är inte så osannolikt att ett biskopssäte förlades till detta område för att sörja för missionsarbetet i de sydöstra delarna av Götaland. Sedermera får Värend ett eget stift genom Växjö stift.

Det kan också finnas en tredje lösning till försvinnandet av Birka stift. Vid utökningen av stiften skedde i själva verket en omgruppering och delningar. Ur Skara stift avdelades Ljunga. Det går att tänka sig att ur Sigtuna stift avdelades Strängnäs och Arosia. Tuna innebär en svårighet eftersom läget är omdiskuterat. Då återstår Birka stift. Adam ger Birka en stark anknytning till östra Götaland och östersjökusten. Birka stift var också bestämt till att vara centralort för folken kring det baltiska havet. Det innebär ett vida stort stiftsområde. Därför är det inte otänkbart att också detta delades. Varav en del tillföll Ljunga och den andra delen blev till Köpings stift. Då är det naturligt att knyta detta nya stift till de södra delarna av Götaland. Det är märkligt om inte dessa delar skulle ha en starkare kyrklig anknytning än Ljunga på 1100-talet. Detta ställer även flyttningen av Köping till Linköping i nytt ljus. Med tanke på den maktpolitik som jag ovan har skisserat är det inte orimligt om en del i den har varit att lägga under sig hela det gamla Birkastiftet. Detta gör att flyttningsnotisen i själva verket inte blir så märklig. Därmed är det tämligen egalt om det är Birkas delning och flyttning till Ljunga, eller Köpings flyttning till Linköping som avses. Den tredje möjligheten är en kombination av dessa båda påståenden.

Adams fyra stift utökas till sju omkring 1104, dessa finns angivna i den så kallade florenslistan. Ljunga var naturligt som stift då Inge d.ä. hade intressen i Vreta-området och även grundade det första klostret. Intressant är de s.k. västverken som tyder på en kunglig närvaro. Detta är en stark influens från Europa. Dessa tidiga västverk finns förutom i västra- och östra Götaland, även i Köpingsvik på Öland. Då Sverker d.ä. blir Kung är tyngdpunkten förlagd till Östergötland. Därmed blir Linköping ett viktigt stift och det är nu det får sin uppblomstringstid.

Nyberg har diskuterat om inte Birkastiftet kan dölja sig bakom något av stiften i florenslistan. Han anser på olika grunder att det är Köpings stift. Detta stift som sedermera flyttades och uppgick i Linköpings stift. Orsaken kan troligen vara maktpolitiska ambitioner. Problemet är den flyttningsnotis som anger att Birka är förstört och flyttat till Linköping. Det kan vara så att skrivaren är insatt i Adams text och därav dragit dessa slutsatser, men det kan även ha en reell grund. Skrivaren kan ha använt det religionshistoriska namnet Birka på grund av dess symbolladdning. Det kan således vara Köping stifts flyttning som avses. Nyberg däremot anser att ortsidentiteten är mindre sannolik än flyttningshypotesen. Birka har flyttat till Köping. Svårigheten är att veta var detta Köping var beläget. Det är möjligt att Köpingsvik på Öland är en trolig kandidat.

Det kan även finnas en tredje möjlighet nämligen att Birka stift delades vilket skedde både med Skara och troligen Sigtuna stift. En del skulle då hamnat i Ljunga och den andra delen i Köpingsvik. Därmed blir det egalt vilken flyttning som avses i flyttningsnotisen då de innebär samma sak.

INTRESSANTA ÅRTAL

• Innan år 800 - Birka anläggs

• År 829 - Ansgar möter den svenske kungen två gånger och får tillstånd att sprida den kristna budskapet

• År 844 - Biskop Gautbert blir utkastad från Birka och missionen avstannar

• År 851 - Ansgar skickar Ardgar till Birka, då det saknas en präst där

• År 851 - Kung Anund belägrar Birka med 32 danska skepp

• År 852 - Ansgar återvänder till Birka

• År 934 - Kungsgården på Adelsö är övergiven

• År 936 - Biskop Unni dör i Birka och blir begraven där, men hans huvud skickas till Bremen

• År 970 - Birka i Mälaren överges (apporx. årtal)

• År 980 - Sigtuna anläggs och tar över verksamheten (apporx. årtal)

• År 1068 - Biskop Adalvard reser från Sigtuna och ser att Birka är spårlöst försvunnet

• År 1070 - Adam av Bremen skriver om Birka, som en huvudstad

• År 1071 - Hiltin-Johannes blir biskop i Birka

• År 1104 - Birka upphör att verka som biskopsdöme

• År 1120 - Linköpings domkyrka börjar byggas

• År 1139 - Linköpings stift bildas, där även Öland, Gotland och Åland ingår

FUNDERINGAR

Nu har vi kommit väldigt långt i vårt att arbete med att kartlägga Birkas historia. Vi kan konstatera att Birkas historia fortsätter, även efter att verksamheten på Björkö avslutas runt år 970. Exempelvis utses Hitlin-Johannes till biskop i Birka år 1071. Det lämnar oss med två huvudspår i det fortsatta arbetet - antingen flyttar den katolska kyrkan sin församling från Björkö, aningen i samband med att Björkö överges eller vid ett tidigare tillfälle när man behövde få förnyad energi i missionsarbetet - eller så har de tyska biskoparna aldrig satt sina fötter på Björkö. Utifrån vad vi fått fram kring Birkas historia så här långt - finns det inga andra seriösa alternativ. Antingen besöker Biskop Adalvard Björkö år 1068 för att konstatera att Birka är utraderat eller så besöker han en annan plats, men i båda fallen är Birka som stad borta. Församlingen Birka och det pågående missionsarbetet i Sverige har dock fortsatt med oförminskad energi. Detta faktum är så pass självklart, att mäster Adam inte behöver ange det i sina texter. Hans uppdrag var ju att berätta historien kring hur Hamburg-Bremen stiftet vann nordbornas själar och skapade en kristen nation uppe i norr. Det är nog denna dualitet kring Birka, som gör arbetet så pass svårt. Är Birka en specifik plats eller är BIRK-begreppet något som är vida spritt och kopplat till verksamheten på platsen? Är det den katolska kyrkan som gör att Birka går från ett löst sammansatt nätverk av handelsplatser, till en specifik plats och sedermera ett kyrkostift? Vi måste nog släppa det fyrkantiga synsättet med att Birka bara är en plats och börja inse att Birkas historia är mer dynamiskt än vad man tidigare trott.   

För att komma vidare i arbetet kring Birka, behöver vi sammanfatta problematiken. Det känns som det finns tre olika definitioner av Birka:

• Handelsnätverket Birka

• Kungens Birka

• Kyrkans Birka

Traditionellt har man bara talat om Kungens Birka. Den handelsstad som Sveakungen låter anlägga för att kunna vara med och konkurrera om handeln i Östersjön. Detta har på många sätt begränsat forskningen på området. Om man kan anse att Mälardalen, Öland, Gotland och Östergötland ingår i ett samarbete som syftar till att stärka handeln i Östersjön och kunna maximera vinsterna - är det lätt att inse att Birka var en del av ett nätverk av handelsplatser. Teorierna att det skulle vara den mycket driftige kung Björn som samlar de svenska folkgrupperna för att gemensam ansats till ett organiserat arbete, är mycket intressant. Då är det inte konstigt att vi har Birk och Birka-orter i hela Skandinavien och så långt bort som i Ukraina. De är alla med i den mer eller mindre löst sammansatt handelsnätverk, men som styrs av svenskarna. Det är då inte heller speciellt konstigt att denna kung Björn även tar över Björkö och delvis konverterar den till en av dessa handelsstationer. Sedan var inte hans ambitioner med Birka i Mälaren lika höga, som vad turistreklamen anger men kanske mer som en manifestation av nätverkets början eller slut. Det är möjligt att man ska se Birka i Mälaren som Kungens Birka men då mer symboliskt. Den var nog inte störst och den låg definitivt inte strategiskt placerad vid de etablerade handelsvägarna. Kungen behövde dock vara aktiv och tvingades resa runt i hans samarbetsområden runt Östersjön, för att övervaka sin intressen. Man möttes på dessa handelsstationer runt om östersjöområdet, för viktiga möten och man kunde upprätthålla den gemensamma linje som man byggt upp. När sedan högkonjunkturen avstannar på slutet av 900-talet, slutar även intresset för att bibehålla handelsnätverket i sin nuvarande form. Nu börjar även kyrkan ta mer plats i samhällsplaneringen och de kräver mer stringenta former i samhället. Nu ska det byggas en mycket stor mängd kyrkor och man behöver definiera upp socknar och samhället i stort. Här tar den Katolska kyrkan med sig det upparbetade och allmänt kända namnet Birka. Detta namn ska beteckna en av de tidiga kyrkostiften, för att markera kristendomens seger. Birka-begreppet var känt i alla de delar av Sverige som varit en del av handelsnätverket och fick då den politiska tyngd, som kyrkan behövde. Även om man inte köper alla dessa teorier behöver man nog ändå acceptera att det finns flera lager i frågan om Birka, och att historien om Birka är både större och längre än den lilla ön i Mälaren.

Källorna menar att det tog 5 dagar att ta sig från Birka till Ryssland, det är inte avgörande på något sätt. En överfart från Öland eller Gotland känns lika lång och tidskrävande som en seglats via Åland från Mälardalen. Det är dock intressant med relationerna till andra handelsplatser i Östersjön. Birka ligga mitt i mot Jumne/Jomsborg som skulle ligga vid floden Oders utlopp i dagens Polen och Birka skulle ligga i närheten av Kurland, i dagens Litauen. I detta perspektiv är det klart mer troligt att man refererar till en handelsplats på Öland eller på Gotland. Relationen till Jumne/Jomsborg i Polen känns mer geografiskt, som "norr om" eller liknande medan relationen till Kurland mer är sett som avstånd. Även om Gotland ligger närmast Litauen, så är frågan om man kan säga att det ligger "nära". De geografiska indikationerna på 1000-talets källor, talar i alla fall för mer för handelsrelationer till Götaland än till Svealand.

Hur mycket vikt ska vi lägga vid Rimberts och Adams texter? Hur mycket koll hade de tyska författarna om avstånd, väderstreck och hur ska vi värdera de till synes motstridiga uppgifterna? Vi måste nog ha med oss att mycket händer på 200 år, och att informationsflödet på denna tid var mycket begränsat. Adam hade både gammal och ny information, som han behövde sammanställa för att få en komplett historia. Kan det vara så att det är olika Birka, som Rimbert och Adam refererar till? Det var kanske inte primärt en fråga om att man flyttat samhället Birka, utan att man flyttat Birkas församling. Man ska komma ihåg att det var primärt en kyrkohistoria Adam skulle skriva, inte en allmän reseskildring.

Varför valde den svenske kungen just Björkö som bas för sin stora satsning kring handeln i Östersjön? Vilka egenskaper hade den ön, som gjorde att alla andra platser valdes bort – var det enbart hans kontrollbehov som fällde avgörandet? Det finns ett antal problem med att bygga ett samhälle på en ö, i alla fall på en så pass liten ö som Björkö. Att samla en så pass stor mängd människor och djur på en begränsad yta, ger ett antal logistiska, försörjningsmässiga och hygieniska problem. Dessa problem ökar exponentiellt, om man även ska övervintra i svearna nya handelsstad.

Vedproblemet: Vi behöver inse att efter 2–3 år på Björkö, fanns inga träd kvar och därmed ingen ved att elda med. Då har vi bara kommit till mitten av 700-talet. Björkö var alltså kalhugget omgående, och förmodligen trakten runtomkring också. Birka i Mälaren ska enligt dagens uppfattning funnits i drygt 200 år. Om 700 personer bodde på ön åtgår en viss mängd ved, gånger det antal år dom bodde där - och kalhygget blir enormt. Lägg till att omgivningen runt Björkö också var befolkat, räcker skogen i närområdet helt enkelt inte till. Detta skulle ge ett stort behov av skeppslaster med ved, från andra trakter.

Vattenproblemet: 700 personer behöver ca 6 kubikmeter vatten per dygn för vardagliga göromål, även vintertid. 6 kubikmeter avgivet vatten per dygn är mycket, speciellt om brunnen ska fungera under 200 år. Vad gjorde man om brunnen frös på vintern? Använde man smält snö? Vi måste komma ihåg att Mälarens vatten var salt på denna tid, och därmed odrickbart. Fanns det även boskap kvar på ön vintertid, ökade vattenbehovet drastiskt.

Matproblemet: 700 personer behöver avsevärda mängder mat, för att överleva. Räckte djurhållningen på ön till för att mätta alla dessa människor? Med all sannolikhet inte. Boskapen kunde inte dricka Mälarens salta vatten, så denna mängd vatten fick man ta fram ur brunnar. Problemet förvärrades det ytterligare under vintertiden, där allt man kunde äta var det man kunde lagra från sommaren. På sommaren kunde man organisera någon form att mattransporter till Björkö från fastlandet, men frågan är hur man löste detta på vintern och framför allt när isarna var svaga?

Övervintrade handelsmännen på Birka? Frågan är vem man handlade med? Handelsmän behöver kunder och de vill inte bo isolerade ute på en ö och bli totalt instängda under vinterhalvåret. På vår, höst och kanske även hela vintrar där isen varken bär eller brister skulle ge överstidliga problem. De behöver både köpa och sälja för att överleva.

Övervintrade hantverkare på Birka? De kunde visserligen frakta hem det material de behövde sommartid – men vem skulle de sälja sina produkter till? Satt de verkligen hela vintern och producerade sina alster för att hoppas kunna sälja dem till sommaren? Tror att de behövde få avsättning för sina produkter inom rimlig tid, och precis som för handelsmännen behövde de kunder.

Tillverkade man pälsverk på Birka? För att bereda skinn behövs bland annat värme och vatten i stora mängder. Det fanns säkert björkaska i överflöd, då man övervintrade där men garvare behöver stora mänger ved och vatten, för sin verksamhet och detta var redan ett problem.

Det fanns ett antal enorma praktiska problem med ett vinterboende på Björkö. Till detta kommer ren självbevarelsedrift. Vem vill bo isolerad ute på en ö och vara beroende av transporter för att överleva? Vi behöver ställa oss frågan om det överhuvudtaget gick att bo på Björkö, även på sommaren? I alla fall i de mängder av innevånare som vetenskapen vill göra gällande. Det fanns säkert boende på Björkö, frågan är om det var där frivilligt och i vilken egenskap de var där. Bodde man inte där permanent behövde man i alla fall skydda kapitalet som fanns där. Man behöver även en grupp som sköter den grundläggande logistiken till och från ön.

Det måste ha skapats en organisation, för att hantera logistiken - samt bemanna den. Befolkningen måste ha mat, vatten, ved, byggmaterial, underhållsmaterial, material för tillverkning av produkter, och mycket, mycket annat som behövs för överlevnad och ett fungerande samhälle. Frågan är varför Björkö var så pass unik i sin placering och utseende, att man gav sig själv sådan stora problem med logistik och annat? En stor befolkning som behövde hjälp med alla vitala delar för sin överlevnad. Eftersom de transportmässiga problemen inte var möjliga att lösa, är det mer eller mindre helt osannolikt att upp emot 700 människor bodde på Björkö vintertid. Man kan kanske acceptera att ca 25 personer bodde där vintertid, då deras behov kunde man säkert lösa på något sätt – men knappast 50 personers behov.

Slutsatsen är nog ganska given - Birka i Mälaren var en renodlad handelsplats som enbart var öppen sommarhalvåret. Detta var säkert samma upplägg som de flesta andra handelsplatser runt om i landet hade, på den här tiden. Långväga handel var förmodligen väldigt säsongsbetonad medan mer traditionella marknader med närproducerade varor och livsmedel, var mer frekventa. Handelsplatsen var dock placerad på en mycket liten och lättkontrollerad ö, vilket var en fördel. Hade en palissad som stängde inne främmande handelsmän mer än att den skyddade platsen från yttre fiender. De personer som bodde mer permanent på ön, befanns sig säker inte där av egen fri vilja. Dessa individer var säkert en del av produktionskapitalet, som både behövde utfordras och hållas under uppsikt. Att det skulle finnas handelsmän och hantverkare, som permanent bodde på Björkö känns osannolikt.

Detta diskvalificerar i stora stycken dagens narrativ kring Birka i Mälaren, som en stor handelsstad med 700 innevånare och där den tyska missionen etablerar en kyrklig verksamhet. Skulle Ansgar sitta mer eller mindre själv på Björkö mer än halva året och få mat, vatten och andra förnödenheter levererat till sig av en välvillig kungamakt? Vem skulle komma till hans kyrka och skulle hans uppdragsgivare på kontinenten acceptera detta upplägg? Den stad som etableras efter Björkös fall, Sigtuna hade lättare att ha bofasta som kunde arbeta för sin egen försörjning och överlevnad. Tillgången till vatten, odlingsmark och marknader i staden och i närområdet sörjde för ett gott liv och det gav staden livskraft för att överleva.

Hur ser man egentligen skillnad mellan en handelsplats och en sjörövarkoloni? Hur ser man att silver, smycken och andra värdeföremål frivilligt hamnat i marken och i gravar eller har hamnat där med våld? Det behöver inte betyda att Birka i Mälaren var en sjörövarkoloni, men det är en intressant tanke. Även om verksamheten på Björkö stod under kunglig tukt och förmaning, är det väl oklart vad som ansågs vara legitima affärer. Ett av våra kriterier för att hitta det fredliga samhället Birka, är spår av en omfattande handel. På vår okända handelsplats på Gotland har man funnit mängder av viktloder, som är en viktig indikator på att man haft en aktiv handel på platsen. Sådana fynd hittar vi inte på Björkö. De arkeologiska fynden på Björkö talar för att bosättningen inte specifikt användas för handel. Kan det vara så att Björkö var en militärförläggning, en plats för soldater, där de tränades och bodde, i syfte att skydda den viktiga handeln längs kusten. Motsvarande anläggningar finns många bevis för i Danmark. Här tränades de kanske även för de erövringståg som blev mer och mer omfattande vi den här tiden. Det är därför som männen är så överrepresenterade bland gravarna och att platsen var så väl skyddad. Var det kanske så att den förstärka stadsvallen med flera utkikstorn och borganläggningen, skulle skydda rikets skickligaste krigare och möjliggöra expansionsplanerna österut? Ett krigarsamhälle, som kröntes av "Krigarnas hus" på Garnisonen.

STORLEKENS BETYDELSE

För att parafrasera på ett gammal klassiskt uttryck, borde väl storleken på bosättningen ha en viss betydelse? När man läser både litteratur och på nätet ser man alltid på Birka i Mälaren, ska vara en av de största. Detta är dock inte med sanningen överensstämmande. Man bryr sig inte om att kontrollera detta, utan antar att så är fallet. Sveakungens handelsplats i Mälaren, "en blomstrande tätort och Sveriges viktigaste knutpunkt för handel i hela norra Europa".

De aktuella handelsplatserna:

• Saltvik - 3 hektar

• Sigtuna - 5 hektar

• Björkö - 7 hektar

• Unnestad - 15 hektar

• Paviken - 15 hektar

• Köpingsvik - 22 hektar

• Söderköping - 24 hektar

• Hedeby - 24 hektar

• Uppåkra - 40 hektar

Storleken är ju självfallet inte avgörande, men väl ett viktig faktor i sökandet efter Birka. När Adam skriver att: "Birka som är så stort och betydelsefullt med sina sjöförbindelser att det borde vara en Metropolis, en huvudstad", så måste ha ju mena något med det. Samtidigt så skriver Adam att man samlades i Birka, "regelmässigt i och för olika nödvändiga affärer." Det tyder på att man inte nödvändigtvis behövde bo på Birka, utan man träffades där mer periodmässigt. Då är det ju viktigare att ankringsplatsen är trygg och tillräckligt stor för att kunna hantera alla båtar som samlades. Det ska poängteras att den sk. Guldåkern vid Roma på Gotland, inte är med i sammanställningen av handelsplatserna. Vi vet inte omfattningen av den handelsplatsen men det är den plats i hela Sverige man hittat flest viktlod i marken. Man hittade dubbelt så många viktod under en avsökning av området med metalldetektorer, än vad man funnit i den svarta jorden på Björkö, där man grävt i 100 år. Då ska vi komma ihåg att åkern bredvid Roma kloster blivit utsatt för plundring av lycksökare under många år, men även att fyndplatsen fortfarande brukas som åkermark.

Innan 1990 var det ingen som visste att väster om Uppåkra kyrka fanns resterna efter Skandinaviens äldsta och största stad! WIkipedia skriver: Uppåkra är känd för arkeologiska utgrävningar med osedvanligt många och exklusiva fynd från järnåldern, då det låg en stadsliknande bosättning på runt 40 hektar. Uppåkra kan ha varit en av Skandinaviens största och mest långvariga järnåldersstäder. Utgrävningen är fyndrik. Uppåkra var betydligt större och mer långvarigt (drygt 1000 år) än det delvis samtida Birka på Björkö (7 hektar under ca 200 år). Det finns många teorier om varför det betydande vikingatida Uppåkra flyttades till Lund, som att det berodde på försvarsskäl efter att ha blivit nedbränt, och på Lunds läge vid en viktig landsvägskorsning, på mark som inte hörde till någon by och intill en viktig källa och kultplats. Flytten sätts i samband med att Skåne kristnades och att Danmark enades under en gemensam kung. Även som man på 1930-talet hittade det första arkeologiska fyndet i Uppåkra tilldelade man inte platsen något större intresse. Med det visar att århundranden av odling, utdikning och medvetet utplånande av resterna av en hednisk stad, är mycket effektiv. Man måste sätta spaden i marken för att få svar på de frågor som finns.

PERSPEKTIV

Arkeologen Magnus Alkarp skriver dock i Upsala Nya Tidning 2012:

"Det finns få platser i Norra Europa som kan anses vara så väl identifierade och lokaliserade som Birka, Sigtuna och det gamla Uppsala. Trots det händer det emellanåt att någon vill möblera om i det som redan är ett logiskt och harmoniskt rum. Orsaken ligger i den överdrivna betydelse och inte sällan chauvinistiska monumentalitet som man under förra seklet tillskrev platserna, ett synsätt som många historieintresserade med all rätt började utmana. Dessvärre förlorade den diskussionen sitt vetenskapliga anslag när den gled in i det konspirationsteoretiska dunklet."

Man måste självklart alltid sätta in saker i sitt rätta perspektiv. Det är solklart att det finns en harmoni i de platser och fynd man har i Uppland. Gamla Uppsala, Sigtuna och Birka bildar en historisk harmoni, som inte Öland och Gotland passar in i. Om Sveariket sträckte sig längre bort än till Mälardalen så tappar området sitt, i många stycken överdrivna betydelse. Senare tiders forskning visar på ett ganska stort nätverk i Sverige kring framställning och handel med järn, redan på vendeltiden. Järnet binder samman Torsåker i Gästrikland med Helgö i Mälaren, men även med Öland och Gotland. Vi ser spår efter framställning av vendeltida hjälmar både på Helgö, men framförallt från Öland. Fyndet av bronsplåtarna från Torslunda nära Färjestaden, visar på både ett viktigt centrum för hantverk under flera hundra år, men även på kopplingar till andra delar av Sverige. Guldhalskragen från Färjestaden tyder på ett mycket avancerat inhemsk hantverk, redan under romersk järnålder. Möjligheten att vendeltida vapen skulle kunna tillverkas utanför Gamla Uppsala, ses dock inte som en möjlighet. Tror att man måste lyfta blicken och se på Sveariket som mycket mer decentraliserat än vad man tidigare trott. Alla historiskt signifikanta händelser och platser utspelade sig kanske inte i Uppland.

Arkeologen Torun Zachrisson skriver i Fornvännen 2011:

"Borgvallen på Björkö har C-14-daterats till intervallet år 766 och år 871, för vallens undre lager. I detta lager hittades en mynningsskärva av en ljusgrön trattbägare från 800-talet. Dateringsramarna är dock vida och endast mansgraven sätter en bakre gräns. Men det går att föra fram ytterligare argument för att borgvallen uppfördes en tid efter stadens etablering. Lena Holmquist kopplar samman borgens anläggande med stadsvallens och menar att de båda uppförts samtidigt. Termoluminiscensdateringar och C-14 talar för att borg och stadsvall brändes i första halvan av 800-talet (Olausson 2009, s. 65). Michael Olausson anser att både borgen och stadsvallen var på plats år 829 när Ansgar besökte kung Björn i Birka. En stratigrafisk förbindelse som skulle kunna styrka detta saknas dock idag.

Vid Kungsporten hittades redan vid 1600-talets grävningar en sönderbruten del av en fjätter, som kan vara en del av en hand- eller fotfjätter (Gustafsson 2009, s. 90). Kanske har den använts för att fängsla någon av de kristna slavar som Rimbert nämner. Om vi förmodar att borgen i Birka kan vara platsen för Gautberts kyrka med omgivande försvarsverk så skulle det innebära att staden till sin struktur liknar en rad samtida städer på kontinenten. Där fanns ett domkyrkoberg med en angränsande och lägre placerad ”marknadsstad”. Monika Porsche (2000) gör en grundlig genomgång av tidiga befästningar i medeltida tyska städer, där vi finner en rad fruktbara paralleller."

Man behöver inte vara väldigt konspiratorisk lagd för att tycka att detta är rena gissningar. I dagens forskning på Björkö, ingår inga spår av kritiskt tänkande. Allt man hittat och inte hittat på ön, befäster bilden av Björkö som den solklara platsen som Birka. De obefintliga spåren av kyrklig verksamhet, ger vid handen att vi till och med har ett domkyrkoberg av tysk modell...

BJÖRKÖS DOMINANS

Birgitta Gårdin visar i sin masteruppsats på den storhet som Björkö uppvisar, inom svensk arkeologi. Hon skriver: "I Statens historiska museums databas finns 1635 textilfynd registrerade från yngre järnåldern. Av dessa kommer 1020 från Adelsö socken. Birkamaterialet intar på många sätt en dominerande ställning i SHM:s samlingar. För tidsintervallet år 700 e Kr till år 1000 e Kr finns 3255 kammar registrerade. Av dessa kommer 1345 från Birka. Av spännbucklor från samma tid härrörde en femtedel av landets alla funna spännbucklor – 316 stycken – från Birka (Jansson 1985). Detta alltså redan före de stora Birkautgrävningarna i början av 1990-talet. I SHM:s samlingar i dag har 2102 spännbucklor Adelsö socken som angiven fyndplats." "Hjalmar Stolpe slogs omedelbart av de fynd han gjorde på Björkö och kunde inte ”lämna stället” utan ytterligare undersökningar. Historiska museet har omkring 100 000 föremål från Birka/Björkö och är nu på väg att registrera ytterligare över 50 000 från grävningar på 1990-talet."

Detta är ju fantastiska siffror och något helt unikt i Sverige. Man ska dock komma ihåg att man grävt på Björkö under 150 år, det är också siffror som inget annat fornlämningsområde i Sverige är i närheten av. Hjalmar Stolpe sammanfattar med att skriva att det på platsen funnits en ”tätt bebyggd boningsplats” på ca 19 tunnland, att staden troligen varit befäst, att det finns omkring 2500 gravar på gravplatserna samt att ”denna stad ägt bestånd åtminstone från 700-talets början till inemot 1000-talets slut” (Stolpe 1888 sid 21). Han ser också spår av en rik befolkning med handelskontakter med Ostpreussen, Rhen-trakten, Gotland och Västkusten. Forskning kring vid vilken tidpunkt Birka upphörde har funnits och har förskjutits bakåt från den Hjalmar Stolpe antog. Stolpe tänker sig ett Birka mellan 700-talets början inemot 1000-talets slut (Stolpe 1888 sid 21) medan man i dag anser att staden övergavs vid slutet av 900-talet (Holmquist 2010). Stolpe var väl medveten om att de yngsta myntfynden daterades till 960-talet, men menar att det återstår ”minst tio gånger så mycket av den svarta jorden att undersöka” så yngre mynt kan komma fram (Stolpe 1888 sid 24).

Vi kan konstatera att dagens forskning har en nyktrare syn på när Björkö övergavs, några yngre mynt har inte upphittats. Svårigheten är nog inte att konstatera när bebyggelsen övergavs, utan när den började bebyggas. Var det en långsam process över 100 år eller en massiv insats av dåtiden ledarskap, för att skapa något nytt och stort? Vad var drivkraften bakom denna satsning? Man menar att det är ett led i en önskan att kontrollera handeln i norra Skandinavien. Senare års forskning på Björkö uppvisar fynd från en stor konstruktion av bryggor ut i Mälaren. Detta är ett spännande fynd och visar på en både omfattande och långsiktig verksamhet på ön. Motsvarande anläggningar har man dock funnit, både i Sigtuna och Paviken på Gotland så de är inte unika i sitt slag. Detta är ett effektivt sätt att utöka kapaciteten i hamnområdet, och på Björkö var de 100 meter långa och konstruerade med avancerad teknik. Frågan är om bryggorna på Björkö var gjorda för handelsflottan eller för krigsflottan? Var det båtar fyllda med exotiska varor från Orienten eller var bryggorna belamrade av fullutrustade krigsskepp, redo för nya uppdrag? Det finns ju inget i själva konstruktionen som ger några svar kring användningsområdet. Fyndet av "Krigarna hus" i Birkas Garnison på Björkö, förstärker synen på platsen var mer kopplad till krigsindustrin än till omfattande handel. Det är klart att handel med lyxvaror och en skyddande krigshär går hand i hand. Om denna "hird" eller kanske bättre betecknad som en "kungahird" skulle skydda handelsmännen eller delta i erövringståg, är ju svårt att veta. Det ena behöver ju inte utesluta det andra, och saker ändras över tid.

Gravfynden målar inte entydigt upp en bild av en större välmående medelklass, som man kanske kan förvänta sig av en rik handelsplats. Den är mycket mer uppdelad. Det finns en mindre överklass, där många är av utländsk härkomst och en större "underklass", som förmodligen till stor del bestod av soldater. Lena Holmquist Olausson menar att krigarna på Birka har tillhört en kollektiv kultursfär, som sträckt sig från Bysans över det stäppnomadiska området vidare till Skandinavien. Detta manifesteras i den hall på Björkö, man då kallar för "Krigarnas hus". Fynden visar att hallen byggdes på 900-talets andra hälft, och verkar vara verksam fram till att bosättningen överges runt år 970 efter en brand. Det helt avgörande beviset för att Björkö är Ansgars Birka, är bevis för en kyrklig verksamhet på ön. Detta kan tyckas vara av mer akademisk natur, men det skulle vara en viktig pusselbit för att förstå hela historien kring Birka.

Ola Kyhlberg visar i sin rapport (Problem kring stratigrafi och myntdatering) att mycket av Birkas datering har skett via de få silvermynt man funnit på ön. Han skriver: "19 hela eller fragmentariska silvermynt påträffades i Birkas Svarta Jord under utgrävningarna 1969–1971. Av dessa mynt har 14 stycken med större eller mindre precision kunnat bestämmas till arabiska dirhemer av umaijadiska, abbasidiska och samanidiska präglingar. Ett mynt har bedömts vara efterprägling. De äldsta mynten är präglade före 750 e. Kr., det yngsta 946–947 e. Kr. De samanidiska mynten saknas under en viss stratigrafisk nivå och den kronologiskt senare tyngdpunkten ligger i de översta nivåerna. Av både konserveringstekniska och numismatiska skäl kan mynten, trots sitt ringa antal, indelas i två från varandra skilda grupper. Skillnaderna är inte först och främst kronologiska, utan beror på en strukturell differens, som här antytts." Detta visar att från mitten av 900-talet minskar inflödet av mynt till Björkö, vilket kan indikera att handelsplatsen tappat i betydelse i den internationella handeln. Det är dock svårt att veta hur länge mynten varit i omlopp innan de hamnat i jorden, så det krävs en större mängd mynt för att få en mer exakt datering. Bristen av större myntfynd på Björkö bidrar inte bara till svårigheter i dateringen av bosättningen, utan indikerar även att användningsområdet för bebyggelsen var kanske något annan än vad man trott.

Björn Ambrosiani är den forskare som kanske grävt mest på Björkö. Han hävdar att det finns ingen plats i det norra Östersjöområdet som kunde befolkas av mer är 20 individer. Han baserar det säkerligen ytan som handelsplatsen på Björkö utgjorde men framför allt på antalet gravar. Det har han helt klart rätt i. Men han missar dock det enkla faktum att det finns andra delar av Östersjöområdet som kunde husera en handelsplats tillräckligt stor för att befolkas av mer än 20 individer, och som teoretiskt kunna vara Birka. Det förutsätter även att alla de som begravts på Björkö verkligen bodde och verkade på ön. Handelsplatsen på Björkö var under 250 år befolkad av människor, som till största delen arbetade inom handeln men även de näringar som stöttade den verksamheten. Denna befolkning uppgick till över 700 personer, där många blev väldigt förmögna på den lukrativa handeln. Detta faktum borde avspegla sig i de arkeologiska fynden på ön. Vi behöver ha en större mängd silvermynt, som var tidens största och kanske enda betalningsmedel, stora mängder viktloder som användes vid handeln samt andra bevis av en välmående inhemsk befolkning. Detta borde avspeglas i gravmaterialet från de 1100 gravar som undersökts på ön. 

Bristerna som Birka i Mälaren uppvisar ska inte överdrivas, men de finns. Efter 100 år av utgrävningar på Björkö borde vi se övertygande bevis för en omfattande handel, men det är inte helt entydigt. Man borde finna större mängder av silvermynt på Björkö, men de saknas i princip helt. Det finns dock en ansenlig mängd viktlod på Björkö, som skulle kunna tyda på en viss handel. Den största mängden viktlod återfinns vi dock i gravarna - vi kan då inte med säkerhet veta om dessa handelsmän bodde på Björkö eller inte. Vi kan dock se tydliga spår av en tidig militärförläggning på Björkö, än den traditionella bilden av en stor handelsplats och stad. Gravarna på Björkö består nästan uteslutande av vuxna. När det gäller männen uppvisar de i många fall, för svenska förhållanden avvikande dräkter och vapen. Överhuvudtaget är det militära intrycket starkt av fynden. Staden var väl skyddad från havet och från land, med dels en försvarsmur, dels med ett fort. Gravarna uppvisar mycket vapen och i en del fall hästar. Antalet barngravar är ytterst begränsat i förhållande till vuxna, åtminstone enligt tidigare utgrävningar. Gravfynden visar att en grupp människor var överklass med rika gravgåvor. De finaste gravarna ligger innanför stadsvallen och består till del av kammargravar. Dessa består främst av lämningar efter utländska män som visar det fanns ett utländskt inflytande eller i alla fall ett en utländsk närvaro i staden. Det var främst Friser och Franker men även Khazarer, som är begravna här.

En teori kan vara att fynden uppvisar på något som skulle kunna vara en "kungahird", en mindre armé bestående av speciellt inhyrda soldater. Platsen ligger mycket nära där man tror att kungen hade sitt residens på Adelsö, ett optimalt ställe att placera sina soldater som skulle ombesörja skyddet. Det finns en stor överrepresentation av män i gravarna - kvinnor och barn är nästan obefintliga i materialet. Det kan bero på att frillorna som fanns där, inte gav grund till familjer med de främmande soldaterna. Det finns även bevis för en befälsklass på Björkö, som begravdes med full utrustning inklusive häst. Befästningen och planeringen av staden kan tyda på att den var anlagd för att husera soldater och krigsmateriel. I den stora hallen "Krigarnas hus" på Björkö, ser forskarna spår av en krigarelit med klara kopplingar till Bysans. Det finns över 3000 synliga gravar på Björkö, det absoluta flertalet av gravarna ligger dock utanför stadsvallen, i det s.k. Hemlanden och består av enkla brandgravar. Många menar att detta var hirden - de soldater som skyddande kungen men även den andra verksamheten som fanns på ön. 

SLAVEKONOMI

Modern forskning på Björkö har lett fram till nya och intressanta fynd. Den gamla bilden av en myllrande handelsplats har behövt reviderats. Detta är en sammanställning efter undersökningarna 2016, hämtat från SVT.se.

Ett arbetsläger, befolkat av slavar - I turistreklamen beskrivs Birka som en perfekt handelsplats, dit köpmän och fria hantverkare från hela den då kända världen kom för att göra affärer under stadens storhetstid från mitten av 700-talet och tvåhundra år framåt. Men kanske måste den bilden förändras sedan det österrikiska Ludwig Bolzmann-institutet, LBI, gjort mätningar med de allra modernaste geofysiska metoderna. Tekniken är densamma som bl.a. användes för att avslöja nya fakta om Stonehenge i England häromåret. "Vi har en sorts revolution inom arkeologisk metodik, där vi undersöker vad vi har i backen, och samtidigt lämnar strukturerna i marken orörda", säger Immo Trinks.

Små verkstäder - Forskarna har täckt stora delar av Björkö i Mälaren – där Birka en gång låg – med laserscannrar, magnetometrar och markradar, och de första resultaten ger en delvis annan bild av vikingastaden än vi är vana vid. Längs ned i den så kallade Svarta jorden inne i själva stadsområdet hittar de spår av Birkas första år, under senare delen av 700-talet. "Vi kan se staden inte byggdes ut stegvis, utan som ett helt komplex av tätt sammanpackade små verkstäder – omgivna av en hittills okänd inneslutning eller vall", säger Wolfgang Neubauer, forskningsledare vid LBI.

”Vadade i avfall” - Merparten av stadens befolkning verkar ha trängts ihop i de små skjulen innanför den nyupptäckta vallen. LBIs tolkning av radarbilderna visar inga spår av några byggnader som är större än 20 kvadratmeter inne i själva staden. Några större bostadshus – som man bland annat kan se på den modell av staden som står utställd på historiska museet i Stockholm, verkar inte ha funnits. Gunnar Andersson menar att i verkligheten måste ha varit otroligt ohälsosamt att leva där. Man har ju mer eller mindre vadat i avfall nere i de här gränderna.

”Ingen handelsplats” - De nya resultaten reser massor av frågor. Ön hade ingen möjlighet föda en befolkning – även om det kanske bara handlade om ett par-tre hundra människor i början. Något bränsle fanns inte – all skog var förmodligen nedhuggen, och folket i staden måste ha fått all mat från fastlandet. Samtidigt börjar Birka massproducera olika varor – bland annat olika sorters smycken som aldrig tillverkats uppe i Norden tidigare. "Det tidiga Birka verkar ha varit något helt annat än den fredliga handelsplats som vi hade väntat oss", säger Wolfgang Neubauer. Vi ser en innesluten verkstadsmiljö, och frågan är: vilka var det som tillverkade alla de här nya varorna?

Tvångsarbete - Och där många arkeologer fortfarande ser Birka som en stad befolkad av fria hantverkare, lutar andra numera åt att det här var ett sorts tidigt industrisamhälle – och att de allra flesta som arbetade i staden var där av tvång. "Det torde vara självklart att folk inte med fri vilja har flyttat in till sådan här miljöer, utan att det har varit med piska man har drivit in folk här", säger Gunnar Andersson.

Slavekonomi - Slaveri var ingenting nytt för vikingarna. Allt fler forskare talar idag om handeln med människor som motorn i den här tidens ekonomi. "Vi har pratat länge om vikingarna som handelsmän och kvinnor; att de åker ut över hela den då kända världen och handlar, men slavar är en väldigt central del av den här handeln. Det är en bild av vikingatiden som vi på något sätt inte riktigt vill se", säger Neil Price, professor i arkeologi vi Uppsala universitet. "Vi har ju fynd av och halsbojor och sådant ifrån de arkeologiska grävningarna i stadsområdet."

Kidnappade smeder - De flesta slavar såldes antagligen vidare, men det verkar som om nordborna också var på jakt efter vissa människor för egen del. En del av de smycken som har hittats i Birka tyder på att man hämtade in tekniskt kunnande rent handgripligen. Gunnar Andersson misstänker till exempel att skickliga bronsgjutare tvingades till Birka från dagens Holland. Gunnar menar att man har skeppat folk, helt enkelt, från andra platser till Björkö och Birka för att jobba inom produktionen här. Han menar vidare att detta kunde liknas vid ett arbetsläger.

Oförsvarade långhus - Alla på Björkö tycks inte ha levt under samma knappa omständigheter. Utanför den nyupptäckta vallen har markundersökningen visat på spår efter enstaka större byggnader. Wolfgang menar att det tycks vara typiska nordiska långhus. Han tolkar det som att det var där de människor som styrde aktiviteterna på ön bodde."Det faktum att de var helt oförsvarade strider helt mot den gamla bilden av Birka som en befäst handelsplats" säger han. Wolfgang Neubauers bedömning är att Birka förändras framåt 900-talet – mot slutet av stadens levnad – då bebyggelsen tycks svälla ut över den inre stadsvallen och ändra karaktär. Då dyker det upp lite större hus bland de små verkstäderna, och en del av dem antyder utländskt inflytande.

70-talsbild - Gunnar Andersson tror att vi delvis har levt med en felaktig bild av Birka – skapad av en generation forskare som gärna ville se staden, och tiden den existerade i, som fredligare än de egentligen var. "Det är intressant, eftersom det speglar hur vi gärna kopplar företeelser i samtiden till förhistorien. Just den här fria handeln, och sättet att se på vikingatiden på det sättet föddes samtidigt med diskussionen om EG och frihandel som pågick på det tidiga 70-talet", säger han.

KOMMENTARER

Detta är verkligen spännande nya rön som vi kan läsa här och samtidigt visar det upp komplexiteten, kring frågeställningen om Birka. Man har antagit att bosättningen på Björkö anlades för att vara en viktig spelare i den framväxande handeln i Östersjön, både ekonomiskt och politiskt. Med mer moderna metoder i forskningen får vi dock en helt annan bild än tidigare. Bosättningen på Björkö var ett slavbaserat arbetsläger anlagt för att producera exklusiva handelsvaror och var klart mindre än vad man tidigare trott. Denna upptäckt är dock mycket spännande och något helt unikt. Denna anläggning av ett tidigt industriellt hantverk, uppvisar att den svenska kungamakten förstod den nya handelsekonomin och agerade kraftfullt. En ekonomiskt viktig plats som behövde både kunglig närvaro och beskydd. Det faktum att Björkö enbart hade runt 300 invånare, i alla fall under första halvan av sin aktiva period väcker också några frågor kring antalet gravar på ön. Den stora ansamlingen gravar, på en sådan begränsad befolkning styrker teorin om ett slavsamhälle där människor levde under tuffa levnadsförhållanden. Den exceptionellt höga mortaliteten på Björkö, behöver en alternativ och mer logisk förklaring.

Samma forskning visar också att Björkö hade upp emot 5000 gravar, mot de knappt 3000 gravar man tidigare känt till. En teori är att Björkö var något av en nekropol - en plats som de omgivande bygderna runt Mälaren använde som begravningsplats. Kanske mer av ett religiöst centrum än bara en lokal begravningsplats. Bedömningen är att flertalet av de som bodde på Björkö, främst arbetade med hanteringen av de döda. Konstruera gravar och gravhögar, och kanske även delta i ritualerna. Detta är mycket intressanta uppgifter och sätter Birka i Mälaren ännu längre bort från den traditionella bilden av en blomstrande handelsplats. Det faktum att ön var i bruk som en slavkoloni och en nekropol, gör kanske valet av Björkö som platsen för en första tyska missionen mer logisk. Björkös makabra verksamhet måste stoppas. De internationella handelsmännen var nog inte fokusgruppen för det goda budskapet. Detta kan även förklara varför flera av de fina gravarna man funnit på ön ligger innanför stadsvallen, och är av utländsk härkomst. Dessa fina kammargravar skapades för de utländska herrarna som kanske styrde en del av verksamheten på ön. Dessa personer var inte en del av den begravningsrutin som gällde på resterande delar av ön och därför begravdes utanför det området.

Samma undersökning med markradar, visar även att den berömda stadsvallen som löper runt stadsområdet på Björkö, inte fanns. Där man trodde att vallen gick, mellan den s.k. Hemlanden och borgområdet finns bara gravar. Det innebär att Birka i Mälaren inte hade ett skydd mot yttre fiender som man tidigare trott utan bara en mindre vall, inne i stadsområdet. Denna inre vall syftade dock till att hålla slavarna inne i verkstäderna. Den yttre vallen markerade förmodligen bara gränsen mellan de dödas område och de levande. Man åkte till Birka i Mälaren för att vara med sina döda släktingar. Motsvarande teorier finns för de öländska fornborgarna - de har alldeles för många ingångar/portar än vad som är militärt befogat. Ju fler ingångar i en mur, desto sämre befästning får man. De långhus man hittat på Björkö ligger utanför den nyfunna vallen, norr om slavområdet och var helt oskyddade från inkräktare. Det tyder på att det inte förekom några större mängder av inkräktare eller sjörövare, som källorna berättar om.

Mycket av tolkningen och synen på Birka i Mälaren bygger på de många fina gravfynden man grävt fram på ön. Man har sett spår av en omfattande handel med varor som kommit långväga ifrån, unika kvinnogravar men även gravar med kristna inslag. Detta stärker ju övertygelsen om att området var en livlig hamnstad där varor och tjänster bytte ägare, och antalet gravar tydde på en för samtiden stor stad. Denna tolkning är bara relevant om alla eller flertalet av gravarna representerar människor som bodde och verkade på Björkö. Detta har visat sig var en felaktigt antagande. De allra flesta av gravarna på Björkö representerar personer som bodde i Björkös närhet och inte direkt på ön. Detta är människor som bodde på storgårdar runt om i Mälardalen och valde Björkö för sin sista vila. Detta förklarar även det stora representationen av krigare i gravmaterialet. Det var inte spår av en krigshär eller hird för att beskydda Birka utan visar att hela Mälardalen var inriktad på strid och erövring. Överrepresentationen av män i gravmaterialet kan också tyda på att det är krigarna som begravs på Björkö, medan kvinnor och viss mån barn begravs hemma på sina gårdar. Gravsättningen på Björkö fortsatte långt efter att samhället på ön övergavs, vilket ännu mer styrker den nya tolkningen av att Björkö var en nekropol - en begravningsplats.

Denna bild sammanfattar väldigt väl den förändrade syn på Vikingastaden Birka, som nya fynd och moderna undersökningar ger. Den övre bilden är den officiella uppfattningen av Vikingastaden Birka - en bild som man kan se i skolböcker och i andra publikationer. Den nedre bilden visar den mer realistiska utbredningen och utseendet av bosättningen på Björkö. Den nedre delen visar den tidigare okända inre avgränsningen där slavarna huserade. Utanför finns de mer traditionella nordiska husen som styrde verksamheten på ön. De såg till att det fanns mat, vatten och material för den produktion som ägde rum innanför murarna. Detta visar tydligt att det var slavhandel och en produktion av föremål utfört av slavar - som var öns huvudsakliga verksamhet. Det är fullt möjligt och troligt att bebyggelsen ökade med åren men nådde aldrig den mer fantasifulla bild man tidigare haft. Det finns inget som motsäger att dessa varor såldes i de handelsbodar och på de bryggor, som leder ut i Mälaren. Den nedre bilden visar utfallet av de geofysiska undersökningar som genomfördes 2016. Från dokumentären ”Vikingarnas slavhandel” från 2021. Finns på SVT Play. Den övre bilden är mer baserad på en teori att alla som är begravda på ön - också bodde på ön - vilken den moderna forskningen tydligt visar inte stämmer. 

I ljuset av dessa nya fakta, blir mer intressant att diskutera kring Björkös politiska och ekonomiska tyngd och betydelse. Man valde en plats som låg långt inne i havsviken, väl skyddad från omvärlden och dåtidens handelsleder, där skapade slavarna förmögenheter till dåtidens ledarskikt och var en plats man begravde sina döda. Björkö var förmodligen inte den internationella mötesplats som välkomnade alla de folk som bodde runt Östersjön.

KONKLUSIONER

Uppfattningen om att det var på Björkö i Mälaren som Biskop Ansgar träffade den svenska kungen Björn för första gången, har varit allenarådande i över 100 år. Björkö ligger helt strategiskt rätt i den uppfattning man har om tidens maktpolitiska centrum. Sveakungen anlade Birka i närheten av där han bodde, för att ha kontroll över verksamheten där eller om det var så att han flyttade till Adelsö för att övervaka handeln på Birka - där finns det olika uppfattningar. Även om det finns flera saker i de skriva källorna, som passar ganska dåligt in på Björkö, har det aldrig funnits några alternativa platser för Birka. 

I Rimberts texter kan vi läsa att Ansgar kom till Birka i Götaland eller på Gotland för ett av de första mötena med den svenske kungen, men där nästa möte skedde på en annan plats. Det finns inget i det skriftliga materialet som motsäger att detta andra möte, kan ha skett på Adelsö. Kungamakten vid den här tiden, var tvungen att ständigt befinna sig i olika delar av riket för att befästa och säkerställa sin maktutövning. Det finns heller inget som motsäger att det andra mötet hölls i Östergötland, där kung Björn förmodligen var född och hade sin ekonomiska och social bas.

• Valet av Gotland som första mötesplats var ganska logiskt. Gotland är den mest strategiskt placerade ön i Östersjön och silverskatterna visar på en omfattande handel, under lång tid. Här behövde kungamakten vara närvarande, för att säkra sina intressen. 

• Valet av Östergötland var också logiskt. Med sina bördiga jordar, strategiska läge mellan Västergötland och Östersjön och med långa kustremsa utefter en av de stora handelslederna, var Östergötland en viktig del av riket.

• Valet av Öland och Köpingsvik var också logiskt. Öland ligger väldigt bra strategiskt placerad, utefter den väl trafikerade farleden utefter den svenska kusten från Hedeby i söder, över till Ryssland och floderna ner till Konstantinopel. Öland bjöd på stormskydd och isfria vatten större delen av året. 

• Valet av Åland var också logiskt. Åland ligger mycket strategiskt och var en knutpunkt i dåtidens handelsleder. All transport som passerade den svenska östkusten - för marknaderna i öst, passerade genom Åland.

• Valet av Björkö var också logiskt. Om man anser att Kung Björn bodde på Adelsö och att handelsplatsen på Björkö var hans viktigaste, är det logiskt att även Ansgar skulle förlägga sin verksamhet där. Arkeologiskt vet vi att på Ansgars tid, bestod Björkö nästan enbart av hårt arbetande slavar men det stoppade kanske inte Ansgar. Sedan är det ju en fråga om man kan anse att Björkö låg i Götaland.

Man ska nog inte förleda sig att tro på att den svenska kungamakten vid den här tiden, kunde påverka eller kontrollera handeln i Östersjöområdet. Framför allt inte enbart genom att anlägga en specifik handelsplats. Handeln i Östersjön hade funnits sedan romartiden och vägarna var sedan läge etablerade, skulle man kunna påverka handeln behövdes en större satsning. Det har på senare tid framkommit en mycket intressant teori, som svarar mot den förmodade satsningen. Denna teori går ut på att svenskarna organiserade sig, just för att kunna ta del av de vinster som handeln genererade i Östersjöområdet. Denna gemensamma satsning involverade flera regioner i det som skulle bli Sverige, och kan ha varit startskottet för det som vi kan kalla för ett Svea-rike. Om denna "handelsunion" skulle fungera behövde man skapa eller uppgradera ett antal handelsplatser – för att uppfylla vissa uppställda krav – för att vara ett Birka. Det som var unikt i satsningen var att öka kapaciteten längs Östersjökusten, som ett komplement till de stora handelslederna via Öland och Gotland.

Moderna geofysiska undersökningsmetoder har givit en annan bild av bebyggelsen på Björkö än vad som varit förhärskande i många år. Det är troligt att platsen anlades som en bas för ett storskaligt hantverk som skulle skapa handelsvaror, för att kunna konkurrera i den växande handeln i Östersjön. Den moderna forskningen visar även att den berömda stadsvallen runt Birka i Mälaren, inte alls var lika omfattande eller ens heltäckande som tidigare trott. Den var förmodligen mer en markering mellan de dödas område och de levande, än ett skydd mot inkräktare. Ett större och kraftigare skydd mot omvärlden fanns inte på Björkö. Det är mycket som talar för att Björkö var en nekropol, en plats som förenade de döda värld och de levandes. Ett religiöst centrum och begravningsplats för alla som bodde runt Mälaren. 

Vi har ställt oss frågan om Björkö hade de logistiska och ekonomiska förutsättningarna för att kunna husera en så stor befolkning, i alla fall över tid. Det finns ett antal större problem med att bygga ett samhälle på en ö, i alla fall på en så pass liten ö som Björkö. Att samla en så pass stor mängd människor och djur på en begränsad yta, ger ett antal logistiska och försörjningsmässiga problem. Dessa problem ökar exponentiellt, om man även ska övervintra på platsen. Befolkningen måste ha mat, vatten, ved, byggmaterial, underhållsmaterial, material för tillverkning av produkter, och mycket annat som behövs för överlevnad och ett fungerande samhälle. Dessa förnödenheten kunde Björkö inte producera själv utan allt detta behövde levereras från fastlandet. Slutsatsen är nog ganska given - Birka i Mälaren var en handelsplats som enbart var öppen sommarhalvåret. Detta diskvalificerar i stora stycken dagens uppfattning om Vikingastaden Birka med 700 innevånare och där den tyska missionen etablerar en kyrklig verksamhet. Skulle Ansgars uppdragsgivare på kontinenten accepterat att deras utsände skulle sitta själv på Björkö mer än halva året och få mat, vatten och andra förnödenheter levererat till sig? Vem skulle komma till hans kyrka, när hantverkarna och handelsmännen lämnade ön för säsongen? Ansgar kan ha varit i området för ett möte med den svenske kungen, men Björkö hade inte förutsättningarna för att vara basen för ett biskopssäte.

Ett annat scenario är att Björkö huserade kungens hird dvs. hans personliga skara krigare och skydd. Detta kan förklara den stora överrepresentation vi har av män i gravarna, det unika "Krigarnas hus" med kopplingar till Bysans men även behovet av en industriell verksamhet på platsen. Det är minst lika troligt att man tillverkade vapen och annan utrustning för kungens män på Björkö, som att det skulle vara exklusiva handelsvaror. Det ena utesluter inte det andra men om inte Birka i Mälaren var en plats för handel, var vapen och krigsmaterial något som kungamakten hade stort behov av och något som man ville övervaka tillverkningen av. Den utländska närvaron på ön talar ytterligare för att det handlande om kungens hird. Det är välkänt att härskare runt om i den dåtida världen tar vapenföra män från andra länder som en del av sitt skydd, än att ta dem från de egna leden.

Det går självfallet inte att bortse från Björkö, när vi söker Birkas historia. Det är en unik plats och det är sannolikt att det var dåtidens kungamakt som initierat och sanktionerat verksamheten på ön. Betydelsen av platsen behöver dock nyanseras, det var inte den första eller största staden i Sverige och det var troligtvis inte handeln, som var den dominerande verksamheten på ön. Bevisen för en omfattande varuproduktion på Björkö, är mycket spännande. Detta sätter ön i ett annat perspektiv och med en annan uppgift än vad man tidigare trott – men kan ha varit en del av handelsunionen.

Bristen på bevis för en kyrklig verksamhet på Björkö har tagits som intäkt för att den tyska missionen misslyckades. Efter Ansgar kom Biskop Gautbert och senare även Biskop Unni, och alla verkade i Birka och man måste nog acceptera att den tyska missionen hade skapat en kristen bas i Sverige. I Birka hade man med all sannolikhet byggt en kyrka och även andra byggnader, där ett flertal av kyrkans män verkade. Strelow menar att Biskop Unni bodde på Gotland år 936, där har var verksam med att bygga kyrkor och försöka övertyga gutarna om den rätta läran. 

Om man ser till de kyrkliga bevisen i sökandet efter Birka, ligger Köping och Köpingsvik på Öland bra till. Handelsplatsen var redan etablerad på 700-talet, och var en av de största i hela Östersjön och var förmodligen planerad att bli ett domkyrkosäte. En av Nordens största kyrkor hade byggts på platsen, men den kyrkliga miljön på platsen förstördes relativt kort därefter och allt flyttade till Linköping. De geografiska indikationerna som Adam förmedlar, passar väldigt bra in på området kring Köpingsvik. 

Man kan inte heller bortse från det faktum att Linköpings stift, till en början hette Birka stift. Här finns det en sammanhängande historia och en tradition som startade i och med missionsarbetet från början av 800-talet, som manifesteras med bygget av domkyrkan i Linköping. Vi vet att Birka var ett av fyra domkyrkosäten som sattes upp på slutet av 1000-talet. Domkyrkosätena var, Skara, Birka, Sigtuna och Halsingland, då är det uteslutet att Björkö är en av de platserna. Abboten Hiltin-Johannes nämns under året 1071 som biskop i Birka, nästan exakt 100 år efter att landhöjningen avslutat köpfesten på Björkö. Det är möjligt att Birka stift är identiskt med Linköpings stift, och då var aldrig Björkö involverad i denna process.

Vi kan inte bortse från att den äldsta källan anger att Birka låg i götarnas land, då antingen på Gotland, Öland, Småland, Östergötland eller på Åland. Även Adam av Bremen menar att götarnas land når fram till Birka men att det sedan finns landområden och havsområden, som styrs av svenska intressen. Vi vet dock inte hur långt Östergötland sträckte sig då - men förmodligen inte ända till Mälaren. Den äldsta källan menar också att Ansgar fick passera mellanliggande hav, för att nå den svenska hamnen Birka. Adam menar på att Ansgar fick ro över Östersjön, för att nå Birka. Adam menar även att Birka ska lika långt till alla kuster av Östersjön. Detta är indikationer som man inte utan vidare kan avfärda. Ett troligt scenario är att Birka existerade på flera platser, helt eller delvis under samma tid, och att både Mälardalen, Öland och Gotland var involverade i detta. Detta talar för att båda dessa öar var etablerade delar av Sveariket, och betydande ekonomiska och politiska scener. Birkas historia är nästan 400 år, och avslutas egentligen inte förrän Linköpings domkyrka börjar byggas på 1100-talet. Mycket hinner ändras under en så pass lång tid, och under en sådan dynamisk period i den svenska historien.

KRONOLOGIN

Har vi fått svar på de frågor som vi ställde upp inledningsvis? Om man väljer att se på historien i en omvänd kronologi:

Historien kring Birka avslutas inte på grund av landhöjning, som man tidigare velat göra gällande. Historien om Birka avslutas i och med att Birka stift upphör och blir en del av det nya Linköpings stift. Domkyrkoplatserna Ljunga i Östergötland och Köping på Öland slås samman och Östergötland, Öland, Gotland och Åland ingår i det nya och mäktiga domkyrkostiftet. Verksamheten på Björkö avslutades dock på grund av landhöjningen, som medförde att man inte längre kunde resa in i Mälaren via dagens Södertälje.

Oavsett vad man har för inställning till Birka-frågan, kan vi konstatera att det inte kan vara samma plats som Hiltin-Johannes utnämns till biskop i år 1071 - och den plats som vi i dag kallar Vikingastaden Birka. Vikingastaden i Mälaren hade då varit öde i 100 år.

Vi har även konstaterat att Sigtuna till viss del i alla fall tar över handeln i Mälaren men inte den kyrkliga verksamheten. Då är ju frågan om den kyrkliga verksamheten flyttades från Mälaren till ett område söder om Kolmården när verksamheten avslutades eller om den aldrig legat i Mälaren? Det hade väl varit både enklare och mer logiskt att flytta stiftet till Sigtuna än att lämna området helt. Det som vi vet säkert är att Sigtuna blir det stift som ansvarar för Svealand, Halsingland ansvarar för Norrland medan Birka stift ansvarar för Östergötland och öarna i Östersjön. Här måste vi bestämma oss om Birka är en seriell företeelse eller om det är en parallell företeelse. Dvs. flyttar man församlingen/biskopssätet från Björkö eller har den aldrig funnits där? Adam av Bremen menar att Birka ligger i Östergötland – och vi tolkar det som att Birka inte ligger i Mälaren. Det är nog så att handelsplatsen på Björkö, helt missat den tyska missionen.

Det finns historiska indikationer att Biskop Unni var på Gotland år 936 – samma år som han dog i Birka. Det finns historiska indikationer att Ansgar var i Munkeboda i Östergötland år 852 – samma år som han återvände till Birka. Dessa två indikatorer pekar i den riktningen att vi talar om ett säte eller stift som omfattade en större geografiskt område. Det handlar inte om en specifik ö i Mälaren eller någon specifik plats på Gotland. När Hamburg-Bremen stiftet skickar ut biskopar på uppdrag i Sverige, skickas de till områden som behöver vinnas för den Katolska kyrkan.

Varför anlades Birka? Det är ju vår uppfattning att Birka-satsningen var en effekt av den ökande handeln i Östersjön och inkluderade fler platser är bara Björkö. Detta är en teori som vi inte kan leda i bevis men bygger på ett logiskt resonemang. Denna ekonomiska satsning behöver inte ha inkluderat Öland eller Gotland men den har förmodligen i alla fall omfattat den svenska östkusten med Uppland, Södermanland och Östergötland. Handelslederna via Öland och Gotland var sedan länge redan etablerade. Det är fullt möjligt att handelsplatsen på Björkö var den enda plats som kungamakten valde att anlägga för detta syfte.

Det som vi dock kan leda i bevis, är i alla fall anledningen till att man anlade verksamheten på Björkö. Den anlades för att massproducera olika varor – bland annat olika sorters smycken som aldrig tillverkats uppe i Norden tidigare. 

Björkö var en innesluten verkstadsmiljö, befolkad av slavar. Merparten av stadens befolkning verkar ha trängts ihop i de små skjulen innanför den nyupptäckta vallen. Det finns inga spår av några byggnader som är större än 20 kvadratmeter inne i själva staden. Vi kan se staden inte byggdes ut stegvis, utan som ett helt komplex av tätt sammanpackade små verkstäder – omgivna av en hittills okänd inneslutning eller vall", säger Wolfgang Neubauer, forskningsledare vid LBI. Ön hade ingen möjlighet föda en befolkning – även om det kanske bara handlade om ett par-tre hundra människor i början. Något bränsle fanns inte – all skog var förmodligen nedhuggen, och folket i staden måste ha fått all mat från fastlandet. ”Det tidiga Birka verkar ha varit något helt annat än den fredliga handelsplats som vi hade väntat oss”.

Var detta en satsning gjord av en Svea-kung enligt dagens narrativ eller var detta ett uttryck för utländska intressen? Anlägger man en sådan verksamhet mitt inne i Mälaren är det troligt att det minst var ett samarbete. Det var ju viktigt att få avsättning för produktionen – och förmodligen fanns marknaderna utomlands. Vi vet inte när eller om Birka i Mälaren blev en fredlig handelsplats - men frågan var om detta var en plats som den Katolska kyrkan valde att styra sitt missionsarbete ifrån?

För oss är det troligare att den handelsekonomiska satsningen på Björkö, är en helt parallell företeelse mot det kyrkliga engagemang som sedermera leder fram till Linköpings stift. Den svenske kungen behövde sanktionera båda verksamheterna men frågan är hur mycket han kunde bestämma. Svealand kristnades från Sigtuna medan Ansgarsmissionen genomfördes och styrdes från Götaland.

En fråga som alltid är aktuell – var låg Birka? Vi vet att Birka stift förstörts och går upp i Linköpings stift. Linköpings stift verkar vara en sammanslagning av Ljunga/Vreta i Östergötland och Köping/Köpingsvik på Öland. En situation där Östergötland stod för det kyrkliga arvet och Öland stod för handel och ekonomiska resurser. Det innebär att Adam hade rätt när han skrev dessa rader - det var flera Birka-orter som tillslut blev ett.

”Därpå sträcker sig Östergötland längs det hav som man kallar det baltiska fram till Birka”

"På den plats en viss bukt i det sund som kallas Baltiska eller barbariska, böjer sig mot norr, skapas en säker tillflyktsort för de barbariska nationerna, som bor spridda runt detta hav"

SLUTORD OCH SAMMANFATTNING

Den akademiska världen slog tidigt fast att Birka i Mälaren var spelplanen för hela denna process, med mäktiga sveakungar, krigiska vikingar, rika handelsmän och tyska biskopar. Saker som inte passat in i förklaringsmodellen har antingen ignorerats eller tolkats i fördel för den allmänna uppfattningen. Man har tilldelat platser en överdriven betydelse och i många fall, låtit fantasin fått fritt spelrum. Modern forskning har visat att Birka i Mälaren inte anlades som en internationell handelsplats och var inte heller startskottet för vikingatiden. som en del velat göra gällande. Anläggningen på Björkö var dock ett barn av sin tid. Ekonomiska intressen som drevs fram av en ökad handel i östersjöområdet, krävde att man organiserade sig för att hantera detta. Detta krävde att man behövde en mer industriell tillverkning av både vapen och annat, för att möta både ett behov av varor för handel men även för det egna skyddet.

För att historien ska gå ihop måste vi förstå att Birka inte är en unik plats utan är ett mångfaldsbegrepp. Detta faktum var lika förvirrande för de tyska författarna då, som det varit för svenska forskare fram i våra dagar. Det är sannolikt att man byggt upp ett samarbete och en organisation, för att hantera den lönsamma handeln i Östersjön. Ett samarbete som involverade både Mälardalen, Östergötland och Gotland. Detta är anledningen till kung Björn behöver få godkännande av två beslutande församlingar, i två olika delar av riket för att ge Ansgar möjlighet att sprida det goda budskapet. Både de som ansvarade för Ledungen på Sveriges svårnavigerade östkust men även de som styrde över handelsplatserna på de svenska öarna behövde vara överens, när större förändringar skulle ske i riket. Handelsplatser fanns det gott om runt hela Östersjön på den här tiden men bara vissa av dem kallades för Birka. Birka-orterna agerade som internationella frizoner där handelsmän och andra tryggt kunde samlas för att uträtta sina affärer. Detta kan baseras på någon from regelverk eller lagstiftning, som gjorde platserna mer säkra än andra. 

Vi sammanfattar problematiken till tre olika definitioner av Birka:

• Handelsnätverket Birka

• Kungens Birka

• Kyrkans Birka

Traditionellt har man bara talat om Kungens Birka. Den handelsstad som Sveakungen låter anlägga för att kunna vara med och konkurrera om handeln i Östersjön. Detta har på många sätt begränsat forskningen på området. Om man kan acceptera tanken på en handelsunion sätts upp för att kunna maximera vinsterna med handeln i Östersjön, är det inte konstigt att vi har Birk och Birka-orter i hela Skandinavien och så långt bort som i Ukraina. De är alla med i den mer eller mindre löst sammansatt handelsnätverk, men som styrs av svenskarna.

Vi har konstaterat att det finns en gemensam nämnare på flera av de större handelsplatserna runt Östersjön - de har alla en vall eller mur som avgränsar platsen från den den omgivande terrängen. Det är bakom dessa vallar som handeln tar plats - vallar eller palissader som våra förfäder kallade för Birki. Det är nog inte platsen i sig som heter Birki - det epitetet härör från att det finns en handelsplats som har ett annat regelverk än omgivningen och att detta gäller enbart så länge som regelverket upprätthålls. Både Paviken, Köpingsvik och Björkö hade en sådan avgränsning/birki där de internationella handelsmännen kunde idka sin verksamhet med större trygghet än på andra platser. Det är därför att dessa platser kommer och går genom historien och inte ger några bestående eftermälen i form av namn eller på runstenar. Biark är nog det nordiska namn på latiniserades till Birka - en handelsplats med egen jurisdiktion.

Det är den Katolska kyrkan som skriver ner historien - och det är bara deras syn på samtiden som är bevarad. Ur deras synvinkel kan bara en plats heta Birka - även om lokalbefolkningen hade en annan tolkning. Kyrkan talar om biskopssäten och kyrkostift, och dessa kan inte finnas på flera ställen eller utan vidare byta plats. Vi ska även komma ihåg att Skara stift nådde ända till Gotland och Åland – så vi talar inte om enskilda handelsplatser utan större administrativa områden. Det betyder att olika intressen hade olika uppfattningar kring var Birka var, under olika delar av historien eller till och med samtidigt. Kommunikationen mellan det tyska prästerskapet och de inhemska nordiska innevånarna var säkert inte heller speciell stor. För nordborna var kanske Birka den stora handelsplatsen på orten medan Hamburg-Bremen stiftet talar om ett större kyrkligt administrativt område. Birka stift skapades som en del av Skara stift medan Sigtuna stift fick ansvaret för området norr om Götaland.

Sammanfattningsvis kan vi konstatera att ju mer vi lär oss kring historien om Birka, desto mindre vet vi egentligen. Det går inte längre att försöka placera in allt som hände av historisk relevans på vikingatiden i Mälardalen och allt som rör Birka på Björkö. Låsningarna vi har haft i Birkafrågan från slutet av 1800-talet behöver brytas och alla indikationer och källor, behöver behandlas och värderas på samma sätt. Detta är ingen kamp mellan olika delar Sverige eller olika historiska skolor - och man behöver inte välja sida. Historien är allt för spännande för att begränsas av stelbenta föreställningar och gamla hjulspår.

VAD ÄR DÅ ALTERNATIVET?

Det är ju som bekant lättare att kritisera andras arbete än att själv kunna prestera något eget – i detta fall presentera ett seriöst alternativ till dagens uppfattning. Vi kan ju i alla fall konstatera att vi rör oss i en tid när vår nordiska skrivkonst, som bäst talade om resor till England eller Grekland men oftast bara ett släktskap med den döde. Inget av dessa tusentals stenmonument talar om en resa till Birka - det är i sig anmärkningsvärt. Vi får helt förlita oss på arkeologiska indikationer, lokala traditioner och våra tyska författare.

Vi har argumenterat att Birka är en effekt av den stora ökning av handeln, som uppstår i början av 800-talet. För att möta denna ökande efterfrågan behövde våra förfäder dels anlägga handelsplatser med speciella egenskaper, dels visa välvilja inför den framväxande kristna tron. Vi vet att handeln redan var väl etablerad på Öland och Gotland sedan tidigare, men att nu behövde man stärka handelsvägen utefter den svenska östkusten, via Åland till Ryssland. Dessa Birka-orter skiljde sig från andra handelsplatser i området, för att här fanns det ett regelverk som både underlättade handeln och var en förutsättning för att bli accepterad som godkänd handelspartner. Handelsfred skulle gälla. Ur denna synvinkel är det inte konstigt att även Mälaren behövde en egen handelsplats, för att få in kapitalet in i landet.

Det är främst Adam av Bremen som ger oss ledtrådarna i vårt sökande efter Birka. Även om man kan ha åsikter om mycket han skriver, finns det två saker som han är väldigt klar med. Dels ska den finnas en handelsplats som är större och mäktigare än alla andra - en huvudstad och att denna stad ska ligga i Götaland. Om det är något som vi kan vara säkra på, så är det utbredningen av Götaland. Däremot vore nog begreppet Götland passa bättre in – då Gotland också tydligt ingår i detta område. Den äldsta kartan över Skandinavien visar med all önskvärd tydlighet att begreppet Gottia/Gothia/Götland appliceras över Småland, Väster- och Östergötland, Öland, Gotland och även delar av Baltikum. Det finns inget som tyder på att dagens Södermanland skulle ha varit en del av Östergötland och därmed inkludera Mälaren. Detta innebär att det Birka som Adam talar om, inte kan ha legat i Mälaren. Vi vet ju också att på Adams tid hade handelsplatsen på Björkö, varit öde i 100 år.

Innebär detta att Ansgar inte besökte Björkö år 829, som historieböckerna anger? Det finns inga arkeologiska fynd eller andra indikationer som säger att Ansgar var på Björkö. Det intressanta i sammanhanget inte om han besökte kung Björn på Adelsö eller Björkö utan det intressanta är var Ansgars kyrkostift etableras. Ska man etablera en kyrka och ett kyrkostift, med allt vad det förde med sig i manskap och byggnader behöver platsen vara noga utvald. Att välja en liten ö utan egen försörjning känns inte troligt. Birka målas upp som en mäktig huvudstad och är lika viktig för Sverige, som för alla de andra folken runt Östersjön och närheten till både Baltikum och Polen är tydlig. Var kunde denna mäktiga stad varit placerad?

Om man tänker logiskt, vart skulle man anlägga en handelsplats för att få maximal utdelning på sitt insatta kapital? De arkeologiska bevisen talar med all önskvärd tydlighet på Gotland. Man har funnit över 100 000 silvermynt som kan relatera till den aktuella perioden i historien, vi talar om. Man kan tycka att man borde ha funnit större mängder silvermynt även på Björkö. Man har ju grävt ut 1100 gravar och stora ytor i den svarta jorden, men silvret finns inte där. Detta är självklart bara en av flera indikatorer men det visar upp något som kan vara avgörande. Det som helt har uteslutet Gotland som en kandidat i detta sammanhang, är att Sveariket enbart inkluderade Uppland och Mälardalen. Detta bygger man på att Svear exklusivt bara finns i Uppland. Adam av Bremen menar att Svear eller Sveoner var det vi idag skulle kalla Svenskar. När exklusiviteten försvinner ser vi att större områden var under svenskarnas kontroll eller i alla fall var del av samma maktpolitiska ambitioner. Birka välkomnade alla folk runt Östersjön som ville samlas för möten eller handel, självklart då även svenskarna. Vill man bedriva handel med någon form av lyckat resultat, måste man ligga utefter de etablerade handelsvägarna.

Man kan samtidigt argumentera att sätta upp en verksamhet inne i den dåvarande havsviken Mälaren, var ett försök att påverka handeln i Östersjön och få kapitalet in i landet. Bevisen för den omfattande varuproduktionen på Björkö talar i den riktningen. Det är dock troligt att varorna utgick från Björkö men att själva byteshandeln skedde någon annan stans, kanske nere i Kaukasus. Björkö blir då en del av större genomtänkt strategi att få vara med att dela på vinsterna. Då det med stor sannolikhet även befanns sig många krigare på ön, som del av kungens personliga skydd fanns det även behov av en mer industriell tillverkning av vapen och annan utrustning. Denna del av produktionen gick med all sannolikhet inte på export. Vi vet inte heller vad bosättningen, slavkollin eller handelsplatsen på Björkö kallades. Om teorin stämmer, kallades verksamheten på ön för Birka. Precis som alla de andra handelsplatserna runt Östersjön på den tiden, som ingick i samma samarbetsorganisation. Ett samarbete som grundades för att stärka konkurrenskraften hos den tidens svenska hantverkare och handelsmän.

Om man ser historien ur ett kyrkligt perspektiv blir saken lite annorlunda. Birka var förmodligen ett fungerade biskopssäte redan på Ansgars tid. Gautbert invigdes till biskop av den tyske ärkebiskopen Ebo omedelbart före sin tjänstgöring i Birka, som vi kan läsa i Vita Ansgarii. Det är tydligt att det finns starka traditioner kring Ansgar och Östergötland - han ska ha besökt både Söderköping och Munkeboda där Benediktinerna etablerat ett kloster. Östergötland har en kyrkohistorisk kontinuitet, något som Öland och öarna i Mälardalen saknar. Birka stift går att lokalisera genom de uppgifter som Adam av Bremen lämnade. Adam säger, att Birka är den äldsta biskopssätet, att Birka är en ort i Götaland – Oppidum Gothorum – att Birka stift angränsar Baltiska havet och omfattar dess öar. Det behövs ingen längre utredning för att konstatera att Gotland och Öland – öar i Baltiska havet – tillhört Linköpings stift. Det är då sannolikt att Birka stift är identiskt med Linköpings stift. Mellan missionsbiskoparnas verksamhetsområde och senare biskopssäten, fanns alltid en kontinuitet enligt katolsk sedvänja och rätt. Denna praxis innebär att Birka i Vreta kan ha varit biskopssäte för både Ansgar, Unni och Hiltin Johannes.

Vi kan dock läsa att Hiltin-Johannes blev utsänd till öarna i Östersjön och då finns det nog inte så många platser att välja på. Det kan innebära att Hiltin-Johannes tillhörde en kyrka på fastlandet, även om uppdraget gick till Öland eller Gotland. Han blev i alla fall Biskop i Birka år 1071. Ser man på Adams geografiska indikationer och spår efter större kyrkliga ambitioner, ligger Öland och Köpingsvik mycket bra till. Man bygger inte en kyrka som är 42 meter lång under andra halvan av 1000-talet om man inte har stora ambitioner med det. Det finns mycket som tyder på att man bygger en domkyrka i Köpingsvik. I Köpingsvik finns redan en väl etablerad och stor handelsplats. Öland med sin långa stormskyddade kust var mycket lämpad för dåtidens handelsskepp och låg efter en väl upparbetad farled. Ett nytt beslut tas efter en tid, och den kyrkliga miljön i Köpingsvik slås sönder och ambitionen med kyrkbygget sänks påtagligt. Vi vet från en anteckning från mitten av 1100-talet att biskopssätet Birka har förstörts och flyttats till Linköping. Linköpings stift tillkom någon gång mellan år 1080 och 1120. I och med denna flytt, övertar Linköping över bland annat Öland, Gotland och Åland från Skara stift. Mälardalens öar tillhör Sigtuna stift. Man påbörjar ett nytt kyrkbygge i Östergötland där kyrkoplatserna Ljunga och Köping blir Linköping och ett nytt blad i den svenska historien skrivs. Skulle man lyckas med att kristna hela landet behövde man fokusera sina ambitioner och resurser. För att vara uthålliga i arbetet behöver man vara på en plats som ger det rätta ekonomiska förutsättningarna, och där fungerar Östgötaslätten bättre än öarnas kalkstensmarker. Här kunde man bygga upp en permanent bas för verksamheten och skapa det mäktigaste stiftet i landet – där Ansgar blev skyddshelgon.

Om vi ska ta lärdom av vad historien lärt oss, vet vi vet att människor inte alltid fattar rationella beslut eller att det inte alltid är det mest sannolika som inträffar. Teorierna kring Birka-frågan bygger mycket på hur man ska värdera olika källor och vilka scenarier, som är de mest troliga. Tvingade kung Björn Ansgar att bygga sin församling på Björkö, trots att han inte ville det eller kunde han förhandla bättre med kung Olov vid sitt andra besök? Ville man på allvar att missionsarbetet skulle lyckas eller höll kungamakten emot? Är det troligare att Ansgarsmissionen skedde i Götaland än i Uppland?

Fråga är vad skulle ske med synen på den svenska historien, om man undersöker den mer eller mindre okända handelsplatsen på Gotland, där man redan funnit lika många viktloder som på Björkö? Vilka maktbalanser skulle man rubba om man finner en större handelsplats bakom de höga murarna vid Götavike i Östergötland, som kanske rymmer spår av en tidig kyrklig verksamhet? Kommer man att ifrågasätta Vikingastaden Birka, som en singularitet och den viktigaste handelsplatsen i landet eller är frågan för alltid utagerad? Vår uppfattning är att detta ytterligare skulle stärka teorin, om att det tidiga Svea-riket var mycket större och mer diversifierat än vad man tidigare trott. Handeln utgick inte bara från Mälaren – även om de flesta kartor som visar vikingatidens handelsvägar vill få oss att tro det. Det fanns fler platser av intresse än bara Gamla Uppsala och Birka i Mälaren, även innan man skulle hitta nya hittills okända handelsplatser. Förr trodde man att det fanns någon form av centralregering i Uppland, som med olika typer av maktmedel kontrollerade resten av det som vi idag kallar Sverige. Detta är en förlegad uppfattning. Det var nog så att Uppland och Mälardalen fick vara med och leka med de stora pojkarna – i alla fall när det gällde handeln i Östersjön. Handelsunionen organiserades runt de större internationella handelsplatserna, och dessa fanns placerade runt hela Östersjön. Handelsunionen blev en stor maktfaktor i handeln i Östersjön, en organisation som hade förgreningar i både på det svenska fastlandet, Baltikum och ner till dagens Ukraina. Utifrån sin strategiska placering mitt i de gamla handelslederna, fick Gotland en unik position i detta samarbete, och blev en angelägenhet för alla folken runt Östersjöns kuster. Här hade handeln spirat i flera hundra år innan tyska präster och biskopar gick i land.

Det är tydligt att vi inte kunde bjuda på något konkret… Utan några spektakulära arkeologiska bevis, går det inte att på ett avgörande sätt påverka den officiella synen på Birka – om det ens är möjligt då. Dock har det skett en hel del inom forskningen de sista åren, som går i rätt riktning. Vi har i alla fall visat på en helt annan syn på Birkas historia än vad som gäller idag. Birkas historia är mer än bara en handelsplats i Mälaren – det kan vi nog alla skriva under på. Vi behöver lägga till ett större samarbete mellan stora delar av landet och en lång kyrkohistoria. Om Ansgar var på Gotland och träffade kung Björn - gjorde han det dock på en väl avgränsad plats där lag och ordning gällde - ett Birka. Om Ansgar träffade kung Björn för ett andra möte i Mälaren - gjorde han det på en väl avgränsad plats där lag och ordning gällde - ett Birka. Det är dock sannolikt att handelsnätverket Birka och kyrkans Birka levde helt separata liv, och oberoende av varandra. För nordborna var Birka den stora handelsplatsen på orten medan Hamburg-Bremen stiftet menade ett större kyrkligt administrativt område.

Om kan acceptera den nya tanken att Birka är en del av ett större sammanhang och att Birka-begreppet mer var kopplat till verksamheten är en specifik plats, kommer flera pusselbitar i den svenska historien att falla på plats. 

Detta är Birkas hela historia.

KÄLLOR

De direkta citaten vi använder i texten, finns den referenser till, och är med i litteraturförteckningen nedan. Annan information är ofta hämtad från olika sidor på nätet och Wikipedia. Vi har hämtat information kring forskningen av Birkas geografi och kyrkliga historia från en uppsats, som är publicerat på nätet. Dock finns tyvärr inget namn på författaren, men vi söker vidare kring detta.

Länkar:

• SVT Play:

• Vetenskapens värld: Om nya fynd på Birka

Birka

• Adam av Bremen

• Gesta Hamburgensis ecclesiae pontificum:

Originaltexen på latin

• Rimbert:

• Life of Anskar, the Apostle of the North, 801-865 (Vita Ansgarii):

Originaltexten på engelska

• Format Historia, Fredrik Ousbäck:

• En filmserie om Rökstenen i Östergötland. Världens längsta runtext.

Stenen som gick upp i rök

• GötaVirke, En försvunnen vikingastad.

Första delen

Andra delen

• Charlotte Hedenstierna-Jonson:

• Föreläsning: "Birkagraven: Krigaren som var en kvinna".

Birkagraven: Krigaren som var en kvinna

• Dag Stålsjö:

• TV-serie: Strövtåg

Strövtåg till Heliga Källor och kor

Strövtåg till Birka

Skrivna källor:

• Adam av Bremen, Historien om Hamburgstiftet och dess biskopar , översatt av Emanuel Svenberg. Stockholm1984. (Gesta Hamburgensis ecclesiae pontificum)

• Dreijer Matts, Det åländska folkets historia, I:1 Från stenåldern till Gustav Vasa , Ålands Kulturstiftelse , Mariehamn 1983.

• Gustavii Per, Sveavälde Birka och Vreta kloster , Vreta klosters hembygdsförenings skriftserie nr 7 , Linköping 1983.

• Gårdin Birgitta, "Birka på Björkö", "Forskning, tidsanda och särställning",Masteruppsats vid Södertörns Högskola, Stockholm 2014.

• Hallencreutz Carl F, "Adam, Sverige och trosskiftet", Adam av Bremen Historien om Hamburgstiftet och dess Biskopar, översättning Emanuel Svenberg, Stockholm 1984.

• Hagberg Ulf Erik , "Öland", Med Arkeologen Sverige runt. Red. Sverker Janson & Erik B Lundberg, Stockholm 1987.

• Holmquist Olausson Lena, Aspects on Birka investigations and surveys 1976- 1989, Stockholm 1993.

• Hedenstierna-Jonson Charlotte, Birkafolket, Stockholm 2012

• Johansson Inger E, "Källorna till svenskt 800-tal i ett europeiskt perspektiv", Linköpings Universitet 1995

• Johnson Marianne & Schulze Hella, Köpingsvik Rapport Medeltidsstaden 77, Stockholm 1990.

• Kyhlberg Ola,"Birka: Problem kring stratigrafi och myntdatering", Fornvännen 1973.

• Nyberg Tore, "Adam av Bremen och Florenslistan", Scandia , band 57:2 1991.

• Oxenstierna Eric, "Så levde vikingarna", Stockholm 1959.

• Rimbert: Life of Anskar, the Apostle of the North, 801-865 (Vita Ansgarii)

• Saxo Grammaticus, Danmarks Riges krønike, Gyldendalske boghandel Nordisk forlag A/s København 1970.

• Schück Herman, Det medeltida Öland , Uppsala 1953.

• Strelow Hans Nielssøn, Cronica Guthilandorum: den guthilandiske cronica, Köpenhamn 1633.

• Stålsjö Dag, Svearikets vagga, en historia i gungning, Skövde 1983.

• Ulander Hugo, Birka och Birkastiftet, Söderköping 1926

• Zachrisson Torun, Arkeologin bakom Rimbert : om Hergeirs och Gautberts kyrkor och borgen i Birka, Fornvännen 2011