BIRKA – handelsplats eller domkyrka?

BIRKA

UPPFATTNINGEN OM SVERIGES FÖRSTA STAD

Den nuvarande uppfattningen om Birka, dess placering och dess historia är väldigt samstämmig, och har inte ändrat på hundratals år. I mitten av 700-talet bildades en tätort och handelsplats på Björkö i Mälaren som fick namnet Birka, en plats som också brukar kallas Sveriges första stad. Man tror att det var Sveakungen som tog initiativ till att bilda staden som ett led i önskan att kontrollera handeln i norra Skandinavien, både politiskt och ekonomiskt. Sveakungen var själv bosatt någon kilometer bort, vid den plats som kallas Hovgården på Adelsö. På den tiden var det kungens uppgift att hålla ordning i staden och skydda den från att plundras. År 829 kom missionären, den unge benediktinmunken, Ansgar till staden. Det var kung Björn som ger Ansgar tillåtelse att sprida det kristna budskapet. Under ett och ett halvt år predikade han i Birka och under den tiden lät flera av stadens invånare döpa sig. Men Birka blev aldrig ett kristet samhälle.

Under 200 år var Birka en blomstrande tätort och Sveriges viktigaste knutpunkt för handel i hela norra Europa. Staden hade en perfekt placering eftersom den låg centralt, men också väl skyddat i den djupa vilken till Östersjön. Det är först på senare tid, och på grund av landhöjningen, som viken kom att snöras av och bli insjön Mälaren. Efter år 970 överges Birka. Sigtuna grundläggs runt år 980 och övertar handeln i området.

Intresset för Birka går tillbaka flera hundra år. Redan på mitten av 1600-talet har man menat att Björkö är platsen för Birka och detta har varit den rådande uppfattningen sedan dess. Det var dock under samma tid som högarna i Gamla Uppsala huserade Oden, Tor och Frej och att Gamla Uppsala vara den sjunkna Atlantis. Dessa fantasier överlevde inte fram till våra dagar men väl idén om Birka i Mälaren. Det finns dock fog för det, då man redan 1670-talet grävde på platsen och fann då den svarta jord som gjort platsen känd.

Den svarta jorden på Björkö är det cirka sju hektar stora område av forntida bebyggelse som under cirka 200 år var platsen för den mer stadslika bebyggelsen. Utgrävningar har företagits i Svarta jorden åtminstone sedan 1600-talet, men det var främst under 1870- och 80-talen som dessa fick en mer vetenskaplig prägel.

Finns det mer att veta om Birkas historia? Finns det ny eller kanske gammal kunskap, som gör att man kanske behöver ompröva synen på vår första stad? Vi får ta det från början, och det kommer att bli en lång läsning…

SAMTIDEN

Svearna hade under Vendeltiden, alltså redan innan vikingatidens början, mycket kontakter österut med Finland. Även Estland och Lettland ingick i resmålen för svearnas och gotlänningarnas färder över Östersjön. I västra Sverige fanns en direkt kontakt och handel med frankerriket i Västeuropa. Det är troligen vid denna tid som ledungen inrättas. Den innebar att bönderna skulle ställa upp på ett årligt krigsföretag till sjöss. Det vill säga de måste utrusta båtar med manskap och vapen. De kunde dock slippa detta genom att betala en skatt istället, ledungsskatten.

Under senare delen av järnåldern började nordiska handelsmän segla på Östersjön i större omfattning vilket ledde till att Gotland blev ett centrum för handeln. Impulserna från kontinenten blev ännu större under järnålderns slutskede då vikingar drog ut på handels- och plundringståg. På 700-talet växte också andra handelscentra fram i Norden, varav Hedeby och Birka blev de mest namnkunniga. Alla dessa nya handelsplatser skulle senare få stor betydelse för ekonomin under vikingatiden.

OMVÄRLDEN

Det Birka som Ansgar i nådens år 829 anlände till låg i ett utkantsområde av Europa. Ett område som sannolikt levde kvar i kulturstrukturer, som stormakten i Europa redan hade lämnat. Missionen blev det medel som integrerade Norden i Europas kulturella sfär. Det är i ljuset av frankerriket och sedermera det tyska riket som Birka måste ses. Inte bara missionsstrategiskt utan som en utländsk utpost. Under senare hälften av det 1:a årtusendet dominerades Europa av frankerriket. I början av 500- talet hade de underkuvat övriga germanstammar. Samarbetet med den romersk- galliska aristokratin och övergången till katolicismen ökade deras makt. De skapade ett rike som vilade på makten hos en jordägande aristokrati och dess följen. En aggressiv utrikespolitik under 700-talet ledde till konflikter b.l.a. med danerna. I början av 700-talet kristnades friserna och införlivades i frankerriket.

Friserna grundade under denna tid handelskolonier. Troligtvis både utefter den svenska och den baltiska kusten. Frankerriket och i en viss mån Spanien var transitoländer för handeln mellan väst och kalifatet. Dit kom den viktiga handelsvaran skinn och slavar, från områden öster om Elbe och det skandinaviska Norden. Silvret som var betalning för dessa produkter gick i viss mån tillbaka till produktionsorterna. Det är här som friserna kommer in som förmedlare av varor mellan frankerriket och Norden. Handelsorter växte upp i Norden för handeln med pälsverk och slavar: Reric, Slesvig-Hedeby, Ribe och Björkö. Det innebar inte bara att Norden drogs in i världshandeln, utan de nya rikedomarna blev grundvalen för kristendomens expansion öster och norrut.

Vidare kan man se det som om en ny stor förändring sker vid mitten av 800-talet. De nordiska varornas väg över frankerriket blev för lång och krävde många omlastningar. Det var snarast romarhandelns kvarblivande traditioner som gjort att varuutbytet skett genom frankerriket. Det fanns en kortare väg och det var genom Ryssland. En vinst bör det också ha varit att även Ryssland kunde förse handelsmännen med skinn och slavar. Här fanns en möjlighet även för nordborna att förse sig med rikedomar och då inte bara som producenter.

Så småningom uppkom den Tyska staten. Otto den store (d. 973) bröt stamhertingarnas makt och stärkte kungadömet. Han uppbyggde även en stark rikskyrka. För oss var stiftet Hamburg-Bremen viktigt, eftersom det ombesörjde missionen i norr. Ansgar insattes av Ludvig den fromme år 831, som biskop i det nyinrättade stiftet i Hamburg. År 832 upphöjdes Ansgar till ärkebiskop av Gregorius den IV. De ärkebiskopar som är av intresse för oss är Unni 918-936, Adalbert 1043- 1072 och Liemar 1072- 1101. Det var Liemar som fick ta emot Adam av Bremens arbete. Flera försök gjordes av de nordiska kyrkorna för att erhålla självständighet under den tid man lydde under Hamburg-Bremen. Det lyckades först 1103 då Lund blev ärkesäte. Sverige fick eget ärkesäte år 1164. Det placerades i Gamla Uppsala.

Detta visar utbredningen av de tidigmedeltida kyrkorna i södra Sverige. Denna speglar rätt så väl hur det vikingatida utbredningen av befolkningen var. Bortsett från det mycket tättbefolkade och kyrkotäta Västergötland framstår Sverige att bestod av fyra delar, Uppland, Östergötland, Öland och Gotland.

HANDELSUNIONEN

Det fanns två motorer som drev vikingatiden, ur ett svenskt perspektiv. Det var dels en handelsexplosion från öst via floderna i Ryssland och dels Karl den Stores nya skapelse Frankerriket. Den då kända världen bestod av tre stormakter; Kalifatet i Bagdad, det Östromerska riket med Konstantinopel och Frankerriket. Av en kedja av tillfälligheter skulle dessa tre stormakter komma att knytas samman handelsmässigt via Skandinavien. Redan under 700-talet hade sjöfarare från Mälardalen och Gotland byggt nätverk och handelsstationer i nuvarande Ryssland och Ukraina. Längs Sveriges ostkust fanns ett lots och roddarsystem, detta system beskyddades och sköttes av centralmakten. Denna s.k. Ledungen hade som delfunktion att skydda handelsmännens skepp från pirater. Gamla Ladoga, Holmgård och Grobina i Lettland är exempel på handelsstationer som Uppsvear och Gotlänningar anlagt, redan innan vikingatiden tar fart. Det som nu fart är handeln med Bysans och Kalifatet i Bagdad. Dessa handelsvägar tar nu de skandinaviska handelsmännen mer eller mindre kontroll över. Det fanns redan en etablerad organisation som kunde anpassas till den nya verkligheten. Eventuella konkurrenter i Baltikum eller nuvarande Polen slogs ner med vapenmakt. En högkonjunktur av aldrig skådat slag blev en realitet. På grund av orsaker som skandinaverna själva styrde över, hamnade en stor del av Europas östhandel i svenska händer och farvatten. Det är nu som handelsstäder som exempelvis Hedeby och Birka anläggs.

Den andra motorn är som sagt Frankerriket, som kanske är en av de största förklaringsfaktorer. Den frankiska köpmannaklassen kunde nu åter handla med öst, men via nordiska mellanhänder. Frankerriket är kristet och kristendomen börjar nu på att göra sig känd, även i våra trakter. Det är i denna verklighet som en svensk kung vid namn Björn verkar. Han hade danske kung Gottfried som förebild, som visat att stormännen kunde göra enorma förmögenheter om man kunde samarbeta och ge handeln de bästa förutsättningarna. Detta förutsatte att man maximalt kunde skydda handeln, från störande moment. För Sveriges del blev uppgiften och egenintresset densamma, säkra i möjligaste mån sjöfarten i skärgården, från dagens Finland ner till Danmark. Det som vi idag kallar Sverige, var enat politiskt i en gemensam organisation under en ledning, en kung. Denna organisation hölls inte samman av tvång eller erövring utan av pragmatism. Om Uppsvearna och Östgötarna inte samarbetade hade Danskar eller till och med Frieser med Frankernas hjälp, tagit över handelstrafiken i Östersjön. Bara tillsammans kunde man kontrollera handeln och tjäna enorma summor. Ingen skulle tjäna på att bryta sig ur och försöka något självständigt projekt. Att Mälardalen, Östergötland och Gotland nu sammansvetsas organisatoriskt, är logiskt och rationellt. Allt annat är direkt kontraproduktivt. Den person som verkar ha haft styrkan att samordna detta, är utan tvekan kung Björn. Det är ingen tillfällighet att den ende svenska kung från den här tiden, som vi anser vet oss någonting om är Björn. Vi vet att han skickar förhandlingsdelegationer till Kejsaren i Frankerriket, förhandlar med Kejsaren av Konstantinopel och han som mer eller mindre själv anlägger Birka i Mälaren. Man anser att han själv bad Kejsaren i Frankerriket att skicka präster till Sverige, för att sprida den rätta läran. Bakgrunden till detta kan ju dock vara av handelspolitiska anledningar. Det är bättre att visa sig välvillig till kristendomen, än att riskera fler handelshinder. Vapenexporten från Frankerriket till Skandinavien var redan förbjuden.

Dagens litteratur menar att kung Björn bara regerade i Mälarområdet. Det är dock inte troligt att en kung som bara hade kontrollen över en liten sjö kunde förhandla med dåtidens mäktigaste män. Han måste rimligtvis representera något viktigare och större. I våra källor kan vi läsa om Danmark och Norge som enade riken medan Sveariket bestod av många stammar, bl.a. Västgötar och Östgötar. Det finns dock inget annat rike i närområdet, som hade egna kungar. Det är nog rimligt att anta att det fanns en gemensam kung i Sverige under 800-talet, en kung som inte kommit till makten med hjälp av vapenmakt. Givet det handelspolitiska läget under 800-talet, kunde inget annat ske än en politiskt och handelspolitiskt grundad samordning eller union. Östergötland var en del av handelsunionen Svea Rike under 800-talet, inte av tvång utan av rent ekonomiska skäl. (Fredrik Ousbäck, 2020).

Så berättar professor Tore Nyberg vid Odense universitet efter nyutgåvan av Adam av Bremen ”Gesta Hammaburgensis ecclesiae pontificum”. Texten indikerar både att Birka var internationellt känd men även strategiskt placerad i Östersjön. Det finns dock ingenting i Adams text som indikerar att Birka skulle vara övergivet då, runt år 1070, och det är anmärkningsvärt. Vi vet från de mycket omfattande utgrävningarna på Björkö, att handelsplatsen vid det laget hade varit övergiven i nästan exakt 100 år. Man kan inte med säkerhet fastställa när bosättningen på Björkö anlades men man har bedömt det vara i mitten eller slutet av 700-talet. Moderna undersökningsmetoder anger att bosättningen på Björkö startar runt år 770. Ett stort komplex av byggnader restes på kort tid på Björkö, som visar på att man hade stora ambitioner med ön. Samma undersökningar visar även att den totala storleken av bebyggelsen på ön, var klart mindre än vad man tidigare trott. Det framgår även att det förmodligen främst var slavar som bodde ön de första 100 åren - och detta är något som vi återkommer till. Vi vet att den rika perioden på Björkö startar i mitten av 800-talet och denna högkonjunktur gäller fram till att platsen överges, runt år 970. Detta gör att Birka i Mälaren, som en internationell arena för handel i princip bara existerar i drygt 100 år även om bosättningen existerar i 200 år.

Även om Birka i Mälaren var på hela sju hektar var den klart mindre än Hedeby i Danmark, som var på 24 hektar stadsyta. Där har man inte funnit i tillnärmelsevis så många gravar som på Björkö och det är anmärkningsvärt. Fråga är om man bodde permanent på Björkö eller om boplatsen bara var befolkad under den isfria perioden på året. Kunde man försörja sig själv på ön eller behövde man få mat och ved från fastlandet? Man kan undra vad orsaken var till att anlägga en internationell handelsplats i en insjö eller i alla fall mycket djupt inne i en vik av Östersjön. Handelsplatsen hamnar då både är lång bort från de internationella farlederna men borde även ha varit isolerad under stora delar av året, på grund av is. Det som talar för att anlägga en handelsplats så pass långt från farlederna, är ju att den är lättare att försvara och det är ju en viktig aspekt. Man talar om att landhöjningen i Mälaren gjorde det omöjligt att fortsätta handeln på Björkö.

Även om man har funnit mycket spännande på Björkö så är det mycket som man inte har återfunnits. Trots att Birka hade en närvaro av inte mindre än två biskopar och en tysk präst, finns det inga spår av något kyrklig verksamhet alls. År 936 dog Biskop Unni och blev begravd i Birka, det vet vi från det skriftliga materialet. Biskoparna var helt säkert inte ensamma på sina resor och vistelser i Sverige. Det är inte omöjligt att de hade med ett följe av kyrkans män som också bodde i Birka. De lät begrava sin biskop i Birka och det gör man nog bara på en helgad plats. Vi har även kunnat läsa att Adam menar att Birka är Götarnas stad, vad menar han då? Var Birka grundad av götar och är det de som driver handeln på ön eller anser Adam att Birka ligger i Götaland? Om Birka är ett resultat av den troliga handelsunionen mellan olika delar av Sverige och om denna ambitionen emanerar från Östergötland och kung Björn, kan det finnas en förklaring där. Adam skriver dock ner denna observation i mitten av 1000-talet, hundra år efter att kung Björns handelsplats i Mälaren hade övergivits. Hans observation kanske mer speglar samtidens situation, som inte nödvändigtvis behöver vara den som Ansgar upplevde drygt 200 år tidigare.

Även om den samlade vetenskapen anser att man inte längre behöver söka platsen för Birka - den frågan är sedan länge besvarad. Men om man går igenom all samlad kunskap som finns i ämnet, är det faktiskt inte lika entydigt. Man skulle argumentera att när vi ska söka platsen för Birka, behöver nog två kriterier uppfyllas. Det måste ha funnits ekonomiska och geografiska förutsättningar för att anlägga en så pass stor och betydelsefull handelsplats som Birka. Placeringen av handelsplatsen bör ha legat vid de redan etablerade handelsrutterna, för att kunna locka till sig alla de som ville bedriva handel eller medverka i andra nödvändiga affärer. Dels behöver vi hitta en plats med en betydande kontinuitet. Birka som var ett stort och viktigt samhälle, bör vara etablerat utanför Sveriges gränser i början av 800-talet men bör även existera när kristendomen etablerar sig i Sveonernas rike.

Vilka frågor behöver man kunna besvara?

• Varför anlades Birka?

• Var låg Birka på Ansgars tid dvs. på 830- talet?

• Var låg Birka på Unnis tid dvs. på 930- talet?

• Var låg Birka på Adam av Bremens tid dvs. 1060- talet?

• Vad var orsakerna till Birkas upphörande?

BIRKABEGREPPET

En fråga vi behöver reda ut innan vi fortsätter arbetet. Vad betyder egentligen Birka och vad stod namnet för?

• Var Birka enbart en specifik plats eller var det en av flera platser som kallades för Birka?

• Är Birka ett mångfaldsbegrepp som mer visade på funktionen på platsen än på en unik plats?

• Utgjorde Birka-orterna en exklusiv skara handelsplatser som stod under kungens beskydd och kontroll?

• Kunde man flytta Birka, om handeln tog andra vägar?

• Var det trädet björk som möjliggjorde handeln på något sätt eller är detta ren en missuppfattning?

• Är Birka ett nordiskt namn eller är det latin för Björkö?

• Vad spelar då Birka i Mälaren för roll i detta? Var Björkö enbart en av alla otaliga Björk/Birk-öar där man ägnade sig åt handel eller var detta den enda handelsstaden?

Detta är verkligen en av de stora kärnfrågorna kring förståelsen kring Birka. Om vi ser på hur man sett på begreppet historiskt:

Det är först hos Ericus Olai och i den Prosaiska Krönikan, som Birka nämns i svenska källmaterial. Ericus som kände till Adam av Bremen och Rimbert, kallar Birka för Byrkö. Han anger att det var en av de största städer som fanns och äldst i Sverige under Ansgars mission. Den andra källan säger att Birka var jämte Sigtuna och Skara en av Sveriges tre huvudstäder och legat på en ö i Mälaren vid namn birköö. Båda dessa källor var tydligen bevandrade i det tyska källmaterialet. År 1579 utkommer en dansk version av Adam av Bremens Gesta, kommenterad av den danske prästen Velleius. Han kommer in på Birkas läge och påstod att läget var omtvistat, en del ville förlägga den till Jönköping, andra till Borgholm på Öland, till Seckelburg eller till Stockholm. Det var egentligen Hjalmar Stolpes grävningar på Björkö som innebar att lokaliseringen av Birka till Björkö ansågs föreligga. Det var framförallt med sin uppsats Gravundersökningar på Björkö 1876 som Stolpe fastslog detta.

Grunden för ett inhemskt funktionsnamn är sammanhanget med björk. Schlyter ansåg under 1870- talet att Birka fått sitt namn efter biærk som var ett äldre ord för handel. Även den danska rättstermen birk återgår på detta. Han antar också att ortnamn som Björkö (Bjarkey) varit namn på handelsplatser i Norden. H. Hjärne ansåg i slutet av 1800- talet att det kunde ha varit björkstavar eller dyl. som användes till att inhägna platsen där marknaden hölls och jämför med att hasla vall. Vidare anser H. Hjärne att han i Ansgarii Vita har funnit en antydning genom det lövtält som där beskrivs. Han vill mena att förhistoriskt så slår kungen upp ett lövtält och därigenom utlyses kungsfriden som är en förutsättning för marknadsfrid. Därifrån härleder han den norska och svenska, biarkeyarätten resp. björköarätten. De äldsta Biarkeyarätterna är från 1100- talets Norge medan den äldsta svenska är från 1300-talet. Sune Ambrosiani framlade ytterligare en teori 1907. Han ansåg att Björkö är en benämning på en handelsplats men som inte förklarar det latiniserade namnet Birca. Det går istället tillbaka på det forntida birki som betyder pallisad, en benämning som skulle passa in på Björkö’s karaktär.

Kärnan för den utländska härledningen är friserna och deras handel. Knut Stjerna var den förste som drev frågan om att det var friserna som hade anlagt Birka. Han hävdade att tanken på att det var den tidens bönder, som skulle ha anlagt en så betydande och centralt belägen stad borde förkastas. Birka var en betydande stad om man fick tro Rimbert. Friserna skulle följaktligen först anlagt Hedeby och sedan ett faktori på Björkö. Några år senare närmare bestämt 1914 togs problemet upp på nytt. Elis Wadsten skrev i Namn och Bygd att han ville härleda namnet birk från det frisiska berek eller bereg. Där betydelsen är rättskipning eller område där rättsskipning försiggår och som förekommer i medeltida källor från Brügge. Wadsten ansåg att berek hade en likadan betydelse som det danska birk som just betydde rättsdistrikt med egna lagar och egen domstol. Vidare ansåg han att prefixet be-:bi- ej var ursprungligt utan måste vara lånord. Wadsten försökte även påvisa att en mängd ord, framförallt de som har att göra med handel och sjöfart var inlånade ifrån frisiskan.

Tanken på att det var friserna som hade anlagt Birka har också fått en förnyad aktualitet. Detlev Ellmers hävdade i en uppsats från 1983 att friserna grundlade handelsplatser i Östersjön och då även på Björkö. En forskare som också ser denna möjlighet är Callmer som 1982 diskuterar frisernas delaktighet i uppkomsten av handelsplatser i Skandinavien. I Fornvännen 80 1985 finns en recension av Alf Thulin, som behandlar Omeljan Pritsaks bok om ruserna. Pritsak tar där upp frågan om inte Birkaorterna är härledda från det frisiska bereg. Thulin vederlägger denna tes med : "Birka har inte att skaffa med ett frisiskt * bereg/ *berek utan är en latinisering av ett inhemskt Björkö - kring den uppfattningen synes numera största enighet råda". Den vanligaste definitionen idag för Birka (Birca) är som ett vegetationsnamn, förmodligen en latiniserad form av Björkö. Det som E. Wesse’n hävdade redan 1923 och som avslutade den tidens debatt. Han ansåg det vara en yngre svensk form av det fornsvenska biærkö, som betyder "ö där björk växer". Vidare ansåg han att namnet på ön var äldre än handelsplatsen.

Ett annat perspektiv på Birka är att handelsplatsen var en del av den norra Sidenvägen. Vägen gick från Miklagård (dagens Istanbul) över Volga och Östersjön till norra Europa. Denna handelsled hade sin blomstringstid under 200 år ca 770 – 970. Där fraktades silver, siden och andra dyrbara handelsvaror från öster. Namnet Birka kommer från khazarisk turkiska och betyder ungefär “boplats på stranden för gemensam handel”. Arkeologiska fynd på Birka innehåller bl.a. turkiska klädedräkter, vapen och arabiska silvermynt, dirham, präglade med Allah’s namn av kalifatet i det abassidiska Bagdad. Det är svårt att bedöma denna förklaring till Birka-begreppet, men det är en intressant vinkel gällande själva handelsplatsen. Vi har khazariskt inflytande på Björkö, med fina gravfynd vid sidan av andra nationaliteter. Samtidigt så finns det en klar korrelation mellan att den norra Sidenvägen avstannar runt år 970 med att Birka i Mälaren upphör. När båtarna med varor slutar att dyka upp, fanns det inte längre något underlag för någon handelsplats. Detta är ett mer troligt scenario än landhöjningen.

Nestorskrönikan är en krönika som enligt traditionen är skriven av munken Nestor av Grottklostret i Kiev. Den är daterad till omkring 1113 och handlar om Kievriket från syndafloden till år 1100. Här finns det även nedskrivet om Rurik och hans sonson Svjatoslav, och hans resa ner ner till Kiev år 972. I Eric Oxenstiernas översättning och kommentarer kan vi läsa om våghalsiga passager via många vattenfall, men även ett överfall som slutade i att Svjatoslav dog. Efter attacken kunde dock de modiga vikingarna komma loss och söka skydd i Aifor. Då fanns det tid och möjlighet till en paus och ett tackoffer, där enligt Gotländsk sed de offrat fåglar. Vi läser vidare i texten:

"Slutligen nådde ruserna resans mål: ön Berezanj i Dnjepr-mynningen. Berezanj betyder Björkön, på nordiska Birka. Den kan väl bara ha uppkallats efter handelsstaden i Mälaren, liksom det finns marknadsöar vid namn Birka i alla stora, norrländska floder och i FInska viken. På samma sätt bet sig vikingar fast på öar i de frankiska flodmynningarna. Ruserna fick dock inte övervintra på Berezanj utan fick återvända till Ryssland. Trots detta räckte uppehållet till för att resa en runsten, den enda kända runsten i Ryssland. Texten lyder "Grane gjorde detta valv för sin kamrat Karl". Ordet "half" = "hvalf" är gotländska och avser tydligen den välvda formen på alla de gotländska run- och bildstenar. De båda runstenarna från Pilgårds på Gotland och Berezanj står vid ändstationerna för en ofta trafikerad gutnisk handelsväg." (Oxenstierna, 1957)

Det som är intressant i detta sammanhang är dels att Birka verkar vara ett generellt namn på en handelsplats och att det även fanns en upparbetad handelsväg verkar gå via Gotland. Hela resonemanget hos författaren är en smula motsägelsefullt, då Birka-begreppet verkar vara mycket vanligt i Skandinavien men ändå att handelsplatsen i Mälaren ska vara grunden och källan till dem. Det känns dock mer logiskt att Birka-begreppet var kopplat till funktionen, än specifikt till handelsplatsen i Mälardalen.  

Det finns eventuellt en parallell till begreppet Kauping/Köping, ett begrepp som både står för en funktion men även för en plats. Det är möjligt att Köping och Birk refererar till samma begrepp, en plats för handel och andra möten men att Köping kan vara det nya namnet efter att landet kristnades. Nu ökar influenserna från andra länder och andra språk, och alla köpingar får även sin egen kyrka. I dag är Köping synonymt med en mindre stad och många städer i Sverige heter något med Köping. Det är möjligt att dessa orter under perioder kunde existera samtidigt, med samma namn.

BIRK

Birk är ett gammalt fornnordiskt ord med den troliga betydelsen handelsplats. Beteckning som under medeltiden användes i Sverige och Norge som ett från häradsjurisdiktionen avskilt område som städer och marknadsplatser. Dessa städer hade en egen lagstiftning, en Bjärköarätt. Även i Danmark användes sedan medeltiden Birk, där som namn på en mindre juridisk enhet inom en Härad. 

BJÄRKÖARÄTT

 (fornsvenska bjærkøa rætter, fornnorska biarkeyiarréttr, norska bjarkøyretten, danska biærkret, birkeret), var lagen som styrde livet på en handelsplats (birk) eller i en stad i Norden under tidig medeltid. Ordet biærk anses betyda handelsvara, handel; jfr Birkarlar. De äldsta kända bjärköarätterna är från Nidaros (Trondheim) och Bergen i Norge, från 1100 - och 1200-talen. Ett fragment av en äldre uppteckning från Nidaros härrör från tiden efter 1164, och den yngre uppteckningen från Bergen antogs på ting där 1276. Bjärköarätten för Lödöse i Västergötland finns bevarad från år 1345, men antas ursprungligen ha varit avsedd för Stockholm. Det skall också finnas delar av andra bjärköarätter från 1300-talet. Från Danmark finns en skånsk birkerätt från slutet av 1200-talet.

BIRKARL

Erämän, lappfarare och köpmän, som var bosatta i trakterna av Kemi, Torneå, Luleå och Piteå, De hade redan på 1200-talet ensamrätt att beskatta samerna.

BIRKRÄTT

Benämning på de äldre medeltida stadsrätterna i Norden. I Finland tyder vissa ortnamn på platser som lydde under Birkrätt och där man idkade internationell handel. Sådana var Björkö i östra delen av Finska viken, Pirkköö vid Torneå och Birkala i Tavastland. Birkrätt anknyts också till att Birkarlar och till den karvstock, ”pirkapuu”, som användes vid kreditköp.

BIRKA-ÄTTEN

Efter ett stort omtolkningsarbete av texten på Rökstenen, har många nya och intressanta saker framkommit. Texten talar bland annat som en organisering av Östergötland i bon och härader - efter samma modell som exempelvis Västergötland. Bland dessa härader finns ett, som ska styras av en viss Björn. Detta tolkas som den kung Björn, som är mycket delaktig organiseringen av handeln i Östersjön. Kung Björn ska enligt texten härstamma från Björkekinds härad, tidigare Bjärkekinds härad – som kan översätts till Birka-ättens härad. Med det resonemanget skulle då Björn vara av Birka-ätten och då fick eventuellt hans handelsplats eller handelsplatser hans ättenamn. På Rökstenen finns det även en inristning som översätts: BMLA. Utläst blir det Birka Mannaz Laugr Aligiz eller Birka Mannen Vatten Beskyddare. Detta skulle enligt tolkningen gälla kung Björn, och visa på hans uppdrag att hantera handeln i Östersjön. Detta är ju en ganska osäker teori men omtolkningen av texten på Rökstenen, får vi nog anse vara ett stort steg framåt i förståelsen och omkullkastar all tidigare forskning. Vi ska dock även komma ihåg att det landskap i Sverige där Birka-Bjärka-namnen är talrikast, är just Östergötland. 

BIRKE-BJÖRK

I vårt västra grannland hade man på 1100-talet ett parti där medlemmarna kallades för som kallades för Birkebeinar. Namnet Birkebeinar ("björkbenar") skall ha sitt ursprung i motståndarpropagandans påstående om att upprorsmännen var så fattiga att de gjorde sig skodon av  björknäver eftersom de inte hade råd med annat material. Birk är alltså ett gammalt nordiskt namn för trädet Björk eller i alla fall för trädets näver. Det är troligt att det finns en koppling mellan Birka och björknäver - oklart hur. Det kan var så att man paketerade sina handelsvaror i näver. 

KOMMENTARER

Hur ska vi då tolka namnet Birka? Kallade våra nordiska förfäder platsen för Birka eller är det de tyska författarnas uppfattning av stadens namn? Är Birka en latinisering av det ursprungliga namnet - som kanske var mer av typen Björkö eller Birkö? Rimbert skriver på latin; "Bircam" och då är frågan om det är "ett birka" eller "Birka" som åsyftas. Om man ska tolka hans uppgifter som att Ansgar mötte den svenska kungen på "handelsplatsen", blir det ju enklare att förstå. Om Birka betyder "en kungligt beskyddad handelsplats", var det ju inte speciellt märkvärdigt att mötena med den svenska kungen kunde ske på olika geografiska områden, vid olika tillfällen. Det var ju mötet i sig, som var avgörande och inte exakt vart de höll till. Det kan ju vara "BIRK" som är det viktiga begreppet här. Om man lägger till den kungliga dimensionen i begreppet, så hamnar vi nära ordet "hov". I Frankrike var det väldigt tydligt att hovet eller hovstaten följde med kungen runt. Man behöver inte gå så långt tillbaka i vår egen historia, för att förstå att kungen ambulerade i landet för att ta hand om skatteindrivning och manifestera sin maktposition.  Om det vara "ett birka" och inte "Birka", behöver inte platsen flyttas, den har inget specifik geografi i sig. I varje del av riket fanns officiell handelsplats, där den ordnade handeln sköttes - ett BIRK.

Tidigare föreställde man sig en koppling mellan namnet Birk och staden Birka, vilket idag döms ut. Rent objektivt känns det ändå rimligt att anse att det finns en koppling, oklart i vilken riktning. Det är osannolikt att tro att alla andra handelsplatser och öar skulle vara uppkallade efter den berömda staden i Mälaren. Det är mer rimligt att anta att begreppet Birk har en betydelse som återspeglas i namnet på orten, där företeelsen äger rum. Vi kan se att det byggdes upp ett regelverk för handeln, under tidig medeltid och då använder man Birk-begreppet i namnsättningen av den. Vi kan inte veta vad som är ursprunget till begreppet Birk eller Birka. Antingen tar driftiga handelsmän med sig namnet från sin egen handelsplats och sprider begreppet runt om i världen eller så är begreppet synonymt med verksamheten som man bedrev, dvs. handel. Sedan vet vi inte om det var Gutarna via sin handelsled ner till KIev och Konstatinopel som spred begreppet eller om det handeln via Mälardalen och Finska viken som var ursprunget.

Det finns en annan intressant vinkel när det gäller namnet Birka. Det finns bara två källor som nämner ordet Birka och dessa är personer som är kopplade till den katolska kyrkan. Det finns inget skrivet om Birka på någon av våra tusentals runstenar är i någon av de gamla sagorna. Man skulle ju tycka att en så känd plats som Birka, borde förekomma någonstans i den inhemska historien. En förklaring kan vara att denna typ av handelsplatser fanns i varje del av landet, men även i de länder som man gjorde handel med och därför inte var en unik plats - och därför inte något som var något speciellt att lägga i det kollektiva minnet. 

KÄLLORNA

Vi behöver bilda oss en egen uppfattning kring Birka, vi börjar med att gå igenom en av de få skrivna källorna till Birkas historia. 

Rimbert

Rimbert, född år 830 i Flandern, död 11 juni år 888. Ärkebiskop i Hamburg-Bremen mellan år 865 och fram till sin död 888. Rimbert efterträdde Ansgar i ämbetet och skrev biografin över densamme;  Vita Ansgarii. Han gick i klosterskola i flanderska Turholt, där han skall ha uppmärksammats av Ansgar. Rimbert följde möjligen med Ansgar vid dennes andra besök i Birka, och blev vid dennes död utnämnd till ärkebiskop av Hamburg-Bremen. Inte mycket är känt om hans gärning som ärkebiskop, men han skall ha varit nitisk och mån om missionen och själv besökt Danmark och Sverige. Rimberts bok om Ansgars liv framstår som väldigt noggrant skriven och med många intressanta detaljer. Till skillnad från senare författare än Rimbert mer eller mindre samtida med Ansgar. Adam av Bremen ger oss mycket mer information kring avstånd och resvägar, mer risken är ju att detta är mer av antaganden, än av förstahandsinformation. Vi djupdyker i några av passager i Rimberts text, där Birka kommer upp:

Vita Ansgarii, 801-865.

CHAPTER XI.

"Med stor svårighet genomförde de sin långa resa till fots, korsade även de mellanliggande haven, där det var möjligt, med skepp, och anlände så småningom till den svenska hamnen som heter Birka.”

CHAPTER XXVI.

"Ansgar fullbordade den resa som han hade begett sig på, och efter att ha tillbringat nästan tjugo dagar i ett skepp, anlände han till Birka**, där han fann att kungen och många av folket var förvirrade av allvarliga misstag."

NOTES

"**Resan gjordes tydligen från Schleswig i Sydjylland, detta är den hamn som ligger närmast Sverige. cf., Adam Brem. Hist. xxii"

CHAPTER XXVII.

"Han (Ansgar) blev då vid gott mod och gladde sig i ande som jublade över Herren. När dagen för sammankomsten, som hölls i Birka stad närmade sig, lät kungen i enlighet med deras nationella sedvänja göra en kungörelse till folket genom en härolds röst, för att de skulle bli underrättade om föremål för sitt uppdrag.

Kungen reste sig då bland församlingen och beordrade genast en av sina egna budbärare att följa med biskopens budbärare och berätta för honom att folket enhälligt var benägna att acceptera hans förslag och att samtidigt säga honom det, medan deras agerande var honom alldeles behaglig, kunde han icke giva sitt fulla samtycke, förrän han i en annan församling, som skulle hållas i en annan del av hans rike**, kunde tillkännage detta beslut för folket, som bodde i den häraden. Än en gång sökte alltså vår gode fader, som det var hans sed, gudomlig hjälp och bad ivrigt om Guds nåd. När tiden för sammankomsten kom och kungen genom en härolds röst hade låtit förkunna föremålet för vilket biskopen hade kommit, och allt som hade sagts och gjorts vid den föregående sammankomsten, genom gudomlig försyn, allas hjärtan blev som ett, så att de antog den av den förra församlingen antagna resolutionen och förklarade att även de skulle ge sitt fullständiga och fullständiga samtycke."

NOTES

"** Birka, in which this assembly had been held, was not, strictly speaking, in Sweden, but in Gotland. Thus Adam Brem. (de Sit, Dan. chap. clxxii.), writes, Gothia habitant usque ad Bircam, postea longis terrarum spatiis regnant Sueones. The second assembly was held to the south in Sweden proper.

"**Birka, i vilken denna församling hade hållits, var inte, i strikt mening i Sverige, utan på Gotland. Den andra sammankomsten hölls söderut i egentliga Sverige."

KOMMENTARER

Resan gick tydligen från Schleswig (Hedeby) och den var lång och besvärlig. Man kan konstaterar att Rimbert anser att den långa resan till fots genomförs först, för att sedan med hjälp av skepp korsa de mellanliggande haven. Vi kan ju bara spekulera vilka dessa "mellanliggande" haven är. Rimbert skriver på att första mötet med den svenske kungen, skedde på Gotland och då blir passagen över de mellanliggande haven mer begriplig. Ett scenario är att Ansgar fick skjuts från Hedeby till Skåne, som då var danskt. Fortsatte resan till fots fram till dagens Kalmarsund. Tog därefter en båt till Öland och för att sedan även ta resan till Gotland. Då stämmer hans resebeskrivning riktigt bra. Att Ansgar skulle få in två mellanliggande hav, på redan från Skåne till Mälardalen känns inte helt rimligt. Att Ansgar kan spendera 20 dagar till sjöss, kan tala för båda resmålen men vi kan bara spekulera i orsakerna till att han inte gick i land någon gång. Om han åkte efter den svenska Östersjökusten, borde han ju gå iland någonstans. Oron för sjörövare eller andra mindre nogräknade individer var risken lika stor i en båt som på land. Känslan är även här, att Ansgar besökte någon av de större öarna i Östersjön, och att väderlek eller andra hot gjorde resan längre än planerat.

Rimbert använder också ordet "hamn" och inte "stad", som man kanske tänker vore mest rimligt. Adam av Bremen anger också att Birka är en säker "ankringsplats", som också kan anses vara en hamn. Ingen av författarna berättar något kring den "myllrande" staden Birka, är det så att på Ansgars tid fanns det inte något speciell stadsbildning i Birka? 

Vi vet inte hur lång tid som förflöt mellan dessa två möten, och hur lång tid kungen behövde för att samla alla röstberättigade till samråd. Kungen hade accepterat att Ansgar skulle få predika evangelium för svenskarna, men behövde stöd från folket för att kunna bestämma det. Det visar på den roll som den svenske kungen hade, att vara en talesperson för folket vilja. Detta andra möte flyttade man till en annan del av riket, för att kunna samla de avgörande rösterna för att kunna fatta de avgörande beslutet. Detta faktum har aldrig uppmärksammats i den allmänna uppfattningen, kring Ansgars och möten med den svenske kungen. Rimbert refererar till att det andra mötet hölls i södra Sverige. Följde Ansgar med kungen till Björkö då, eller fick han återgå till sin bas i Danmark, och fick vetskapen att missionen i Sverige var godkänd via bud?

Det är intressant att Rimbert anger två sätt att resa till Birka. En lång resa till fots men även en sjöresa om 20 dagar. Det skulle kunna indikera på två olika resor, till två olika platser. Vi vet dock att den resan som tog 20 dagar till sjöss och som Rimbert refererar till, företogs flera år senare när Ansgar återvände till Birka. Den resan saknar helt information från platser och andra händelser, känns mer som en lugnare resa på öppet hav. Återkom Ansgar då till Gotland eller reste han till Mälaren?

Vi kan också konstatera att Rimbert inte anger att Birka ska ligga nära Uppsala eller Ubsola. Den enda referens till Uppsala som finns i Vita Ansgarii, är tillägget som Adam gör 200 år senare. Där anger Adam Uppsala i relation till den stad som han kände till, Sigtuna. En stad där kulten till Oden fortfarande var aktiv. 

Adam av Bremen

Adam av Bremen, var en författare och historiker verksam på 1000-talet i Bremen. Adam var sannolikt från södra Tyskland, möjligen Bamberg. Han kom till Bremen 1066, alternativt 1067, möjligen för att verka som lärare vid domskolan där, i ärkebiskop Adalberts tjänst. Han dog före 1095. Hans livsverk är ”Gesta Hammaburgensis ecclesiae pontificum”, och det är där som mycket av Birkas historia är nertecknad. Det mest av vad vi vet om Birka kommer från Adams uppgifter.

”Birka är götarnas stad och belägen mitt i Sveonernas land, inte långt ifrån det tempel som heter Ubsola och som Sveonerna räknar som det allra mest ansett när det gäller gudarnas dyrkan. Här bildas av det baltiska havet en vik som vetter mot norr och som är välkommen för folken som bor runt detta hav.  Birka hemsöks ofta av angrepp och kan inte med mankraft försvara sig. Därför har man blockerat viken på en lång sträcka (hundra stadier) med hinder. I viken samsas alla Östersjöns folk som slaver, nordmän, sember och andra."

Detta är taget ur en modern översättning av Adam av Bremens livsverk, ”Gesta Hammaburgensis ecclesiae pontificum” ett verk som skrevs på latin och kom ut redan år 1070. Det mesta av det som vi vet om Sverige, svenskarna och Birka vid den här tiden, står att läsa här. Tänker att vi börjar med dissekera Adams text lite, och vi utgår från originalspråket.

CAPITULUM 26

"Nunc de supersticione Sueonum pauca dicemus. Nobilissimum illa gens templum habet, quod Ubsola dicitur, non longe positum ab Sictona civitate. In hoc templo, quod totum ex auro paratum est, statuas trium deorum veneratur populus, ita ut potentissimus eorum Thor in medio solium habeat triclinio; hinc et inde locum possident Wodan et Fricco."

"Vi skall nu tala lite om svenskarnas vidskepelse. Den nationen har en mycket ädelt tempel, som kallas Ubsola, ligger inte långt från staden Sigtuna. I detta tempel, som är förberett helt av guld, vördar folket statyerna av de tre gudarna, så att deras mäktigaste Tor har en tron ​​mitt i matsalen; Oden och Frej äger platsen."

Kommentar: Adam är tydlig med att Ubsolatemplet ligger i närheten av, den redan då väletablerade och kristna staden Sigtuna. Adam menar även att Sigtuna ligger en dagsresa från Ubsolatemplet. Adam menar även att resan till Birka och Sigtuna är lika lång, om man reser landvägen via Skåne och Skara. Det borde indikera att de ligger nära varandra. Det är dock en intressant uppgift då handelsplatsen på Björkö inte är samtida med staden Sigtuna. Sigtuna grundades först efter att Birka i Mälaren hade övergivits. 

CAPITULUM 62

"Birca est oppidum Gothorum, in medio Suevoniae positum, non longe ab eo templo, quod celeberrimum Sueones habent in cultu deorum, Ubsola dicto."

”Birka är götarnas stad och belägen mitt i Sveonernas land, inte långt ifrån det tempel som heter Ubsola och som Sveonerna räknar som det allra mest ansett när det gäller gudarnas dyrkan.”

Kommentar: Det är anmärkningsvärt att Adam anser att Birka är götarnas stad, det känns inte riktigt som den officiella vinkeln på Birka idag. Traditionellt ser man ju på Birka som en stad som anlades av en Sveakung, mitt i Svearnas centralbygder. Hur ska vi förstå detta? Är de människor som styr i Birka götar eller ligger Birka i Götaland? Påståendet att Birka ligger nära Ubsolatemplet har dock ansetts mer relevant, och placeringen av den byggnaden är Gamla Uppsala. Det ska väl noteras att Adam kallar templet för Ubsola. Alla moderna versioner av texten, gör direkt en översättning från Ubsola till Uppsala, och blir då med automatik Gamla Uppsala. Benämningen Uppsala som stad, fanns inte på Adams tid. Den hette då Östra Aros, benämningen Uppsala kommer som ett krav av påven långt senare.  

-

"Deinde vestigia secutus magni praedicatoris Ansgarii, mare Balticum remigans, non sine labore pervenit ad Bircam."

"Sedan, i den store predikanten Ansgars fotspår, när han rodde över Östersjön, anlände han inte utan ansträngning till Birka."

Kommentar: Det är inte ofta som denna översättning finns i skrift. Hur man än ser det, så verkar man behöva ta sig över Östersjön för att ta sig till Birka. Vi har även uppgifter av Rimbert, att Ansgar behövde ta sig över "mellanliggande hav" för att nå Birka. Det känns som det är samma resa som beskrivs, sedan är det ju en fråga om var man befinner sig när resan börjar.

-

"in quo loco sinus quidam eius freti, quod Balticum vel barbarum dicitur, ad boream vergens, portum facit barbaris gentibus, quae hoc mare diffusi habitant, optabilem, sed valde periculosum incautis et ignaris"

"på den plats en viss bukt i det sundet, som kallas Baltiska eller barbariska, böjer sig mot norr, skapas en säker tillflyktsort för de barbariska nationerna, som bor spridda runt detta hav"

Kommentar: Detta är också en intressant uppgift. Adam menar att Birka ligger i en bukt av Östersjön, som böjer sig mot norr. Adam hänvisar också till att Birka ska ligga i ett sund. Birka verkar även vara en internationell angelägenhet, och erbjuder skydd för alla folken kring Östersjön.

-

"Qui sinum maris impacati per centum et amplius stadia latentium molibus saxorum obstruentes, periculosum aeque suis ac praedonibus iter meandi fecerunt."

"I den ofredliga havsbukten är i hundra och fler stadier, blockerade vallarna av dolda stenar, gjorde en resa lika farlig för sina egna som för rövarna."

Kommentar:  Återigen så anger Adam att vattnet vid Birka är som en havsbukt. Det är svårt att veta vad "vallarna" betyder i detta fall. Troligtvis hänvisar Adam till naturliga strandbankar eller uppbyggda försvarsbarriärer, som förstärkts med förrädiska stenmassor. 

CAPITULUM 20 (DESCRIPTIO INSULARUM AQUILONIS)

"Quorum errori condolens noster metropolitanus statuit Bircam illis gentibus metropolem, quae in medio Sueoniae posita contra civitatem Sclavorum respicit Iumnem, paribusque spaciis omnes illius ponti amplectitur horas."

"Vår storstad har medlidande deras misstag etablerat Birka, dessa nationers metropol, som, belägen mitt i Sueonia, har utsikt över slavernas stad, vänd mot Jumne, och med lika avstånd i timmar till alla."

Kommentar:  Denna mening är verkligen svårtolkad. Vi kan dock konstatera att Birka ska ligga nära eller vänd mot Jumne (i dagens Polen). Adam anger även att Birka "har utsikt över" Slavernas land, på andra sidan av Östersjön. Kan det vara så att Adam menar att "vår storstad", har etablerat ytterligare ett Birka som är belägen närmare dagens Lettland? Kan man tolka detta som att Sveonerna anlägger flera handelsstäder på olika platser i Östersjön? Man tar kontroll över handeln med hjälp av en stark organisation och någon form av kungligt militärt beskydd. Samtidigt så verkar Adam anse att Birka är en gemensam angelägenhet för alla folken runt Östersjön, och inte bara vara en svensk eller nordisk handelsplats. En fristad där man kunde ankra sina skepp och vara trygg från anfall från sjörövare, och kunna ägna sig åt sina personliga förehavanden vad de än må vara. Det är också värt att notera att det är lika långt mellan Birka och dagens Lettland, som det är mellan Birka och dagens Polen.

SCHOLIA (SCHOL. 138)

"Relatum est autem nobis a quibusdam stipatoribus Adalwardi episcopi, cum primum Sictonam accessisset, ad unam missarum celebrationem ad manum oblatas sibi 70 marcas argenti. Tantae enim devotionis sunt omnes populi arcticae plagae. Tunc etiam occasione itineris divertit Bircam, quae nunc in solitudinem redacta est, ita ut vestigia civitatis vix appareant; quare nec tumulus sancti Unni archiepiscopi inveniri potuit."

"Det har rapporterats för oss av några av biskop Adalwards följe, när han först kom till Sigtuna, att vid ett av mässorna 70 mark silver erbjöds honom i hans hand. För alla folken i den arktiska regionen är så hängivna. Då även i anledning av resan avledde han Birka, som nu är förminskad till öken, så att stadens spår knappt synas; varför inte ens ärkebiskopen S:t Unnis grav kunde återfinnas."

Kommentar:  Denna strof har länge tagits som intäkt för den tänkta resvägen mellan Södertälje, via Birka till Sigtuna. Biskop Adalvard passerar Birka på vägen till Sigtuna och att det inte är en speciellt stor omväg. Läser man texten framstår det som att Adalvard först kommer till Sigtuna och genomförde ett antal mässor, innan han begav sig ut till platsen för Birka. Detta gör att vi inte kan bedöma i vilken riktning har reste och hur långt han reste för att nå Birka. Det framstår dock inte heller som att biskopen reste speciellt långt för att nå sitt resmål. Hade han behövt korsa mellanliggande hav, hade nog Adam noterat det. Det som dock är anmärkningsvärt är det faktum att Adam nu vet att Birka är övergivet och knappt några spår finns kvar att staden. Detta hindrar dock inte Adam att tala om Birka som betydelsefull plats som borde vara en huvudstad.

KOMMENTARER

Det är alltid riskabelt att göra översättningar från latin, och lägga allt för mycket vikt på det man får fram. Vi kan dock konstatera att ordet "sund" inte är med i den officiella översättningen till svenska. Orsaken till det kan man ju bara spekulera i, det kan vara så att det inte finns något sund i Mälaren där Birka förväntas ligga. Ordet "Sinus" som Adam använder för att placera Birka i Östersjön, kan betyda både "Bukt" och "Vik". Orsaken till att man valde ordet "Vik" kan man ju också bara spekulera i. Mälaren kan vara en vik av Östersjön även om den inte vetter mot norr, men kan inte vara en bukt. Det känns som att personen som översatte Adams text från originalspråket, var påverkad av vad han förväntades leverera. Något som vi idag kallar "confirmation biased", man vet vad man ska komma fram till och tolkar saker i den riktningen. Bara genom att läsa dessa textrader, så känner att något inte stämmer med dagens uppfattning om placeringen av Birka. 

Om man sammanfattar detta i sju observationer:

• Sigtuna ska ligga nära Ubsolatemplet

• Birka bör ligga nära Sigtuna

• Birka ska ligga nära Ubsolatemplet

• Birka ska ligga nära dagens Lettland och Polen

• Birka ska ligga vid ett sund i Östersjön

• Birka ska ligga i en bukt som böjer mot norr eller i en vik som vetter mot norr

• Birka ska ha lika långt till alla kuster av Östersjön.

Vi utgår ifrån att Ubsolatemplet är liktydig med dagens Gamla Uppsala, och då är kopplingen till Sigtuna helt klar. Dessa två platser är väldefinierade och ligger nära varandra. Däremot vet inte Adam om Sigtuna ligger nära Birka eller inte. Han bygger eventuellt denna teori på den resa som Biskop Adalvard d.y. gör år 1068. Utifrån den reseskildringen borde Adam vara medveten om att Birka är övergivet men Adam beskriver fortfarande Birka som en stad som borde vara en huvudstad.  Vi kan dock konstatera att de handelsmän som rester till Birka i nödvändiga affärer, inte längre reser till Mälaren. Birka kan ha legat nära Ubsolatemplet, men inte nu när Adam levde. Det går inte att vara nära dagens Gamla Uppsala och samtidigt vara nära dagens Lettland. Adam var nog inte felinformerad, men tiden hade förändrat kartbilden och det hade inte Adam full koll på. Det känns som vi har några konkreta iakttagelser från Adams text, som gör att vi får gräva vidare kring Birkas historia.

FLER INTRESSANTA UPPGIFTER

Adam av Bremen har mycket förtjänstfullt försett oss med en fyllig beskrivning av ”nordens öar”. Beskrivningen är ovärderlig då den beskriver dels länder innan utdikning och landhöjning (eller sänkning) och även folkslagen samt deras benämningar. Exempelvis beskrivs danernas land som nästan helt styckat i öar. Jylland är då ett saltbemängt land som är öde och ter sig skrämmande. ”Landvägen skyr man det på grund av bristen på ätbara produkter, sjövägen med anledning av sjörövarnas angrepp.” Nästan ingen trakt är lämplig för bebyggelse men havsvikarna har stora samhällen.

För att förstå sjörövare och vikingar ger Adam oss följande:

”Där finns gott om guld, som samlas genom sjörövarfärder. Dessa sjörövare, som invånarna kallar vikingar, våra landsmän däremot Askomannerna, betalar skatt till den danske kungen för att få tillåtelse att ta byte från de vilda folkslag som bor i stort antal runt detta hav. Därför händer det också att de gentemot sina egna landsmän missbrukar den frihet, som de fått beträffande fiender. De är helt trolösa mot varandra, och så snart en av dem har tagit en annan tillfånga, säljer de honom utan förbarmande som slav antingen till en vän eller till en främling.”

Sjöförbindelser mellan Själland och Skåne beskrivs trovärdigt. Även att man på den kortaste leden vid kan se över till Helsingborg. Skåne beskrivs med sina många kyrkor och städerna Lund och Skara. Dock har Adam svårt att få tillräckliga uppgifter om Östersjön och dess utsträckning.

Folken beskrivs dock, i stort är det så att Daner och Sveoner som kallas nordmän bebor nordkusten och alla öar i havet. Vid sydkusten bor slaver, ester och åtskilliga andra stammar. Öster om Skåne bor götarna i ett vidsträckt område upp till Birka och därefter Sveonernas stora landområde upp till kvinnolandet. De danska öarna beskrivs och slutar med Mön, Fehmarn, Falster, Lolland, Langeland och andra helt nära öar. Öarna längre in beskrivs som samtliga tillhörande Sveonernas herravälde varav den största sägs vara Kurland. Estland beskrivs som en hednisk ö som skall ligga nära kvinnolandet men inte långt ifrån Sveonernas Birka.

Många folk beskrivs som boende runt detta ”vilda folkens hav”. Som tidigare beslutats och av medlidande för dessa folks villfarelse är Birka bestämt som huvudort av ärkebiskopen. Birka ligger i centrum av Sveonernas land, mitt emot det slaviska Jumne, och har lika långt till alla kuster vid detta hav. Sveonerna beskrivs till karaktär och sätt. Även deras sätt att ha kung utan egentlig makt annat än att bekräfta folkets vilja, i strid följer man dock kungens vilja. I en kort beskrivning av Sveonernas land skriver Adam följande:

”I väster innefattar det götarna och samhället Skara, i norr värmlänningarna med skridfinnarna, som styrs från Hälsingland, i söder det förut omtalade baltiska havet i hela sin längd. Där ligger det stora samhället Sigtuna. I öster slutligen gränsar det till de Ripheiska bergen, där det finns väldiga ödemarker och höga snömassor, och där flockar av vidunderliga människor hindrar ett ytterligare framträngande.”

Från danernas Skåne uppges man kunna segla på fem dagar till Sigtuna eller Birka då de ligger när varandra. Men om man tar landvägen från Skåne”genom götarnas land och över Skara, Tälje och Birka, når man Sigtuna först efter en månads förlopp.”

I övrigt finns till Adams Gesta så kallade ”skolier”, tillägg till berättelsen gjorda av Adam själv eller andra för att förtydliga och lägga till. Här står till exempel: ”Man kan resa från danernas Skåne till Birka på fem dagar. På samma sätt tar det fem dagar att segla från Birka till Ryssland.”

I en annan berättas om biskop Adalvard som vid sin vistelse i Sigtuna även reste till Birka. Han fann det till den grad ödelagt att man knappt kunde se några spår av samhället. Inte heller kunde han finna Unnis grav. I noter till boken får man bättre insikt i vad originaltexten faktiskt säger. Adam kallar själva templet Ubsola och en handskrift har på ett ställe Ubsala, men säger aldrig att samhället i sig heter så.

Man går även in i problematiken angående att antingen har Adam fått fel information om vart de olika folken finns och hur landet ser ut eller så har han en egen uppfattning om vart väderstrecken pekar. Nyberg konstaterar även att Adam verkar ha en ganska oklar uppfattning om vart Birka låg.

”Adams upplysningar går således ut på att Birka skulle ligga ganska långt österut, på en ö tillgänglig från kusten och fortfarande tillhörande göternas bosättningsområde, vilka dock upphör strax efter Birka.”  Flera forskare vill göra gällande att Adam av Bremen inte hade vetskap om väderstrecken, alternativt att Adam ”gick över” under sin beskrivning till ett ”nordiskt” sätt att ha norr ut från kusten. Tycker det känns osannolikt att inte folket i norr inte skulle ha koll på väderstrecken. Vad hade man annars att gå efter när man var ute på längre resor? Frågan är om detta mer är en effekt av att Björkö passar ganska dåligt in i en geografisk placering visavi Östergötland - om öster är öster? Adam visste i alla fall att Skara låg åt väster och att värmlänningarna bodde norr om den staden - även om mycket är oklart i Adams beskrivning av Sveonernas land.

Hans Nilssøn Strelow

Hans Nilssøn Strelow, var född 1587 i Visby, död 1656, var en superintendent och krönikeförfattare. Mest bekant är Strelow genom sin 1633 tryckta Den guthilandiske cronica (Cronica guthilandorum), som är den äldsta bearbetningen av Gotlands historia. Arbetet, som till största delen är en fantastisk dikt över gutarnas äldre historia och deras beröring med forntidens greker, innehåller dock även skildringar, som torde vara byggda på tillförlitliga källor. (Wikipedia)

Strelow menar att Unni var bosatt och verksam på Gotland, närmare bestämt Klinta. Att kristendom småningom antagits av Gutnaltinget, Gotlands högsta styrande organ, allom till efterrättelse framgår av Gutalagens första paragraf. Inte långt från Klinta, på Gotlands högsta punkt en märkligt ruin, där det eventuellt visar spår av en kyrka - Gaitkörku. Den första kyrkan brändes ner eftersom Gutnaltinget vägrade godkänna den nya religionen, och som ovan sagts, kanske Gaitkörku saboterades. Något som kan styrka att Gaitkörku verkligen är en kyrkoruin, är att i närheten går en väg mellan Hunninge och Lojsta som än i dag kallas Biskopsgatu (Biskopsvägen). Det sägs att biskopen red den vägen över Lojsta när han hade ärende till Fardhem kyrka. Biskop Unni sägs vid sitt besök i början av 900-talet ha bott på gården Hunninge, som har sitt namn efter honom. Det kan vara biskopens ansträngningar för att sprida den kristna läran som medförde att vikingarna tog sig för att bygga en kyrka på Gotlands högsta punkt. Vi vet dock inte om han dog på Gotland, men han kom enl. Strelow år 936 till ön - samma år som han dog.

"År efter Kristi födelse 936 är Biskop Unni själv kommen till Gotland ..... han hade sitt hus och boende i Klinta .... byggde Atlingbo kyrka" 

Olaus Magnus

Olaus Magnus (latinisering av Olof Månsson), född i oktober 1490 i Skänninge, död 1 augusti 1557 i Rom. Var en svensk präst, Titulärbiskop av Uppsala katolska stift samt diplomat, humanist, etnolog och kartograf. (Wikipedia)

Det är intressant att Olaus Magnus väljer att lägga in en text på Gotland - det är inga andra delar av Sverige som får ett speciellt omnämnande. Om man tar hjälp av moderna översättningsmetoder, får man fram en mycket intressant mening. "Butiken var en gång känd över hela världen". "Empor" är samma ord som idag exempelvis används för benämningen av det stora köpcentrat i Malmö - Emporia. En mer tidstypisk översättning av Butik borde nog vara Handelsplats eller eventuellt Marknad. Det innebär att Olaus Magnus menar att Gotland, var en handelsplats eller en marknad som en gång i tiden varit känd över världen. Det kan ju dock vara Visby, som Olaus avser med benämningen handelsplats men det kan vi inte säkra på. Även om staden inte längre hade samma status som hundra år tidigare, än känslan mer att Olaus avser en mer svunnen tid. Han borde även ha kunnat beskriva Visby som en stad och inte som en marknadsplats. Olaus Magnus vill i alla fall göra läsaren uppmärksam på att Gotland, en gång i tiden varit välkänd för sin internationella handel. 

"Empor iu olim celeberrimu in toto orbe" - "Handelsplatsen var en gång känd över hela världen"

VAD UTMÄRKER BIRKA?

”Här bildar en vik av det hav som kallas det baltiska eller barbariska en hamn som vetter mot norr och som är välkommen för de vilda folk som bor spridda runt detta hav, men som är mycket riskabel för dem som är oförsiktiga och obekanta med nejden. Emedan denna ankarplats är den säkraste i svearnas kustområden, brukar alla skepp, tillhöriga daner och nordmän såväl som slaver och sember och andra Östersjöstammar, samlas där regelmässigt i och för olika nödvändiga affärer."

Det fanns ett flertal större hamnar och handelsplatser runt Östersjöns kuster vid den här tiden. Men det verkar ändå vara så att Birka är något alldeles speciellt. Även om det var ett svenskt samhälle verkar Birka vara en internationell angelägenhet, en plats som erbjuder skydd för alla folken kring Östersjön. Det är inte bara en hamn eller handelsplats utan en fredlig plats och som Adam uttrycker det - en säker ankringsplats. Samtidigt verkar det inte finns något direkt krigsmakt, som kunde vidmakthålla freden i havsviken. Med gemensamma krafter försöker man dock försvåra för de som vill störa lugnet. Det verkar finnas en gemensam uppfattning var Birka ska vara och det är något som man vill försöka bevara. Man kan ju tänka sig att det fanns klara förhållningsregler om man ville uppehålla sig i Birka och var en del av gemenskapen, och kunna göra sina affärer. 

”Emedan denna ankarplats är den säkraste i svearnas kustområden” anger ganska tydligt att Birka ligger precis vid kusten men att det även fanns fler svenska hamnar att välja på. Adam menar även att hamnen är så pass stor att den kunde välkomna alla de som vill göra affärer i Birka. Adam antyder även att man samlades i Birka enbart vid speciella tillfällen. Det kan tyda på att handelsplatsen inte nödvändigtvis behövde vara befolkat hela året. Detta ger en klar koppling till de många fornborgar på Öland som bara befolkades vi speciella tillfällen på året, gäller det handel, högtider eller i orostider. Man hade sin verkstad och sitt enklare boningshus som brukades under den mer aktiva delen på året. Detta styrdes förmodligen av tillgången av mat och förnödenheter under året, framförallt under vintern.  

Björn Ambrosiani är den forskare som kanske grävt mest på Björkö. Han hävdar att det finns ingen plats i det norra Östersjöområdet som kunde befolkas av mer är 20 individer. Han baserar det säkerligen ytan som handelsplatsen på Björkö utgjorde men framför allt på antalet gravar. Det har han helt klart rätt i. Men han missar dock det enkla faktum att det finns andra delar av Östersjöområdet som kunde husera en handelsplats tillräckligt stor för att befolkas av mer än 20 individer, och som teoretiskt kunna vara Birka. Det förutsätter även att alla de som begravts på Björkö verkligen bodde och verkade på ön. 

Handelsplatsen på Björkö var under 250 år befolkad av människor, som till största delen arbetade inom handeln men även de näringar som stöttade den verksamheten. Denna befolkning uppgick till över 700 personer, där många blev väldigt förmögna på den lukrativa handeln. Detta faktum borde avspegla sig i de arkeologiska fynden på ön. Vi behöver ha en större mängd silvermynt, som var tidens största och kanske enda betalningsmedel, stora mängder viktloder som användes vid handeln samt andra bevis av en välmående inhemsk befolkning. Detta borde avspeglas i gravmaterialet från de 1100 gravar som undersökts på ön. 

Bristerna som Birka i Mälaren uppvisar ska inte överdrivas, men de finns. Efter 100 år av utgrävningar på Björkö borde vi se övertygande bevis för en omfattande handel, men det är inte helt entydigt. Man borde finna större mängder av silvermynt på Björkö, men de saknas i princip helt. Det finns dock en ansenlig mängd viktlod på Björkö, som skulle kunna tyda på en viss handel. Den största mängden viktlod återfinns vi dock i gravarna - vi kan då inte med säkerhet veta om dessa handelsmän bodde på Björkö eller inte. Vi kan dock se tydliga spår av en tidig militärförläggning på Björkö, än den traditionella bilden av en stor handelsplats och stad. Gravarna på Björkö består nästan uteslutande av vuxna. När det gäller männen uppvisar de i många fall, för svenska förhållanden avvikande dräkter och vapen. Överhuvudtaget är det militära intrycket starkt av fynden. Staden var väl skyddad från havet och från land, med dels en försvarsmur men även med ett fort. Gravarna uppvisar mycket vapen och i en del fall hästar. Antalet barngravar är ytterst begränsat i förhållande till vuxna, åtminstone enligt tidigare utgrävningar. Gravfynden visar att en grupp människor var överklass med rika gravgåvor. De finaste gravarna ligger innanför stadsvallen och består till del av kammargravar. Dessa består främst av lämningar efter utländska män som visar det fanns ett utländskt inflytande eller i alla fall ett en utländsk närvaro i staden. Det var främst Friser och Franker men även Khazarer, som är begravna här.

En teori kan vara att fynden uppvisar på något som skulle kunna vara en "kungahird", en mindre armé bestående av speciellt inhyrda soldater. Platsen ligger mycket nära där man tror att kungen hade sitt residens på Adelsö, ett optimalt ställe att placera sina soldater som skulle ombesörja skyddet. Det finns en stor överrepresentation av män i gravarna - kvinnor och barn är nästan obefintliga i materialet. Det kan bero på att frillorna som fanns där, inte gav grund till familjer med de främmande soldaterna. Det finns även bevis för en befälsklass på Björkö, som begravdes med full utrustning inklusive häst. Befästningen och planeringen av staden kan tyda på att den var anlagd för att husera soldater och krigsmateriel. I den stora hallen "Krigarnas hus" på Björkö, ser forskarna spår av en krigarelit med klara kopplingar till Bysans. Det finns över 3000 synliga gravar på Björkö, det absoluta flertalet av gravarna ligger dock utanför stadsvallen, i det s.k. Hemlanden och består av enkla brandgravar. Många menar att detta var hirden - de soldater som skyddande kungen men även den andra verksamheten som fanns på ön. 

Adam skriver att ” Här bildar en vik av det hav som kallas det baltiska eller barbariska en hamn som vetter mot norr”. Detta är en intressant uppgift, och ett uttalade som vi diskuterat tidigare i texten. Oavsett hur man översätter latinet, så ska Birka ska alltså ligga i en vik av Östersjön och som i sin tur vetter mot norr. När handelsplatsen på Björkö anlades, var vattenståndet högre än idag och man anser då att Mälaren var en havsvik. Men man kan inte säga att den vetter mot norr. Frågan är om vi har anledning att ifrågasätta uppgifter om väderstreck? Även om Adam såg på Sveonernas rike, mer som ett område som vara orienterat och utbrett öst/väst, än dagens Sverige som är mer norr/söder, så var nog norr ett precist väderstreck. Man begravde sina döda i norr/sydlig riktning, det hade vår förfäder koll på... Den andra intressanta uppgiften är att de är själva viken som är hamnen. Det finns ingen uppgift att det är ö som ligger i viken, oavsett i vilket väderstreck som viken pekar åt. Den uppgiften hade han ju kunnat ta med, om det var signifikant kan man tycka. Vetenskapen menar att redan år 934, när Kung Ring regerade och Biskop Unni var i Birka var kungsgården på Adelsö övergiven. Det innebär att redan 150 år innan Adam av Bremen skriver sin historia, är området runt Björkö på väg att avvecklas, i alla fall politiskt. 

Adam talar även om att de ska finna en ”avspärrning” i Birka som gör att nejden blir svårnavigerad lika mycket för sjöfararna själva som för de otaliga sjörövarna som man vill skydda sig ifrån. Denna avspärrning skulle uppgå till 100 stadier, som översätts till 18 km. Adam talar om en avspärrning bestående av stora stenmängder som sänkts ner i havet. Det är också troligt att tro att dessa stenmängder, i alla fall delvis kompletterats s.k. pålspärrar, en serie av trästockar som är nedstuckna i havsbotten för att stoppa icke önskvärda objekt. Man har dock inte hittat några pålspärrar runt Björkö, som är från denna tid. Det finns bevis för pålspärrar utefter hela den svenska kusten, så det var en del av försvaret av riket. Det blir dock svår att få till en avspärrning på 1,8 mil i Mälaren. Vi söker aningen att smalt sund som går att spärra av, men ändå ge passage på bestämda ställen eller så är avspärrningen 18 km från Birka eller så är avspärrningen 18 km lång utefter farleden. Svenska historiker menar att Stockholms skärgård utgör denna avspärrning men det känns lite tunt. Naturliga vattenhinder i form av öar och grynnor, var säkert en del av det naturliga skyddet av Björkö men frågan är om detta var något som var så signifikant att Adam behövde skriva om det?

När man ser på kartor på nätet eller i böcker finns det bara ett vikingatida samhälle i Sverige och det är Birka i Mälaren. Alla handelsvägar på den tiden emanerade från Mälardalen, övriga Sverige är helt tomt. Detta är en effekt av den historiska dominans som Birka i Mälaren fått under modern tid. Idag vet vi att det fanns fler handelsplatser i Sverige på den tiden, där flera var större och mer långlivade än handelsplatsen på Björkö. Samtidigt visar även fynd att handeln under järnåldern var mer omfattande på Öland och Gotland, än i Mälardalen. En intressant detalj i sammanhanget är även upptäckten av Uppåkra i Skåne. Innan 1990-talet var den ingen som visste att det fanns lämningar en av stor stad från järnåldern, ett stenkast från Lund. En stad som hade varit mellan 40 och 45 hektar stort, ungefär 6 gånger så stort som Björkö. Uppåkra var till och med dubbelt så stort som det mycket mer kända Hedeby, en stad som Adam av Bremen besökte. Städer och samhällen faller i glömska snabbt där de överges. Främst var det kyrkan som var noga med att ”glömma” platser som inte längre var önskvärda att minnas. Fanns det ingen annan handelsplats värd namnet, då kanske i den mer sydliga delen av Östersjöområdet? Vi återkommer till det senare.

Det finns indikationer att Kung Björn, han som regerade när Ansgar kom till Birka år 829 var från Östergötland. Han hade sin ekonomiska och social bas i Götaland, som förmodligen många kungar hade. Det säger inte att den politiska scenen var någon annanstans, under samma period. I Johannes Messenius livsverk, ”Scondia illustrata” från 1600-talet framgår det att Kung Björn skulle härstamma från Östergötland. Kung Björn finns även omnämnd på Rökstenen som återfinns i Östergötland. Rökstenen talar om en överenskommelse mellan de fyra östgötska häraderna gemensamt ska verka för områdets beskydd och förmodligen som del av skyddet av handelsleden vid kusten. På samma sätt som Uppland är organiserat i Folkland, som var för sig skulle bidra med vapen och soldater för ett gemensamt försvar eller för erövringståg. Det finns därför inget teoretiskt hinder att Kung Björn satt på kungsgården på Adelsö och tog emot Ansgar, i egenskap av Sveakung. Det som dock är intressant är att Björn behövde ett godkännande från två olika församlingar, i två olika delar av hans rike. Detta borde tyda på att riket var en ganska löst sammansatt organisation, där varje större beslut som kunde ha påverkan på den lönsamma handeln i Östersjön behövde förankras i alla delar av riket. Detta kan antyda att organisationen hade två huvudområden, en del på öarna och en del på fastlandet.

Östergötland uppvisar tidiga maktcentrum. Både hallbyggnaderna i Ströja och Aska men även den mäkta Götavirkevallen, visar att landskapet tidigt hade ett starkt ledarskap. Askahögen, i Aska socken, ansågs länge vara en storhög, ett gravmonument. Det visade sig vara en omkring 47,5 meter lång och omkring 14 meter bred hallbyggnad, en vikingahall på Askahögens plana topp. Detta långhus har dubbla vägglinjer, fyra ingångar och en möjlig eldstad i de centrala delarna av huset. Pålarna som bar upp huset har en diameter på omkring 1 meter. Allra mest påminner planlösningen om det nyligen delvis utgrävda stora hallhuset i Gamla Uppsala. Avståndet mellan de dubbla väggarna är dock mindre i Gamla Uppsala. En mycket likartad planlösning tyder på nära kontakter mellan de båda platserna, men i vissa avseenden påminner arkitekturen om de danska ringformade fästningarna av Trelleborg-typ. Fynden av mer än 30 guldgubbar är unikt, och ger ytterligare kopplingar till hallen i Gamla Uppsala, men även andra hallar runt om i Sverige. Kung Björn kallades för "kungen på högen" - möjligt att det refererar till hans hall i Aska.

LANDHÖJNINGEN

Man säger att Birka hade en perfekt placering eftersom den låg centralt, men också väl skyddat i den djupa vilken till Östersjön. Det är först på senare tid, och på grund av landhöjningen, som viken kom att snöras av och bli insjön Mälaren. Hur snabbt gick denna avsnörning av havsviken? Huvudorsaken till att Birka i Mälaren övergavs, var främst det faktum att vattenvägen via dagens Södertälje inte längre var framkomlig. På Birka fick man justera bryggorna och anpassa dem till den rådande vattenståndet, men samtidigt måste det ha skett något mycket mer dramatiskt längre österut. Stora landmassor måste ha rest sig ur havet på en dramatiskt kort tidsrymd, för att Birka inte längre skulle vara en kuststad. När Birger Jarl under tidigt 1200-tal anlägger Stockholm, kunde han styra all trafik in och ut ur Mälaren. Det finns uppgifter att vattenståndet var 5 meter högre på järnåldern än idag. Samtidigt säger man att fornfynd och beräkningar, även visar att strandförskjutningen under järnåldern har saktat av och till och med stannade upp under vissa perioder. För slutet av järnåldern och vikingatiden (900-tal till 1100-tal) finns indikationer på en mindre transgressiv fas, som hade stor betydelse för Mälarens kontakt med Östersjön. På grund av denna fas fördröjdes Mälarens isolering med flera sekel fram till 1200-talet. 

Det känns som att något inte riktigt stämmer här. Runt år 970 hade Mälaren slutat att vara en havsvik men hundra år senare anser Adam att Birka ligger i en vik av Östersjön och ute i ett kustområde. Hur hänger detta ihop? Enligt beräkningarna av landhöjningen (ca 5 meter på 1000 år) borde landet ha stigit ca 1 meter under de 200 år som förflyter mellan Rimbert och Adam. Det är klart att 1 meter av landhöjning i området påverkade sjöfarten på olika sätt och på vissa ställen omöjliggjordes en genomfart.  Vi ska också hålla i minnet att Sigtuna kunde etableras i Mälaren, även efter att landhöjningen satt käppar i hjulet för Björkö. Det måste ha funnits flera och viktigare orsaker än landhöjningen, till att Björkö inte kunde fortsätta att existera i området. En fråga vi behöver ställa oss, kan vi med säkerhet säga att handelsplatsen på Björkö någonsin legat i en bukt eller i en vik av det Baltiska eller barbariska havet? Det känns mer troligt att placeringen av bosättningen på Björkö, valdes med omsorg för att den inte låg vid de etablerade handelsvägarna utefter den svenska kusten.

Kartans hela bredd motsvarar ca 4 mil och den röda punkten är Birka på Björkö i Mälaren. Det är idag svårt att se att denna stad, då var belägen i en vik av Östersjön belägen ute i ett kustområde. Man kan tydligt se den vikingatida huvudleden in till Mälaren via Duvnäsviken, som var i bruk fram till 1200-talet. Den farleden går nästan helt vågrätt på mitten av kartbilden. Har verkligen landhöjningen påverkat området så mycket, att en segelled som idag är 3 mil lång, på den tiden av en havsvik? Ser man enbart på sjövägen via dagens Södertälje och den vik som Björkfjärden bildar, så vetter den mot norr. Här skapar landskapet en skyddad hamn, om de östliga öarna på den tiden bildade ett hinder för angripare från Östersjön. Teorin är dock att denna del av Mälaren mer eller mindre var öppet vatten. 

Vi kan i alla fall konstatera att området såg helt annorlunda ut för 1000 år sedan än idag, där vattenspegeln var klart större än idag. Det ser ändå ut som att området var svårnavigerat även på den tiden, med många grund och grynnor som lurade i vattenbrynet. Adam talar om att folket i Birka blockerat infarten med stenmassor för att försvåra för sina fiender men att detta även var farligt för sina egna skepp. Ur den synvinkeln stämmer Adams uppgifter bra med Mälaren, som den havsvik han talar om. Frågan är dock om man kan anse att några av dessa hinder var skapade av Birka-borna själva eller om detta helt och hållet var naturliga formationer? Slutsatsen är nog att det egentligen bara fanns en seglingsväg till och från Björkö och det var via dagens Södertälje, och när den vattenvägen inte längre var farbar kunde verksamheten inte fortsätta. Det skulle även kunna indikera att Sigtuna primärt hanterade den lokala handeln, om passagen via dagens Stockholm var så pass svårnavigerad för utländska skepp. 

SVEONERNA

"Av Sveonernas folkstammar bor de götar, som kallas de västliga, närmast oss. Det finns också östliga götar. Västergötland gränsar till danernas provins Skåne. Därifrån skall man på sju dagar kunna nå götarnas stora samhälle Skara. Därpå sträcker sig Östergötland utmed det baltiska havet ända till Birka." 

”Bland dessa Folkslag fanns Västgötar, Skridfinnar, Värmlänningar, Finnvedingar och Götar, och dessa regerar bland Sveonerna”.

En av de största frågorna kring svensk tidig historia i är Svea-begreppet. Vilka var dessa Svear och var bodde de? Traditionellt ansågs Svear bo i Mälardalen och då främst Uppland och det var de som lade under sig alla andra folkstammar och Sveariket bildades. Detta Svearike blev sedan basen för det Svenska riket som skulle komma. Den synen har nyanserats avsevärt under senare år men vissa delar lever fortfarande kvar. Detta är en avgörande orsak till att Birka-frågan enbart har berört Mälardalen, och inte några andra delar av Sverige. Adam skriver dock ingenting om Svear utan enbart om Sveoner.

Adam talar om Gens, ”Gens Sueonum”, som översätts till Sveonernas släkte. På samma sätt som Gens Humana översätts till Människosläktet. Bland dessa Sveoner finns ”Populi”, som översätts till Folkslag. Bland dessa folkslag finns alltså bl.a. Västgötar, Värmlänningar, Finnvedingar och Götar. Folket i Uppland kallade Adam för ”Sueones Ulteriores”, som översätts till de ”längst bort boende Sveonerna”. Ett intressant uttalande som Adam gör är att - dessa folkslag regerar bland Sveonerna. Det verkar inte finnas någon elit eller något speciellt folkslag som styr hela riket. 

Det finns nog bara en tolkning av denna text, att Sveoner ska översättas till Svenskar. Det är därför Adam kan skriva att Birka är ”Oppidum Gothorum”, som översätts till Götarnas stad, mitt i Sveonernas rike. Alla de människor som bor i det som vi idag kallar Sverige, som inte är Daner eller Norrmän var Sveoner dvs. Svenskar. Det finns ingen geografi i begreppet att vara en Sveakung, den personen uppbär den titeln oavsett från vilken del av riket han kommer ifrån eller uppehåller sig. Detta är viktigt att bära med sig om man ska förstå hur Adam ser på Sverige vid detta tillfälle. Även i denna bok precis som i Ansgarsvitan finns kommentarer skrivna av andra än författaren/översättaren/tolkaren. Tore Nyberg vet att berätta att Adam av Bremen själv aldrig kom längre upp i norden än Själland eller Skåne. Adam besökte en längre tid kung Sven Estridsson.

Han berättar även att benämningen Sveoner och liknande i äldre texter verkar stå för folket i ett ”land” som vi idag inte riktigt vet omfattningen av. Det verkar vara en sammanfattande benämning gällande flera ”folk”. Han berör även det felaktiga att översätta goter till götar. Götar/goter som troligen innefattade någorlunda sett folket från; Västergötland, Östergötland, Småland, Värmland och Gotland. Goter/Gothi som enligt Adam är nära grannar till Sueonia, men samtidigt ingående i deras större helhet.

Adam skriver att man i Sverige hade ett rike, till skillnad från en reell stat, som fanns på kontinenten vid den här tiden. Här var kungamakten en effekt av folkets vilja och inte via hävd, som var faller på så många andra platser. "Sveær egho konong at taka ok sva vrækæ" - äldre Västgötalagen lär oss att Svearna valde kung men kunde även vräka honom, Adam skriver dock inget som Svearna och det finns nog en förklaring till det. Svearna var förmodligen inget folkslag utan mer av en organisation.  

En teori kan vara att Svearna var de organiserade familjer som hade till uppgift att utgöra den stora armé och flotta, som byggdes upp i Mälardalen och Uppland under järnåldern. Man kan se från gravarna i Vendel och Valsgärde att fokus för Uppland var krig och försvar. Mycket resurser gick in i att göra utsmyckade vapen och hjälmar, så det var med stolthet som man såg på sin uppgift för riket. Sverige var alldeles för stort för att kunna regeras på ett modernt sätt. Här talar vi om ett långtgående och gammalt samarbete, där Svearna fick välja kung i utbyte mot att de hanterade krigsmakten men även fick ta ut tull från handelsplatserna.  

Götarna var kanske de familjer som ägde de stora jordegendomarna inne i landet och utgjorde den ekonomiska basen för riket. Detta var de som var ”röstberättigade” i olika ting och var de som, i alla fall senare i historien utsåg kung i Eriksgatan. Svearna var dock de som tog eller vräkte kungen, om han inte var till belåtenhet.  

I Mälardalen och på öarna i Östersjön låg en den politiska och handelsekonomiska scenen medan den historiska och sociala basen låg i de gamla Götalandskapen. Detta kan vara en förklaring till förvirringen, där funktionen var mer avgörande än geografin. Mycket förenklat kan man säga att Svearna var sjöfararare medan Götarna var landägare – vilket på ett sätt harmonierar med den teori som framförs. Enligt Adam var dock alla svenskar.

BISKOPARNA

Apostel Ansgar

Ansgar, "Nordens apostel", född 8 september eller 9 september 801 i Fouilloy, nära Amiens, död 3 februari 865 i Bremen, var en benediktinmunk, missionär och ärkebiskop av Hamburg-Bremen, vilket då också innefattade Norden. Ansgar blev efter sin död helgonförklarad. Ansgar är den person vi känner som missionerade i Hedeby och sedan följde rutten till Birka. Det innebär att trots en mångfald av ”Birka”-platser finns endast ett, som är det Birka som Ansgar och sidenvägshandeln har som destination.

Rimbert och Adam av Bremen är de största källorna vi har att ösa ur när det gäller fakta om Ansgar och hans resor. Rimbert är den som är närmast Ansgar som person och kände såväl honom som människor i hans omgivning. Detta dock om det är den Rimbert vi tror. Vi tror att den som skrev krönikan om Ansgars liv är den Rimbert som efterträdde sagde Ansgar som ärkebiskop i Bremen. Ansgar kände folket i Birka sedan sin missionstid i Hedeby och företog seglatsen med en munk vid namn Witmar. Halvvägs till Birka råkade de ut för sjörövare som tog ifrån de nästan allt. De fick vandra mycket långt för att sedan med båt ta sig över mellanliggande vatten eller hav, det är en tolkningsfråga. Landets konung vid namn Björn tar emot i Birka och de får tillstånd att predika, året skall vara 829 eller tidigt 830 e.Kr. Kort därefter reste Ansgar hem till Bremen och blev utsedd till missionsärkebiskop vilket innebär att han är påvens sändebud till alla kringboende folk. Mycket problem uppstår dock nu som stör missionen. Hamburg angrips av flottor år 845 och missionen blir lidande. Även i Birka går det illa, predikandet upphör och de kristna förlöjligas.

Den fördrivne svenske kung Anund angriper med dansk hjälp Birka med sammanlagt 32 skepp. De lyckas med ett överraskningsangrepp för man hann inte få ihop folket och hövdingarna till Birkas försvar, kungen var långt borta. Borgen som ”Birkafolket” flydde till var svag och man tvingades betala silverlösen för staden. Lotten avgjorde att hären nöjde sig med detta och seglade till en slavisk stad för enligt lotten/gudarna lämpligare byte. Anund var möjligen bror till förutnämnda Björn men årtalen är något svåra att få ihop då uppgifterna är knapphändiga. (Överhuvudtaget så är kungalängden under 800-tal inte att lita på då man läser just Ansgarsvitan eftersom längden till stor del bygger på just vitan. I övrigt har vi Hervararsagan, en märklig isländsk saga nedskriven under 1200-talet som är en dålig grund för regentlängd.)

När det blev stabilare situation och inrättandet av Hamburg-Bremens ärkestift var klar ville man återuppta missionen i Birka. Dock ville inte den i Birka tidigare aktive biskop Gautbert återvända utan det ansågs att Ansgar var den som åter borde starta mission där. Ansgar får kraft av en vision där en röst talade om ett fjärran folk och ”lyssna, ni öar..”.

Då Birka låg i ett land bestående av öar, insåg Ansgar att detta var hans uppdrag återigen.

Ansgar reser mot Birka och det tar honom 20 dagars seglande (anses som det mest exakta beskrivningen av Birkas läge) innan han är framme, året är nu 852 eller 853. Denna gång var han alls inte välkommen och avråddes att ens ta upp missionen till diskussion. Han blev påmind om att det var folket som inte tålde missionen senast och att kungen inte rådde över situationen i den frågan. Efter visst insmickrande fick lotten avgöra att det skulle tas upp på tinget. Olika viljor rådde sedan på tinget som hölls i Birka men man enades om att den kristne guden hjälp många i sjönöd och svåra stunder. Därmed fick missionen fortsätta tillsvidare i Birka. Kungen satt med i tinget på Birka men för ett definitivt tillstånd till missionen behövdes godkännande på ytterligare ting på en annan plats i riket. Ett kapell byggs i staden och ett bostadshus med tomt för prästen köps av Ansgar själv. Ansgar vänder åter hem och försöker trots åtskilliga problem att upprätthålla missionen i Birka men dör år 865.

CIVILISATIONENS YTTERSTA UTPOST

I noter och reflektioner till Eva Odelmans ”Boken om Ansgar” som så praktiskt tillför diskussion kan man uttyda mer om Birka. Här står att Birka inte är en isolerad miljö utan portus regni, en hamnstad i riket. Sambandet mellan Dorestad och Birka sägs starkt. Birka omskrivs som civilisationens yttersta utpost, världens ände ligger något norr om Birka.

Många är de som vänt och vridit på fraser i Ansgarsvitan och det finns mycket som är vagt. Birka är exempelvis Partes Sueonum, alltså del av ett rike som är ”Sueonum”. Rimbert använder antingen benämningen Sueonum som beteckning på ett folk eller som samlingsnamn på alla folk boende i maktområdet. Wulfstans skrifter anger att Sveariket innefattar bland annat Blekinge, Möre, Öland och Gotland. Det politiska spelet runt Östersjön beskrivs. Danmark, nuvarande Tyskland och svearna strider om handeln i Östersjön. Den fördrivne Anund tog ju hjälp av danskar i sin ”hämnd”. Anfallet på Hamburg anses bero på handelskonflikt. Även intressemotsättningar mellan daner-svear om Baltikum.

Om vi så går över till Adam av Bremen och hans nedtecknade ”historien om Hamburgstiftet och dess biskopar”, översatt av Emanuel Svenberg. Här blir bilden av Birka tydligare men vad är kyrkopolitik och vad visste Adam egentligen? Adam författade fyra böcker, den så kallade Gestan. Den första boken var troligen första hälften av 1070-talet men ingen originalhandling finns kvar. Den fjärde var troligen färdigt runt 1075. Adam berättar med inspiration hur Ansgar i två år omvände hedningar i Danmark, ständigt redo att dö martyrdöden. Han får sedan uppdraget att predika bland Sveonernas fjärran boende folk. I denna berättelse blir man dock inte överfallen av sjörövare och tvingas alltså inte gå en lång sträcka utan kommer fram till Birka utan missöden. Man predikar framgångsrikt i ett år och förutom ”bristen” på sjörövare ser Adams berättelse ut att vara tagen från vitan.

Hemkommen gratuleras sedan Ansgar av kejsaren och stormännen som beslutar göra Hamburg till kyrkligt huvudsäte för daner, Sveoner och även Slaver och andra kringboende grannfolk. Ansgar blir missionsärkebiskop 832. Ödeläggandet av Hamburg beskrivs som fullständigt och Ansgar flydde med martyrernas kvarlevor. Efter att ha varit biskop i Bremen en längre tid börjar så Ansgar åter intressera sig för Birkamissionen. Han lämnar danernas kust och anländer till Birka där kungen just håller ting, i denna berättelse alltså utan angivandet av 20 dagars seglats. Efter Ansgars död berättar Adam om biskop Unni som beslutar sig för att besöka hela sitt stift. Tiden var nu inne då ”trons dörr stod öppen bland hedningarna” och man insåg att missionen var försummad sedan en tid. Unni far först till Danmark och når visst erkännande där. Därefter far han i Ansgar spår till Birka som inte sett en präst på mycket länge, året är 935.

Efter denna korta tid av framgång för kristendomen sker stora omvälvningar både politiskt och religiöst bland svear, nordmän och daner. Danerna får ett plötsligt inbördeskrig som delvis kommer att stå mellan kristna och de som avsvurit sig kristendomen. Grymheter i övermått drabbar speciellt präster. Svear och götar har en regent en tid men efter en tid står av dessa götar kvar som kristna och regenten fördrivs från svearna. Slaver gör uppror mot sina kristna herrar och befriar sig med vapenmakt på kontinenten runt och efter Otto II:s död 983. Kristendomen expanderar trots detta, delvis som del av politiska mål. I Sverige expanderar kristendomen under konung Stenkil som tidigare var jarl i Västergötland. Stenkil dör dock 1066 och visst tumult uppstår med nya pretendenter av olika trosuppfattning.

Biskop Gautbert

Gautbert var en östfrankisk katolsk präst och missionär, som cirka 836–845 var verksam i den kristna församlingen i Birka i Sveariket. Han var senare biskop av Osnabrücks stift, i Östfrankiska riket. Dog någon gång mellan 860 och 874.

Gautbert uppdrogs år 832 av det påvliga sändebudet för Norden ärkebiskop Ebo av Reims, som han möjligen var brorson till, att sändas till svearna. Detta skedde året efter att Ansgar hade lämnat Birka. Gautbert färdades till Birka med sin brorson, prästen Nithard. De blev välvilligt mottagna, antagligen av kung Björn, vidareutvecklade den kristna församlingen i Birka, anlade en kyrka och undervisade. Kring 845 uppstod dock enligt Rimbert ett motstånd mot missionen. Prästen Nithard mördades och Gautbert och andra kristna fängslades, bestals och fördrevs ut ur landet. Gautbert behöll sina kyrkliga anspråk på Sverige, men återvände aldrig dit. Efter en vakans på nästan sju år reste prästen Ardgar till Sveariket cirka 851-853. Församlingen i Birka hade då kommit i konflikt med den hedniska befolkningen och upplösts så när som på hövitsmannen Herigar som lätträknat undantag, varför Ardgar återupprättade församlingen. Han återvände till Östfrankiska riket och verkade där cirka 845–859 som biskop av Osnabrücks stift. Svenska forskare menar att Gautbert anlade sin kyrka på Birka i Mälaren, i en plats som kallas Borg. Denna byggnad har dock inte påträffats. 

 Biskop Unni

Unni, född på 800-talet, död 936 i Birka. Han var en tysk katolsk präst och ärkebiskop av Hamburg-Bremens ärkestift 916-936. Han ska ha dött som missionär i Birka, där han försökte fortsätta ärkebiskop Ansgars arbete.

På 900-talet innehades den kyrkliga överhögheten i Norden av ärkebiskop Wenni i Hamburg. Enligt samtida hällskrifter skulle biskopen dött och blivit begraven i Skytien. Detta Skytien har senare antagits vara Birka. Biskopens huvud saltades in och fördes till Petruskatedralen i Bremen där det begrovs skilt från kroppen. Landskapsarkeolog Dreijer har hävdat att detta Birka som talas om möjligen kan ha varit Åland. Ärkebiskopen skulle ha blivit begravd här. Om denna teori håller streck skulle det betyda att Åland kopplades samman med det äldsta kända datumet i Nordens historia, 17 september 936. Ett datum som nämndes i samtida skrifter i samband med ärkebiskopens död. Det som skulle kunna bevisa platsen för Birka, är ju fyndet av biskop Unnis grav. Adam av Bremen är tydlig med att han dog och begravdes i Birka. Detta faktum bevisar att Birka hade byggnader och mark som tillhörde den katolska kyrkan. Mark där kyrkans män hade fått tillstånd att bygga en kyrka och kanske även ett kloster. Strelow menar att Biskop Unni bodde på Gotland år 936, där har var verksam med att bygga kyrkor och försöka övertyga gutarna om den rätta läran. Vissa menar att Hunninge gård på Gotland är uppkallat efter honom. Det finns även en intressant väg genom skogen från Klinta, som kallas Biskopgatu, där det även finns ett stort träkors. Det är möjligt att detta kors tidigare har varit av kalksten och ska ha påmint om biskopens närvaro eller död, men det kan vi ju bara spekulera i.

ÅLAND

I Sunds kyrka på Åland finns ett kristet kors gjort av kalksten, ett sk. kalkkors. På detta kors återfinns namnet "Wenni", ristade med runor. Detta är enligt Matts Dreijer ett bevis att Åland var Birka och att Unni blev begravd där. Wenni är latin för Unni. Det kan tänkas att kalkkorset har flyttats till Åland från någon annan plats efter det att ärkebiskopen begravdes. Ett kors som är gjort i kalksten, för ju tankarna mer till Gotland eller Öland än Åland. Men det finns även en grav i anslutning till korset, som kanske kan ge svar.

I maj 1951 gräver Matts Dreijer ut graven, men finner den så gott som tom. Under stenpackningen kan förnimmas resterna av en i stort sett förmultnad kista, lår. Kvar fanns några spikar. Invid och under låg tre ryggrader och benfragment. Han anser den vara plundrad som ofta stormansgravar var ifrån den tiden. Matts Dreijers skiss över gravens utgrävning och intill åskådliggjord hednagrav med bautasten. Gravskicket är kristet med tanke på korsgraven men ansluter till ett hednisk inhemsk där båda har en stenpackning ovan kistan i den kristna graven och ovan urnan i en hednisk grav. Så här efteråt kan man tycka att några föremål borde tagits upp för senare tids möjligheter att göra undersökningar. Man frågar sig var huvudskallarna var, dessa brukar ju alltid återfinnas i en grav. Att dessa saknas skulle stöda Dreijers tanke om likplundring där man inte endast stal textilier och värdeföremål. I dag kunde DNA ifrån benmaterial jämföras med motsvarande i det återfunna huvudet som finns i korgraven i S.t Peterskyrkan i Bremen där man funnit biskop Wennis gravplats. Bakgrunden är den att enligt Adam av Bremen avskildes Unnis huvud från kroppen och fördes till Bremen och kroppen begravdes i Birka där han dog på sin missionsresa. 

Matts vill se platsen Saltvik som Birka, där en del husgrunder är utgrävda. Saltviks yta var dock bara runt 3 hektar men under en stenkyrka från 1100-talet,  har det påträffats stolphål som kan härröra ifrån en tidigare stavkyrka. Ser man till Adam av Bremens beskrivning av de norra delarna av Baltiska havet, är det inte helt osannolikt att Åland låg på gränsen till de kända delarna. Vi kan dock konstatera att Åland och Saltvik ligger mycket strategiskt placerade, vid handelsvägen mellan Europa och Ryssland och var mycket viktiga att ha kontroll över. All transport som gick efter den svenska östkusten passerade Åland - och även deras stora hamn Saltvik. Matts anser även att Ansgar inte var en apostel utsänd för att omvända våra förfäder till den rätta tron utan utsänd till Norden för att övervaka den Frankiska stormaktens ekonomiska och maktpolitiska intressen. Frieser, Franker, Danskar och Kazharer slogs på den lukrativa marknad som Östersjön hade blivit,  och där slavar var en dominerade handelsvara och de behövde ha en man på plats.

Vi ska även komma ihåg att redan på Vendeltiden fanns det ett nätverk för handel av järn över Östersjön. Från järnframställningsorterna i Gästrikland ner till handelsplatserna i Mälaren och runt hela Östersjön. Svearna dominerade handeln av järn i hela området och det var en viktig del i dåtidens ekonomi. Detta innebär att även om Åland ligger, i detta sammanhang relativt långt norrut var det inte okända och obebodda bygder. Vi har både en norr/söder-axel och en öster/väster-axel av handelsleder som passerar Åland. Det är svårt att hitta en mer strategiskt placerad handelsplats än Saltvik, av den anledningen har en roll att spela i sökandet efter Birka. Om sveakungen ville ha kontroll över handeln i Östersjön - hade han haft bättre lycka i det arbetet med att anlägga sin handelsplats på Åland och inte inne i havsviken Mälaren. Kanske kungens handelsvaror tillverkades och lagerhölls på Björkö men att försäljningen skedde på Åland - där marknaden fanns? Enligt Adam av Bremen blev kyrkans män utsända till "öarna i det Baltiska havet" - där kan ju även Åland ha ingått. 

I Sunds kyrka på Åland finns ett kristet kors gjort av kalksten, ett sk. kalkkors. På detta kors återfinns namnet "Wenni", ristade med runor. Wenni är latin för Unni.

Abbot Hiltin-Johannes

Hiltin-Johannes är en rätt så okänd person, även om han spelade en roll i Birkas historia. Abboten Hiltin-Johannes vigdes emellertid till Birka, en ort som hade utsetts till stiftsort. Adam nämner att ärkebiskop Adalbert vid ett stort möte vigde en mängd biskopar för Norden runt 1060. Adalvard den yngre fick Sigtuna och det är han som, enligt Adam, söker spåren efter Unnis grav på Björkö medan biskop Johannes Hiltin samtidigt "sändes till öarna i det Baltiska havet."  Adam nämner också att "Den förste av våra landsmän, som han vigde för samhället Birka, var abboten Hiltin ..."  Hiltin-Johannes nämns som att vara biskop i Birka år 1071.

 Adam berättar dessutom själv i ett s.k. skolarie (tillägg) om de biskopar som utsändes till Norden. Adalvard den yngre sändes till Sigtuna och Uppsala, Simeon till skridfinnarna och Johannes (Hiltin) till öarna i det baltiska havet (Östersjön). Biskop Adalvard besökte själv platsen för Birka i samband med sitt besök i Sigtuna före 1068 och konstaterar att den var helt ödelagd. Just häri ligger problemet Birka, Hiltins Birka kan knappast vara Ansgars Birka som vid den tiden var närmast slät mark. Dessutom preciseras Birka, som liggandes mitt emot Jumne vilket låg på södra Östersjökusten. Adam anger att Birka: "Det ligger i centrum av sveonernas land, mitt emot det slaviska samhället Jumne, och har lika långt till alla kuster vid detta hav." 

Hiltin återvände senare till sitt kloster i Gossek. Enligt klostrets krönika ska han ha återvänt efter två år i Dacien (Skandinavien), uttröttad av mödor. I en utgåva till Vita Ansgari finns i en marginalanteckning från 1100-talet en förteckning över biskopar som Adalbert utnämnde. Sigtuna stiftet finns med men också ett annat stift: "Johannes, biskop i Birka. Sedan Birka förstörts har biskopssätet flyttats till Linköping." Biskopslistan visar alltså att det förstörda Birka inte kan åsyfta Björkö eftersom detta har legat under Sigtuna.

Utifrån den här källan kan det egentligen bara finnas en rimlig förklaring - det måste ha funnits två Birka. Ett Birka, där det tyska prästerskapet trodde att Ansgar besökt och arbetat, och ett Birka som tilldelats en biskop och som bör ha legat på antingen Gotland, Öland eller Åland, d.v.s. öarna i Baltiska havet. 

GEOGRAFIN KRING BIRKA

Uppgifterna angående läget för Birka under denna tid är hos Adam utförligare och han lägger in Birka i det geografiska rummet. Detta görs i olika textavsnitt, vilket inte gör förståelsen lättare. Det går att urskilja två beskrivningar. Den första anger läget i förhållande till det baltiska havet och den andra beskrivningen anger läget genom beskrivningen av hur man reser dit landvägen.

Den första beskrivningen anger att Kurland inte ligger långt från Birka, som i sin tur har Jumne mittemot sig. Birka skall även ha lika långt till alla kuster av detta hav. Återigen är Birka i centrum av Sveonernas land och Östergötland ligger utefter det baltiska havet ända till Birka. Här ger flera uppgifter ett intryck av att det är en geografisk mittpunkt som beskrivs. Dels lika långt till alla kuster kring detta hav och dels skolier 126, som anger restider. Är detta ett uttryck för som Adam skriver, att ärkebiskopen hade valt Birka som huvudort för de omkringboende folken. Vad passar då bättre än en ort som i alla bemärkelser är i centrum.

En tolkning av vad centrum av Sveonernas land kan ha varit för Adam, är de kristna områden som fanns hos Sveonerna. Detta kan förklara de referenser som görs till götar angående Birka. Eftersom götar härskar och är kristna. Antagandet att det kristnade området skulle vara centrum, ger ingen motsättning till att även Ubsola är in medio (i mitten). Birka och Ubsola kan ses som ett symboliskt motsatspar. Där Birka är viktig för missionen och Ubsola är hindret för missionens slutförande. Det är en tolkningsfråga vad Adam menade med att det är lika långt till alla kuster vid detta hav. Menade han i alla riktningar, eller utifrån Birkas läge till övriga kuster. Med andra ord inte den svenska eftersom det var där som Birka var beläget. Detta ger två möjliga områden som stämmer in på beskrivningen. För att förstå Adams sverigebild så får man föreställa sig Sverige liggande mot öster och inte mot norr.

Den andra beskrivningen som Adam gör är att han säger att Östergötland sträcker sig utmed det baltiska havet ända till Birka. Detta går att tolka på olika sätt. Östergötlands utsträckning möter inga problem, men däremot notisen om Birka. Adam säger ingenting om något speciell riktning för Birka. Eftersom den här notisen utgår ifrån Skara, som är den närmast föregående upplysningen, är det intressant om Adam utgår från Skara. Det faktiska läget var ju att Östergötland låg bortom Västergötland. Därmed kan Birka ligga någonstans utefter östersjökusten. Den landväg man reste för att komma till Sigtuna gick enligt Adam över Skara, Tälje och Birka. Kan Adam ha fått denna uppgift från samma sagesmän som de han anger i skolier 142. Där det sägs att Adalvard d.y. begagnade tillfället att under resan göra ett besök i Birka. Detta kan tyda på att Birka inte tillhörde den vanliga rutten. Eftersom skolien anger att Adalvard d.y. passade på att under resan göra ett besök i Birka. Det kan även förklara den långa tid det tog att komma till Sigtuna. Här anger Adam en månad landvägen. Medan det däremot tog sju dagar till Skara. Bägge dessa tidsuppgifter utgår ifrån Skåne. Detta skapar problem. Antingen var det omvägen till Birka som gav mertiden, dvs. gästning och dylikt. Eller så har Adam tillagt denna uppgift för att det skall stämma med att Birka låg i centrum. Adam anger att Sven Estridsen sagt honom att Sverige svårligen låter sig passeras på två månader. Då blir Adams placering av Birka på en månads färdväg från Skåne naturlig.

Upplysningen om att Birka och Sigtuna ligger nära varandra, kan det vara Adams egen konklusion. Den slutsatsen kan dras då man läser texten över resvägen. Det kan vara så att tillägget om seglingstiden, är Adams egen slutsats. Detta efter att ha fått information av sin sagesman om birkabesöket. Texten säger att från Skara gick resan till Tälje och sedan Birka. Var låg detta Tälje? Tälje skall vara en form av inbyggarbeteckning, ”tälgjar” som är bildad till ett viknamn ”talgh”, som betyder inskärning. De flesta är överens om att det är Södertälje som menas. Man kan förmoda att Birka inte låg utefter den normala vägen, innebär att Tälje kanske inte heller var den normala vägen. Vilket innebär att det inte behöver vara Södertälje. Adam tar ofta upp begreppet "nära" i sin text, och det blir svårt att tolka. Birka ska ligger "nära" Kurland, som vi vet är dagens Litauen. Det vara så att det föreligger någon form att språkförbistring här, det latinska ordet som översätts till "nära" kan han bredare betydelse. En annan och mer trolig orsak till detta är att Adam, inte hade full insikt i avstånden. En plats låg i alla fall närmare än någon annan plats, det räckte för Adam.

Detta är en tid då samhället har stabiliserats. Den kristna tron har vunnit insteg och vi har kristna kungar. Däremot är de inte självklart orienterade mot Hamburg-Bremen. Det verkar som om den tyska kyrkan har en svag ställning i Sverige. Olof Skötkonung döps enligt traditionen av en biskop Sigfrid från England. Det verkar som om missionärerna kom på danskt och norskt initiativ. Det tyder på maktpolitiska ambitioner från dessa båda riken. Adam har heller inte mycket information om den tyska missionen i Sverige. En motsättning är helt klar då Adalvard d.ä. som av tyska kyrkan vigts för Skara, tvingas åka tillbaka till Tyskland av Emund. Det finns tecken som tyder på att hans biskop Osmund hade bysantinska kyrkoideal. Först med Stenkil lyckas Hamburg-Bremen etablera sig ordentligt i Sverige. Det innebär att stiften utökas till fyra, Skara, Birka, Sigtuna och Halsingland.

Adam har för denna tid mer detaljerade upplysningar om Birkas läge. Han anger läget på två sätt. Det ena sättet är genom en orientering i förhållande till det baltiska havet och den andra genom en resa landvägen genom Sverige. Dessa båda sätt att ange Birka stämmer inte så bra överens. Den ena lägesangivelsen kan tolkas som Ölandsområdet alternativt Gotland. Den andra som norrut mot Sigtuna. Adam skriver som en lägesangivelse att Östergötland sträcker sig utmed det baltiska havet ända till Birka. Det verkar helt klart att kunskapen om Birka var dålig hos Adam och då även av kyrkan i Hamburg-Bremen. Kontakter mellan ärkebiskopssätet och Sverige borde av naturliga skäl funnits. Anmärkningsvärt är att Birkas förstörelse blev känd av Adam efter huvudtextens slutförande. Alltså ca.15 år efter det att Hiltin Johannes blivit vigd för samhället Birka. Detta innebär att man måste ställa frågan om Adalvard d.y. kom till ett annat Birka eller alternativt om Adam har varit tvungen på mycket vaga och motsägelsefulla uppgifter dra egna slutsatser efter egen förmåga, därav bristen på logik.

Det kan finnas en möjlighet att Adam trots sina svårigheter på dessa textställen, mer ser Birka som en symbol för kristendomens seger. Detta på det höga symbolvärde som Birka har på grund av Ansgar. Var det möjligt att föreslå en annan ort än detta symbolladdade Birka. Här startade missionen och här slutar den.

SAMMANFATTNING

De geografiska indikationerna på Birkas placering, kan vi sammanfatta i två olika delar. Först är det Rimbert och Adam som berättar vad som utmärker Birka på Ansgars tid under tidigt 800-tal, och sedan är det vad som utmärker Birka på Adams tid, på mitten av 1000-talet.

På Ansgars tid vet vi att:

• Birka ska ligga på Gotland.

• Birka är en hamn som nås genom resor i båt.

• Birka nås landvägen och då passerar man mellanliggande hav.

På Adams tid vet vi att:

• Birka ligger i en bukt eller en vik, i ett sund i svenskarnas kustområde i Östersjön.

• Birka ligger lika långt mellan dagens Lettland och Polen.

• Birka ska vara lätt tillgänglig för alla folk som bor runt Östersjön.

• Birka ska ha lika långt till alla kuster av Östersjön.
  

Det är intressant att den äldsta källan inte anvisar att Birka skulle ligga nära Gamla Uppsala. Detta är information som Adam lägger till. När resvägen till Birka går genom Västergötland och Skara, via Södertälje och Sigtuna, är vi i mitten av 1000-talet. Bara av de enkla anledningen att dessa städer inte existerade på Ansgars tid. I alla fall inte som säkra övernattningsplatser för kyrkans män. När Sigtuna grundas, är handelsplatsen på Björkö redan övergiven och på Adams tid är alla spår borta. Adam antar att Birka ligger nära Gamla Uppsala, och belägger detta med närheten till den kända staden Sigtuna. Det är svårt att veta om Adam var medveten om att Birka var borta eller hade flyttat. Det är alltså Sigtuna som ligger nära Gamla Uppsala - inte Birka. Adam skulle ju skriva om Hamburg-Bremen-stiftets historia, och då behöver han ju göra en kronologisk resa. Adam hade mycket material på sitt bord, när han skulle skriva sitt epos men han kunde inte bedöma vad som var aktuella skildringar och vad som inte längre gällde. 

ÖLAND

Öland är en del av Sverige som officiellt saknar en stadsbildning eller handelsplats under vikingatiden. Det kan tyckas lite märkligt med tanke på vad alla fantastiska arkeologiska fynd man gjort här och alla de fornlämningar som finns bevarade på ön. Det finns dock en större bosättning på Öland. Denna plats uppvisar fynd från 600-talet och framåt - och var en viktig handelsplats ända fram till 1200-talet. När vikingaskeppen ersattes av koggar, blev bukten allt för grund och Kalmar tog över handeln. Vi talar om Köpingsvik invid Kalmarsund.

Ur RAÄs bok ”Köpingsvik Medeltidsstaden 77” av Marianne Johnsson, Hella Schulze 1990:

”I Köpingområdet intar Klinta by tidigt ett ekonomiskt-politiskt centrum. Det monumentala gravformerna, förekomsten av båtbrandgravar och ett rikt gravgods innehållande bl.a. vågar, vikter, orientalisk bronskanna och arabiska silvermynt talar för att en handelsverksamhet bedrivits i skydd av en storman. Av skriftliga källor från senmedeltiden framgår att Klinta tillhörde kronan och att Köpings kyrka var regalt pastorat. Dessa sena belägg för kunglig närvaro i Köpingsviksområdet kan även ha gällt för vikingatida/tidigmedeltida förhållanden.

Det vikingatida/tidigmedeltida kulturlagrets utbredning begränsas ungefär av fastigheten Solbergatäkten 1:1 i väster, Klinta campingplats i nordost och landsväg 136 i söder och sydost. Det rör sig om ett ca 1100 * 200 meter stort område. Även söder och sydost om denna väg har det påträffats kulturlager men dessa är svåra att datera och tolka.

När det gäller Köpings kyrka finns den ännu många oklarheter. Varför var kyrkan så stor och varför försågs den med ett västtorn? En allmän uppfattning är att kyrkor med breda västtorn uppförts av kungen eller en storman. I det oftast rektangulära tornet inrymdes kungens/stormannens loge (empor) liksom även hans grav. [Nyborg 1979, Stiesdal 1983].

Kyrkor med västtorn kan tyda på att en kungs- eller stormannagård legat i närheten av kyrkan, vanligen väster därom. Väster om Köpings kyrka finns ett område med höga fosfatvärden, som skulle kunna utgöra platsen för en stormannagård. I detta område hade ännu inte gjorts någon arkeologisk undersökning.”

Det är mycket som talar för Köpingsvik på Öland som platsen för Birka, när man refererar till Adams text. Handelsplatsen ligger vid Östersjökusten, i ett sund och i en bukt som böjer mot norr. Har en hamn som vetter mot norr, har en tingsplats, eventuellt även en kungsgård och bär tydliga spår efter en tidig kristen verksamhet. Öland ligger väldigt bra strategiskt placerad, utefter den väl trafikerade farleden utefter den svenska kusten från Hedeby i söder, över till Ryssland och floderna ner till Konstantinopel. Öland bjöd på stormskydd och isfria vatten större delen av året. Öland ligger även nära Kurland, som är dagens Lettland men även nära Jumne/Jomsborg, som ligger i dagens västra Polen. Ett par geografiska indikationer som Adam tydligt anger i sin text.

Det dåtida namnet var Köpunge, i dagens språkbruk Köping, ett namn som återfinns över hela Sverige och synonymt med stad. Här i sundet gick en viktig handelsled norrut. Området är rikt på fornlämningar. En viktig plats i anslutning till handelsplatsen ligger Klinta, där man begravde de döda och säkert fungerade som kultplats. Inte långt från Köpingsvik ligger Sveriges största offermosse, Skedemosse och även Ölands största fornborg, Sörbyborg. I Skedemosse offrade man människor ändra fram till mitten av 1000-talet, samtidigt som de tidiga kristna kyrkorna invigdes på ön. 

Boplatsområdet eller "svarta jorden" är på minst 22 ha stort, eftersom det finns ytterligare ytor med kulturlager som inte har daterats eller tolkats. Nancke-Krogh som var grävledare anser att ytan snarast är 30-40 ha. Ska vi tro på det uttalandet, var handelsplatsen i klass med Dorestadt i dagens Holland i storlek men detta får vi se som en ren spekulation. Sigtuna som jämförelse var på 5 ha och Björkö med sina 7 ha. Det innebär att handelsplatsen i Köpingsvik var tre gånger så stor som Birka i Mälaren - om man räknar med den mer . En orsak till detta är ju att denna handelsplats har en mycket längre historia än Björkö och var aktiv längre. Det finns i området gravar från 700-talet och framåt men även kristna gravar. Dessa gravar dateras från 900-talet och det tyder på ett tidigt kristen inflytande i Köpingsvik. Tyvärr är materialet som finns från den vikingatida/tidigmedeltida boplatsen i stort sett obearbetat. Köpingsvik var en handelsplats från 700-, 800-tal till 1200-talets mitt, då handeln övergick till Kalmar. Orten hade följaktligen den kontinuitet som är av betydelse för frågeställningen.

Det som inte stämmer med området runt dagens Köpingsvik i sökande efter Birka, är att den forntida bebyggelsen på platsen verkar ha hetat något med Kauping/Köpunge/Köping. Det behöver finnas något som relaterar till Birka/Björke - för att allt ska falla på plats. Det som dock gör området runt dagens Köpingsvik så pass intressant, är den ort som ligger strax väster om dagens samhälle. Denna lilla ort heter Björkviken. Det är inte omöjligt att tro att hela viken hette Björkviken tidigare - och då har vi helt plötsligt en koppling till den historiska miljö som fanns här tidigare. Kopplingen mellan Björk, Birk och handel - är obestridbar. Detta gör att vi i alla fall teoretiskt skulle kunna placera Adams trygga vik av Östersjön, i det här området. Viken som böjer av mot norr och som välkomnar alla de folk som bor runt detta hav. Vi vet dock inte med säkerhet om det var själva handelsplatsen som hette Birka eller om det var den skyddade viken som bar detta namn. Traditionellt har man sett framför sig att det samhället som hette Birka och det är ett rimligt antagande. Björkviken kan dock vara en liten pusselbit i sökandet efter Birka.

Tyngdpunkten för Köpingsviks ekonomiska betydelse, kan med hjälp av de skattfynd som är gjorda, förläggas till mellan 900-talet och till 1200-talets början. Det rör sig mestadels om tyska och frisiska mynt daterade till under 1000-talet. Detta indikerar någon form av förbindelse mellan det tyska området och Öland. Ölands kontakt med Tyskland är dokumenterad. På 1220-talet var Oningi, vilket har tolkats som Ölänningar, befriade från skatt i Lübeck, en förmån som de delade med Gotlänningar. Denna kontakt med Tyskland kan ha gamla anor. Den stora förekomsten av romerskt importgods under de första århundradena, har förklarats med en storproduktion av hästar och hudar för export. Det är inte otroligt att kontakter och handel har fortsatt under de följande århundradena. Kalkstensslipning verkar ha varit ett specifikt hantverk för Köpingsvik, och det kan göras troligt att öländsk kalksten exporterats som golvbeläggning i tidiggotiska kyrkor i Polen.

EN DOMKYRKA

Gravmaterialet från Köpingsvik visar brandgravar som kan dateras till 800 och 900-tal men också ett flertal skelettgravar från 900 till 1000-talet, med en tydlig påverkan av kristen gravsed. En tidigkristen begravningsplats påträffades inom den nuvarande kyrkogården. Det påträffades ca 75 fragment av runristade eskilstunakistor, varav endast ett fåtal fragment kan föras till en och samma grav. De runristade eskilstunakistorna dateras till 1000-talet, de anses också indikera förekomsten av en tidig träkyrka. Eskilstunakistor anses vara en form av praktgravar. Detta visar på en tidig kristen påverkan och kan tyda på en tidig mission i området. I dag finns landets största samling av rester från sådana gravar i tornet på Köpings kyrka.

Frågan har ställts varför Köpings kyrka var så stor och varför den försågs med ett västtorn. En allmän uppfattning är att kyrkor med breda västtorn uppfördes av kungen eller en storman. Detta kan tyda på att en kungsgård eller stormansgård funnits på platsen. Frågan får sitt svar om man antar en identifikation mellan florenslistans Kaupang och Köpingsvik. 

På andra sidan Öland ligger Sikehamn som också är en medeltida hamn med förhistoriska anor. Det kan göras troligt att Köpingsvik servade gods därifrån. St Brita kyrkan i Sikehamn är Ölands tredje största, bara Köpingsvik och Hulterstad hade större kyrkor. Kyrkan är från början av 1200-talet, en silverskatt har hittats och utgrävningar har visat att det varit bebyggelse på platsen innan kyrkan byggdes, annars har det i stort sett inte varit några utgrävningar i Sikehamn. En intressant notering är det tre m höga stenkors som är vid kyrkan i Sikehamn. Troligen är det från 1000-talet. Lite längre in vid Gåtebo har man hittat den sk. biskopsskatten, med ett fint relikkors från Adam av Bremens tid, vilket skulle kunna indikera ett biskopssäte.

Ortnamn i närheten av Köpingsvik som kan vara värda att notera är Unniborg, Unneberg och Unnestad. De är belägna ca sex km från Köpingsvik. Här har vi en tänkbar koppling i ortnamnen med Biskop Unni. I närheten av Unneberg vid övre Vannborga är en utgrävning gjord. Den visar på en relativt stor bebyggelse på omkring 15 ha. Dateringarna visar 800- och 900-tal, samt en möjlighet att de grunder till grophus man funnit är av tysk typ. De skiljer sig från grophusen i Skandinavien genom att dessa har sex till åtta stolphål längs kanten medan våra grophus har två. Arkeologerna fann bl. a. "mycket spår av specialiserat hantverk" och i en båtgrav från vikingatiden hittade man en spira i järn. Den spiran är av typen Völvastav och användes av en religiöst viktig kvinna. 5 km norr om Köping hittade arkeologerna ytterligare en vikingatida bebyggelse, Övre Vannborge, som är hälften så stort som stadsområdet vid Köping, som innebär att den bebyggelsen är dubbelt så stort som stadsområdet på Björkö. Bebyggelsen är daterad till 800- och 900-talen. Unniborg refererar möjligen till en mindre ringborg som finns i området.

Vid Gåtebo, 1 km söder om Bredsätra kyrka (öster om Köping), har man även hittat en biskopsskatt med "Nordens finaste relikkors från Adam av Bremens tid". Adam talar om en avspärrning i havet på 100 stadier, 18 km. 18 km norr om Köpingsvik finns en ö och fyr, som heter Dämman. Väster om ö är det många mindre öar och svårframkomligt medan den östra sidan är den säkra farleden. Vid ön Dämman är sunden 18 km brett, mellan fastlandet och Öland. Det för ju tankarna osökt till att Dämman är en del av en fördämning som anlades/förstärktes med stora stenmängder, för att försvåra för sjörövarna. Utan närmare undersökning, får nog detta ses som ett intressant sammanträffande. 

Det finns en sannolikhet att Köpingsvik blev utsatt för någon form av förstörelse. De tecken som påvisar detta är de sönderslagna eskilstunakistorna, som sedan murades in i kyrkmuren och den nedgrävda s.k. biskopsskatten. Tidpunkten kan överensstämma med korståget mot Kalmar 1123, anfört av den norske Sigurd och den tidigare omtalade västgötakungen Magnus. I området runt Köping har det funnits flera kyrkor, den som byggdes i början av 1100-talet var 42 meter lång och därmed större än Lunds domkyrka, vilket bevisar att man menade att det skulle bli ärkebiskopssäte för Sverige. Men det blev inte så eftersom staden brändes ned vid ett vikingatåg år 1125 och därefter flyttades biskopen från Köping till Linköping. 

I Florenslistans förlaga från år 1104 räknas den blivande kyrkoprovinsen Dacias tilltänkta biskopssäten upp: Scara, Lionga, Kaupinga, Tuna, Strigin, Sigituna och Arosa. Många vill mena att Lionga och Kaupinga skall vara ett ord, Liongakaupinga. Namnet kan mycket väl ha uppkommit genom ordet liong som på götiska skall ha betytt rättegångsplats eller tingsställe och ordet Köping som ju var en handelsplats - ett Birka. I en marginalanteckning i ett ex av ärkebiskop Rimbert i Hamburgs biografi över Ansgar, Vita ansgarii från ca 1170, nämns en Johannes som biskop i Birka, och där får man också veta att sedan Birka förstörts har biskopssätet Birka flyttats till Linköping. Linköpings stift tillkom någon gång 1080-1120, och dit hörde bl.a. Öland, Gotland och Åland (dessförinnan låg alltsammans under Skara). Birka i Mälaren (Björkö) låg under Sigtuna, så det är inte det Birka som avses. Linköpings stift tar över efter Birka stift och detta nya stift har Ansgar som skyddshelgon, vilket är helt unikt i Sverige. Är det flytten av domkyrkoplatsen från Köping till Linköping, som gör att Birka stift försvinner?   

Silver och silvermynt antas utgöra ett kapital som möjliggjort ett deltagande i fjärrhandel men kan inte entydigt belägga existensen av en handelsplats. Men med en analys av utbredning och koncentration av dessa fynd kan man anta att det funnits någon form av handelsaktivitet liksom sociala och ekonomiska förutsättningar för en handelsplats. Det leder oss osökt över till en annan ö i Sverige som också officiellt saknar en stad eller handelsplats under vikingatiden. Vi hamnar på den mest strategisk placerade ö, som utan tvekan är mest rikt på silver från vikingatiden. På Björkö har man hittat ungefär 600 silvermynt, vid Klinta by på Öland kanske ett hundratal. Öland är väl mest känt för sitt guld och sitt hantverk, medan Gotland spelar i en helt annan division är resten av Sverige, när det gäller silver.

Det är kanske inte allmänt känt att området mellan Borgholm och Köpingsvik - heter Björkviken. För alla som varit där inser att området inte domineras av björkar. Det är möjligt att namnet refererar till en annan och äldre verksamhet. Detta är ett namn som Köpingsvik i princip delar med Björkö, där heter viken Björkfjärden.

"På den plats en viss bukt i det sund, som kallas Baltiska eller barbariska, böjer sig mot norr, skapas en säker tillflyktsort för de barbariska nationerna, som bor spridda runt detta hav"

GOTLAND

Ovan text är från Rimberts bok on Ansgars liv, Vita Ansgarii, 801-865. Detta stycke visar att redan Rimbert på 900-talet ansåg att Birka låg på Gotland. Det kan förklara varför seglatsen tog 20 dagar att genomföra men även att resan gick över mellanliggande hav. Det visar samtidigt att Gotland på den tiden var en del av ett mer eller mindre löst sammansatt Svea-rike, eller i alla fall en del av ett organiserat samarbete med Sveakungen. Rimbert är väldigt tydlig, Ansgar kom till Gotland. Ansgar mötte den svenske kungen på Birka eller ett Birka på Gotland. Det som också är intressant är att den andra sammankomsten som Ansgar hade med den svenske kungen var någonstans i södra delen av det riktiga Sverige. Tolkningen av det är väl att mötet hölls på fastlandet, kanske på kungsgården på Adelsö i Mälaren eller på en annan hall eller kungsgård. Det som är intressant i detta sammanhang är den platsen, platsen för det andra mötet med den svenske kungen inte är namngiven av Rimbert. Den platsen verkade dock inte vara speciellt viktigt i sammanhanget.

De skrifter vi har som beskriver Birka är på en gång tydliga men samtidigt otydliga. Dels kan vi konstatera att det finns flera handelsplatser i Sverige, Norden och Ukraina som heter Birka, samtidigt som det bara finns ett ”Ansgars Birka” - som beskrivs i texterna. Att det funnits många Birka-handelsplatser är nog de flesta eniga om idag. Birka och Birke-namnen finns överallt på framförallt äldre kartor. Vissa hör till handel och vissa till andra källor. Ett typexempel skall här beskrivas om hur det kan se ut för ett ”Birke” eller ”Birka”. Trakterna kring dagens Kungsgård i Roma socken mitt på Gotland visar tydliga tecken.

För att börja kronologin säkert så gör vi det bakvänt dock. Vi rör oss från det säkra till det mer osäkra indiciefyllda.

ROMA

Under år 1832 utarrenderas Roma kungsgård och gården upphör att vara residens för landshövdingen på Gotland. Under 1700-talet så fanns där en synnerligen handlingskraftig landshövding vid namn Grönhagen. Grönhagen ”demonterade” den klosterkyrka som fanns intill den då i trä uppbyggda kungsgården. En ”ny” kungsgård byggdes av illa infogade brottstycken från klostret. Grönhagen tillträdde 1728 som svensk länsherre över Gotland. Möjligen revs klostret bara till viss del till en början då en ”nyupptäckt” karta över området från år 1735, visar byggnader som kan vara klosterbyggnader. Klostret övergavs under reformationen på 1500-talet och stod såvitt vi vet i stort sett öde efter detta.

Cistercienserklostret Sancta Maria de Guthnalia i Roma socken på Gotland grundades 1164, som ett dotterkloster till Nydala i Småland. Den normala gången var att en etablering sker på inbjudan i detta fall troligen av Gutnaliatinget, som man vet fanns i Roma. Gutnaliatinget som var Gotlands högsta ting över de 20 mindre ting som Gotland var uppdelat i. De gamla kartorna vittnar möjligen om att det fanns ett bruksområde för varje deltagande ting i Roma. 1699 års skattläggningskarta visar ”tingsängena” där varje ting har del i ag och bete som möjligen används i anslutning till det årliga stora tinget. Gutarnas ting är inte möjligt att datera bakåt i tiden. Dock nämns tinget i såväl Gutasagan som Gutalagen.

Handeln på Gotland under vikingatid har enligt fynden genom åren varit mycket stor. Till och med vida större än något annat känt så begränsat område i norra Europa åtminstone. Silverskatter i stor mängd har hittats på ön och även både arabiska mynt och s.k. Hedebymynt. 80 % av de arabiska mynt som hittats i norden och som härrör från vikingatid har hittats på Gotland. Mynten från Kalifatet bör rimligen antas kommit via den så kallade sidenvägen. Under vikingatid gick rutten för den handeln via Hedeby (Haitabu) i nuvarande Tyskland, dåvarande Danmark och vidare till Birka. Vi kan alltså med fog säga att de gotländska vikingatida skatterna med all rimlighet har med handeln från Hedeby och sidenvägen att göra. Även att Gotland är slutdestination norröver för nästan allt silver förefaller i dagsläget uppenbart.

OKÄND HANDELSPLATS

Det är dock inte helt sant att Gotland saknar en stad eller handelsplats under vikingatiden. På Gotland finns exempelvis Paviken, en handelsplats från yngre järnålder upptäcktes för inte så länge sen. Vid Idåns mynning, en å eller numera bäck som alltså mynnar i Paviken, södra brinken, finns en handelsplats som är unik för Norden då man för första gången har man påträffat ett varv för skeppsbyggnad från den här tiden. Det har beräknats att en yta om ungefär 15000 kvadratmeter har använts, men av dessa har endast cirka 1000 undersökts; ungefär 10 000 föremål har kommit i dagen. Undersökningen visar att tre huvudaktiviteter på området framträder: båtvarv, handel och hantverk. Paviken hade alltså en stadsyta på 15 hektar, dubbelt så stort som Björkö i Mälaren.

Eftersom stridigheter och oro märks i Gutasagan angående kontakten med svear så har 500-talet föreslagits men det går inte att säga med någon säkerhet. Tingsängena ligger i sydostlig riktning sett från kungsgården och bestod av myr, ängen och sprida träd. I nordostlig riktning breder åkermarken ut sig idag. De gamla kartorna från år 1646 anger namnet Birkhage istället för dagens Björkhage, och närmare klostret och kungsgården ligger Birkänge. 

Direkt nordost om gården har man i samband med tidigare plundring gått över området med metallsökare, i ett projekt åsyftande att stoppa ytterligare plundrare. Vid denna undersökning kom en mängd viktlod i dagen tillsammans med kistbeslag och någon nyckel, men även mynt. Tidigare fynd har gett åkern tillnamnet ”guldåkern”. I sydvästlig riktning ligger dagens Björke socken som en gång hette Birke och även Birka socken. I övrigt har inte mycket gjorts i området mycket beroende på att området inte exploaterats till annat än jordbruk. Man har exempelvis inte inventerat området. Ingen anledning har funnits att egentligen gräva utom i militärt syfte, och då ofta ”hemligt”. Vid en rundtur i området och vid samtal med befolkningen får man dock en fylligare bild av området. Tillsammans med sökning i arkiv och kartmaterial så blir det sammantaget mycket intressant.

Norr om det som heter Björkö idag i den gamla myren, (Björkö var dock en holme åtminstone under 1600-talet, innan utdikningen med namnet Biörcköön) finner man väldiga mängder med granit i storleken knytnäve, och upptill dubbelt så stora. Stenen är av en mängd olika typer men synbarligen i stort helt utan inslag av kalksten. Sjösvallad granit använd som material i vägbank och i mängd och form, härstammar inte från den sentida åkerlappen intill. Norr om detta går den stora kanalen som har sitt utflöde i Gothem, två mil bort. Möjligen har denna kanal även haft förbindelse norröver via de många myrar som funnits tidigare innan utdikningen.

Vattenförbindelse med havet har alltså helt klart funnits i förhistorisk tid fram till Björkö, Roma, alltinget och Birkområdena. Möjligen är den granit som hittats ovan Björkö utlagd ballast från många båtar, med olika bakgrund för ilastningen av ballast. Möjligen tog man sig ända fram till de senare av klostret byggda fiskdammarna som i folkmun ännu kallas ”gamla hamnen”.

Möjligen är guldåkern = Birkänge och Birkhage platsen för stor handel vilket ger de fynd av mängder av viktlod vi har. Med hjälp av vågar och vikter så kunde man väga även mycket små föremål, ofta silver men troligen även annat. Under utgrävningar som gjorts i området, har närmare 500 viktlod hittats. Som synes är detta enbart indicier, men det är dock en större mängd av dem. 

Handeln på Gotland under vikingatid har enligt fynden genom åren varit mycket stor. Till och med vida större än något annat känt så begränsat område i norra Europa åtminstone. Silverskatter i stor mängd har hittats på ön och även både arabiska mynt och s.k. Hedebymynt. 80 % av de arabiska mynt som hittats i norden och som härrör från vikingatid har hittats på Gotland. Mynten från Kalifatet bör rimligen antas kommit via den så kallade sidenvägen. Under vikingatid gick rutten för den handeln via Hedeby (Haitabu) i nuvarande Tyskland, dåvarande Danmark och vidare till Birka. Vi kan alltså med fog säga att de gotländska vikingatida skatterna med all rimlighet har med handeln från Hedeby och sidenvägen att göra. Även att Gotland är slutdestination norröver för nästan allt silver förefaller i dagsläget uppenbart.

Den tes som här framförs, är att Gotland inte nämns för att det nämns. Många kan tycka att det är i Rudbecks anda eller ett försök till alexanderhugg mot tidigare försök att lokalisera Birka. Fakta som dock kvarstår i grunden är: 70-80% av de arabiska, volgabulgariska och bysantinska mynt som hittats i Sverige har hittats på Gotland och mer hittas varje år. När det gäller gotländska fynd av mynten från Kalifatet, de arabiska dirhamerna från 800-talet, så är siffran idag 50 % av det totala i Sverige.

Den vikingatida gotländska handeln bör varit av minst motsvarande storlek gentemot övriga Sverige. Under tidig vikingatid verkar skatterna ha lagts ned i rika jordbruksbygder på Gotland medan man senare snarare hittar fler vid kusten. Självklart kan en förklaring till den stora mängden silver vara en nedgång i handeln som tillsammans med ön ”isolerade” läge gjorde att silvret tappade värde. I en bytesekonomi bland gårdar behövs ju inte silver som betalning.

Utan att ha gått in väldigt djupt i fördelningen av skattfynd på Gotland angående dess fördelning i tid så tycker vi oss se följande:

• Innan vikingatid fanns goda kontakter mellan kontinenten och Gotland. Fynd från romersk järnålder och Vendeltiden visar att ön alls inte var isolerad utan förde handel redan då.

• Äldre vikingatida handel på Gotland representeras av framförallt dirhamer i mängd. Världens hittills största silverskatt, Spillingsskatten innehåller mest dirhamer men även Bysantinska mynt och s.k. Hedebymynt. Skatten är extrem även med gotländska mått och är egentligen tre skatter funna intill varandra. Den första skatten innehåller drygt 5000 mynt, 178 armbyglar samt fingerringar, barrar, tenar och halsringar, allt vägande mer än 25 kg. Den andra drygt 9000 mynt, ca 340 armringar, armbyglar samt fingerringar, barrar och tenar vägande ca 40 kg. Den tredje skatten var en bronsskatt med föremålsformer från dagens Finland, Estland, Lettland och Litauen.

• Mot slutet av vikingatid förändras handelsmönstret enligt de gotländska fynden. Dirhamerna ersätts nu av en ökande mängd västerländska från många orter. Mynt från England och Tyskland blir vanligare i fynden på Gotland och representerar mer än hälften av den sammanlagda mängden funnet i Sverige.

• Vid utgrävningar på vikingatida gotländska hamnplatser som Paviken och Fröjel hittas vågar och mynt som visar att handel bedrivits. Under 1100-talet försvinner åtminstone bruket att gräva ner skatter på Gotland.

Vi kan alltså summera att Gotland haft rik handel under samma tid som det nästan legendariska Birka fanns. Även under samma tid som Rimbert skrev sin krönika över Ansgar. Adam av Bremen är mer vag som källa då han fick gå på andras ibland motsägelsefulla berättelser. På 1600-talet skriver författaren Strelow att Biskop Unni bodde och verkade på Gotland. Enl. Strelow kom Unni till Gotland år 936, samma år som han ska ha dött i Birka.

STRATEGISKT LÄGE

Efter att ha analyserat Adams texter kan vi konstatera att det finns tre ganska tydliga geografiska indikationer:

• Birka ligger lika långt mellan dagens Lettland och Polen.

• Birka ska vara lätt tillgänglig för alla folk som bor runt Östersjön.

• Birka ska ha lika långt till alla kuster av Östersjön.

Det finns ju bara en plats som uppfyller alla dessa indikationer - och det är Gotland. Om man följer med i dagens militärstrategiska debatt kan man konstatera att har man kontroll på Gotland - har man kontroll över hela Östersjön. Samma bör nog ha gällt även under vikingatiden. Då kanske det mer gällde kontroll över handeln eller i alla fall ha de geografiska förutsättningarna för att kunna bedriva en lönsam handel. När man har lika långt till alla kuster och handelsplatser runt Östersjön, blir man den naturliga samlingspunkten för och omkring nödvändiga affärer. Man kanske ska se hela Gotland som Birka - och inte någon speciell hamn eller bosättning? 

Även Hallencreutz konstaterar det otydliga läget för Gotland i Adams framställning. Adam går även tillbaka till Annales Corbienses när han skriver att biskop Unni dog in scitia, det vill säga östersjöområdet. Ingen av dessa krönikörer nämner något speciellt angående Gotland. Ansgar som varit två år i Hedeby måste ha varit väl bekant med den stora handeln som uppenbarligen ägt rum på Gotland. Adam bör rimligen ha haft kunskap om Gotland även han om man skall tro något av Saxo grammaticus gamla berättelser, då i betydelsen gamla för Saxo.

I Gesta Danorum kan vi läsa om den mäktiga gotländska flottan i stort krig och om enskilt nämnda gotlänningar. Även gotlänningarnas sätt att stränga sin pilbåge så hårt att pilen lätt penetrerade sköldar, hjälmar och rustning såväl som bärarens kropp. Saxo levde i slutet av 1100-talet och skrev ned äldre berättelser. Adam av Bremen skriver under 1070-talet som rör sig i tiden tillbaka till 780-talet. Saxo skiljer på goter och svenskar när han skriver Gothi eller Sueti medan gotlänningar benämns Gutones och Gotland benämns; Gutonica. Så gör Saxo även när han skiljer folk från Själland från övriga danskar. Wulfstan beskriver på 800-talet Gotland i en enkel uppräkning, och precis som Öland tillhör Gotland svearnas område. Adam av Bremen summerar endast att alla öar i östersjön efter de danska (som namnges) är svearnas.

Gotland var väl känt för beskrivare och hävdaberättare från både 800-tal och 1100-tal. När Rimbert och Adam skriver så ”fattas” Gotland medan Birka beskrivs som den enda stora handelsplatsen. En långt mycket större handel har bedrivits på Gotland än i något annat begränsat område i åtminstone norra Europa. Lejonparten av mynt och andra betalningsföremål från kontinenten från Birkas tid hittas på Gotland. Fynd av prestigeföremål på Gotland visar på mycket tidig handelskontakt med kontinenten. Man vet att det uråldriga alltinget på Gotland hade sin placering i Roma socken och fanns kvar långt fram i tiden.

Troligen var Gotland en del av Sveariket och gotlänningarna ett av många folk inom riket. Detta grundat på de äldre skrifter som uppger detta och Gutasagan som uppger att man betalar för beskydd till sveakungen. Birknamnen som finns i ett flertal varianter i socknen torde tyda på handelsplats.

De gamla namnen på platserna har ändrats med tiden som följande:

• Birke=Björke

• Birkhage=Björhage

• Biörcköön=Björkö

Naturligtvis saknas inte fynd av dirhamer, kufiska mynt, Hedebymynt och andra föremål i mängd från Birkas tid, men det gör det ju knappt någonstans på Gotland.

Var det så att Gotland, eller i alla fall delar av Gotland blev en fristad för kyrkan och den tyska missionen? Kan det vara så att det skapades en kristen ”frizon” mitt på ön, med Roma kloster som bas. I närheten av Birka på Gotland, som var öns centrala handels och mötesplats. 

Det finns dock många andra indikationer som gör Gotland intressant i detta sammanhang. Det finns spår efter en tidig kyrklig etablering på Gotland, klara bevis för mycket omfattande handel med stora mängder silver och flera större mer eller mindre okända handelsplatser på ön. Så sent som på 1600-talet fanns det större vattendrag och sjöar på ön, som hade anslutningar till havet. Innan större utdikningar var stora delar av centrala Gotland nåbar med båt. Detta är ingen som man kan se idag, mer än att mindre åar är kvar och ortnamn som minner om sjöar.

Det är väldigt tydligt att Kappelshamnsviken är en vik som vetter mot norr. Vi kan ju inte fastslå om det även tidigare fanns en hamn här, för 1000 år sedan. Ser man på kartan här, ser vi att se att så sent som på 1600-talet gick viken långt in i landskapet. Ser man på RAÄs Fornsök, ser vi att fornlämningarna väldigt tydligt följder den gamla strandlinjen, och de är även väldigt många. Man kommer även enklare till detta område med båt, via Gothemsån. Den var innan utdikningarna klart större och djupare än idag och nådde djupt in på ön. Det finns andra äldre kartor som även talar om området "gamla hamnen" i nere vid Roma, intressanta indikationer om att området var av intresse för handel och sjöfart i gamla tider. Frågan är om denna hamn välkomnade alla spridda folk, som bodde spridda runt Östersjön. 

MYNTEN BERÄTTAR

Det finns mycket att säga om alla de guld och silvermynt man funnit i Sverige. Det finns två intressanta iakttagelser man kan göra, när man ser på fördelningen av silvermynt. Det är främst två perioder som sticker ut extra mycket i materialet. Den första perioden är den romerska järnåldern och den andra är vikingatiden.

Av de 7500 romerska mynt man har hittat i Sverige, har 6500 återfunnits på Gotland. Motsvarande siffra för Mälardalen är 80 mynt, och det säger en hel del. Man kan konstatera att handeln på Gotland var välutvecklad redan på romartiden och den dominanta ställningen som Gotland har, fortsätter genom historien. När man går till vikingatiden visar Björkö upp runt 500 silvermynt medan Gotland redovisar över 67000 mynt. Det är självklart vanskligt att göra en sådan direkt jämförelse mellan två så olikt stora öar, men med tanke på att många anser att Birka i Mälaren var den enda handelsplatsen i Sverige på den tiden, har jämförelsen en viss relevans. Under ingen förhistorisk epok hamnar guldet eller silvret i Mälardalen - och detta är anmärkningsvärt. De ädla metallerna stannar på öarna i Östersjön, men dyker även upp i stor mängd i Västergötland. Områden som är förknippade med handel, mer än kanske erövringståg. 

VIKTLODEN BERÄTTAR

Vid sidan av fynd av silver, finns det ett annat föremål som kan indikera en omfattande handel. Det är fynd av sk. viktlod. Viktlod är den lilla motvikt som den vikingatida handelsmannen hade för att kunna väga betalningen, som oftast var silver. Viktloden var ofta gjorda i bly, importerade från främst England och var en del av handelsmannens personliga utrustning. Nutida forskning har visat att dessa vikter vara gjorda med precision och förvånansvärt noggranna. Dessa var med alla säkerhet ovärderliga, för att kunna göra goda affärer och ett föremål man inte strödde omkring sig som i naturen. Om man tittar vart i Sverige vart man hittat dessa föremål, är det främst två områden som visar uppvisa större fynd. Det är Paviken och Badelundaviken på Gotland samt i Uppåkra i Skåne - två områden som kan vittna om en större handel under vikingatiden. I Paviken har man funnit 40 st, i Badelunda 153 st. medan i Uppåkra ca. 200 st. Antalet fynd man gjort på platsen kan ju självklart både bero på storleken på handeln men även hur mycket platsen är undersökt.

Det är dock två platser som sticker ut rejält i statistiken och det är Björkö i Mälaren och den sk. "Guldåkern" vid Roma kloster på Gotland. Här har man hittat närmare 500 st. på resp. plats. Guldåkern är det som vi tidigare i texten refererar till som den "okända handelsplatsen". Det som skiljer mellan fynden på Björkö och Roma är att på Björkö har man arkeologiskt undersökt platsen i 150 år, medan i Roma har man under en säsong försökt att rädda så många fynd som möjligt undan illegala skattsökare. I Roma har skattsökare plundrat området i 10-tals år och mängder av fynd har hamnat i de mindre nogräknade individers djupa fickor. Undersökningen i Roma gav även fynd av vikingatida silvermynt, närmare bestämt 295 st. - ungefär lika många som man funnit på Björkö. Den andra markanta skillnaden mellan Roma och Björkö är att på Björkö har den allra största andelen viktlod, 295 st. anträffats i gravar med i Roma är alla funna ute i terrängen. Att viktloderna hamnar i graven, tyder på att de både vara dyrbara föremål men även en symbol på yrket. Man kan konstatera att handelsplatsen i Roma, tillhör en av Sveriges största - om man enbart ska räkna fynd av silvermynt och viktlod. Handelsplatsen i Roma kunde man nå med båt, både från öster men förmodligen även från norr. Det som gör platsen ännu mer intressant, är det faktum att Gotlands högsta beslutande organ på den tiden, Gutnatingen låg i anslutning till Roma. Det var nog vid Gutnatingen som kung Björn behövde få ett godkännande, för ett för historien avgörande förslag. Skulle han få tillåtelse att släppa fram en tysk Biskop att sprida de kristna budskapet, i den här delen av riket. 

BIRKA BLIR BIRKA STIFT

Den officiella synen på Birka är att staden aldrig blev kristnad. Den tyska missionen misslyckades, men samtidigt finns den mycket skrivet kring domkyrkoplatsen Birka. Vi vet att Linköpings stift tidigare hette Birka stift - hur hänger detta ihop?

Vid sidan av Adams skrift finns även den s.k. Florenslistan. I Florenslistan förlaga ingår i förberedelserna till upprättandet av den nordiska kyrkoprovinsen med ärkesätet i Lund 1104. Den är införd i en pergamenthandskrift från 1554 som befinner sig i Biblioteca Medicea Laurenziana i Florens, signum: Cod Ashburnham. Tidigare har man ansett tillkomsten till omkring år 1120, men nu har den tillbakaflyttats. De biskopssäten som uppräknas är: Scara. Lionga. Kaupinga, Tuna, Strigin, Sigituna och Arosa. Ett källkritiskt problem är Lionga. Kaupinga, som vissa forskare anser skall läsas som ett ord, vilket skulle ge Linköping. Kaupinga är skrivet med det nordiska språkbruket vilket bör innebära att nordiska uppgifter om namnet förelåg.

År 1145 benämndes biskopen efter sitt biskopssäte Liungacopensis, och då biskop Eskil 1139 samlade en provincial benämndes biskop Gisle som episcopus lyngacopensis H. Schück anser att Lionga. Kaupinga bör vara en ort, beroende på att biskopens titel år 1139 var episcopus lingacopensis. Här måste dock föreligga ett missförstånd för enligt ovan, anger han vid texten om Gisle episcopus lyngacopensis. Därmed är likheten inte lika slående. Problemet är orddelen copensis. Ensis är en vanlig ändelse och betyder egentligen bärande. Alltså sätet som bär biskopen. Svårigheten är leden cop. Ett ord som skulle kunna vara tänkbart är copi/a, som betyder tillgång, överflöd och mängd. Någonting som talar för det är att en senare benämning av Linköping är Lincopiam, se nedan. Där copia skulle kunna ha en undermening och betyda mängd kristna själar eller betyda förmåga, makt, eller möjlighet. Det är i viss mån överförbart på det nordiska Kaup. Vilket inte utesluter en latinisering av detta ord.

Men det behöver inte betyda att detta hade skett vid florensdokumentets tillkomst, eftersom ett faktum är svårt att bortse ifrån, den avskiljande punkten mellan Lionga och Kaupang. Vilket ger att skrivarens avsikt var två ord. Att detta vore ett ord är inte rimligt med tanke på den otymplighet som det ger. Följaktligen blir den rimliga tolkningen att det var två orter.

Till vissa handskrifter av biografier, bla. Ansgars har det varit fogad en förteckning över de biskopar som av Adalbert ordinerats för de nordiska folken. Vid Hiltin Johannes namn, som ordinerades för Birka omkring år 1060, finns en notis om att biskopssätet i Birka är förstört och flyttat till Linköping, "Johannes, episcopus Bircacensis. Birca destructa sedes Lincopiam translata est ". Denna biskopskatalog torde enligt Ahnlund stamma från 1100-talets senare hälft. Ahnlund gör gällande att uppgiften om Birkas flyttning till Linköping möjligen beror på att Adam beskriver Birka som Götarnas stad. Det vill säga en lärd konstruktion för att få kontinuitet mellan Birka och Linköping. Det är följaktligen ifrågasatt om en flyttning ägt rum och om det finns en historisk sanning bakom. Å ena sidan är det givetvis inte helt otänkbart att författaren läst Adam och dragit slutsatsen om en flyttning utan konspiratoriska orsaker. Å andra sidan kan det inte uteslutas att en flyttning har ägt rum, eftersom namnet Birka som biskopssäte försvinner mellan Adams Gesta och florensdokumentet. En annan notering är att här stavas stiftssätet Lincopiam. Här har namnet förenklats och närmare sig vårt Linköping.

BIRKA UPPHÖR

Birka upphörde att verka som biskopsdöme. Åtminstone upphörde namnet. Detta bör ha skett åren mellan då Adam slutförde sitt verk och till att Sveriges biskopsdömen uppräknas i den sk. florensförteckningen. I nämnda förteckning finns inte namnet Birka. Florensförteckningen anses ha nedtecknats omkring år 1104. Detta betyder att Birka upphörde under dessa 25- 30 år. Det är möjligt att tidspannet kan vara ändå kortare eftersom upphörandet eller flyttningen inte nämns i någon av skolierna i Adams Gesta. Det behöver inte enbart berott på Birkas förstörelse, utan kan ha haft kyrkopolitiska orsaker då stiften i Sverige utökades. Det som kan utläsas av florenslistan. Tore Nyberg vill se en annan möjlighet, nämligen den att Birkastiftet döljer sig under ett annat namn i florenslistan.

För Sveriges del finns det också en uppräkning av landområden, som kan tänkas höra i hop med stiftsorterna: Gothica australis, Gothica occidentalis, Guasmannia, Sundermannia, Nerh, Tindia, Fedeundra, Atanht, Guthlandia, Guarandia, Findia, Hestia, Helsinga, Guarmelande och Teuste. 

Nyberg diskuterar problematiken med Birkastiftet och florenslistan. Därmed har han kommit fram till att de sista sju namnen kan ses som "öar" med början på Guthlandia och tillhör en "ö"serie, vilka skall tillföras de åtta först uppräknade. Nyberg anser att stiftsorterna kan delas upp och på goda grunder hamnar Skara, Liunga och Köping i Götaland, samt att Guthlandia och Guarandia hänförs till den gruppen. Guthlandia bör betyda Gotland och Guarandia anses betyda Värend.

Adam hävdar att "götarnas båda namnkunniga folk" kristnades från Skara. Nyberg ser det rimligt att anta planeringen av ett Östgöta stift till under eller strax efter Adams tid. Därav följer att Lionga är att räkna till Östergötland. Birka döljer sig i något av de uppräknade stiften. Nyberg gör denna jämförelse: Adams stift var Skara, Halsingland, Sigtuna, Birka och bör då motsvaras av Skara, Tuna, Sigtuna och Köping i stiftslistan. Birka efterföljs sålunda av Köpings stift. Köpings stift som sedermera flyttades och uppgick i Linköpings stift. Följaktligen finns två möjligheter att Birka stift har bytt namn till Köping, eller alternativt har flyttat dit. Då återstår komplikationen med tillägget om Birkas flyttning till Linköping. Det var ganska vanligt att biskopssäten flyttades innan de fick sin slutgiltiga placering.

Nyberg anser att ortsidentiteten är mindre sannolik än flyttningshypotesen. Är det nödvändigtvis så? Betydelsen av det nordiska ordet Kaupang bör vara handelsplats, dvs. motsvara de latinska orden vicus och portus. Birkas grund var som handelsplats. Adam vill göra gällande den historiska kontinuiteten mellan de olika tidsepokernas Birka. Synonymen för missionsverket blir Birka, där Adam ville se en kyrklig centralort. Nu blev det inte så utan Uppsala blev ärkesäte 1164. Därmed ändrades perspektivet under dessa ca hundra år. Genom detta kan man tänka sig att symbolismen kring namnet Birka avtog. Eftersom vi inte vet vad platsen hade för inhemskt namn, kan det nordiska Kaupang blivit gällande. Då återstår möjligheten att skrivaren av notisen av flyttning använder det religionshistoriska namnet Birka. Framförallt om han hade kunskap om Adams Gesta. När det gäller flyttningen av Birka stift till Köpings stift, anför Nyberg "att en flyttning av biskopssätet med namnförändring av en och samma ort Birka till Köping är lika tänkbar som en flyttning av biskopssätet från ett Birka till en Köpingort utan att någon ort bytt namn från Birka till Köping." Detta förklarar ändå inte tillägget, att Birka är flyttat till Linköping.

Nyberg anser att sannolikheten för att en Köping med funktion i ett handelssystem är större utefter Östersjökusten än inåt landet. De huvudalternativ han anför är Söderköping, Köpinge på Öland och Linköping. Linköping vill jag mönstra ut på grund av närheten till Ljunga. Söderköping har ett bra läge vid Slätbaken. Men även där är en besvärande närhet till Ljunga. Uppkomsten av Söderköping vill Callmer se till andra hälften av det 11: te-århundradet. Däremot har Söderköping en tidig historia som marknadsplats. Slutligen Köpingsvik som kan vara en trolig kandidat. Öland har en närhet till Värend, som Nyberg enligt ovan vill hänföra till Götalandsgruppen. S. Lindkvist har i en uppsats velat förlägga Köping stift till Öland. Han anför att Köping under tiden 1050- 1139, skall ha varit biskopssäte innan det slogs samman med Liunga till Linköpings stift. Sammanslagningen bör ses i ljuset av Linköping stifts ökade betydelse under Sverker d.ä. Öland tillhörde Linköpings stift senast 1178, vilket beläggs av ett skyddsbrev för denna biskopsstol. Det är inte så osannolikt att ett biskopssäte förlades till detta område för att sörja för missionsarbetet i de sydöstra delarna av Götaland. Sedermera får Värend ett eget stift genom Växjö stift.

Det kan också finnas en tredje lösning till försvinnandet av Birka stift. Vid utökningen av stiften skedde i själva verket en omgruppering och delningar. Ur Skara stift avdelades Ljunga. Det går att tänka sig att ur Sigtuna stift avdelades Strängnäs och Arosia. Tuna innebär en svårighet eftersom läget är omdiskuterat. Då återstår Birka stift. Adam ger Birka en stark anknytning till östra Götaland och östersjökusten. Birka stift var också bestämt till att vara centralort för folken kring det baltiska havet. Det innebär ett vida stort stiftsområde. Därför är det inte otänkbart att också detta delades. Varav en del tillföll Ljunga och den andra delen blev till Köpings stift. Då är det naturligt att knyta detta nya stift till de södra delarna av Götaland. Det är märkligt om inte dessa delar skulle ha en starkare kyrklig anknytning än Ljunga på 1100- talet. Detta ställer även flyttningen av Köping till Linköping i nytt ljus. Med tanke på den maktpolitik som jag ovan har skisserat är det inte orimligt om en del i den har varit att lägga under sig hela det gamla Birkastiftet. Detta gör att flyttningsnotisen i själva verket inte blir så märklig. Därmed är det tämligen egalt om det är Birkas delning och flyttning till Ljunga, eller Köpings flyttning till Linköping som avses. Den tredje möjligheten är en kombination av dessa båda påståenden.

Adams fyra stift utökas till sju omkring 1104, dessa finns angivna i den så kallade florenslistan. Ljunga var naturligt som stift då Inge d.ä. hade intressen i Vreta-området och även grundade det första klostret. Intressant är de s.k. västverken som tyder på en kunglig närvaro. Detta är en stark influens från Europa. Dessa tidiga västverk finns förutom i västra- och östra Götaland, även i Köpingsvik på Öland. Då Sverker d.ä. blir Kung är tyngdpunkten förlagd till Östergötland. Därmed blir Linköping ett viktigt stift och det är nu det får sin uppblomstringstid.

Nyberg har diskuterat om inte Birkastiftet kan dölja sig bakom något av stiften i florenslistan. Han anser på olika grunder att det är Köpings stift. Detta stift som sedermera flyttades och uppgick i Linköpings stift. Orsaken kan troligen vara maktpolitiska ambitioner. Problemet är den flyttningsnotis som anger att Birka är förstört och flyttat till Linköping. Det kan vara så att skrivaren är insatt i Adams text och därav dragit dessa slutsatser, men det kan även ha en reell grund. Skrivaren kan ha använt det religionshistoriska namnet Birka på grund av dess symbolladdning. Det kan således vara Köping stifts flyttning som avses. Nyberg däremot anser att ortsidentiteten är mindre sannolik än flyttningshypotesen. Birka har flyttat till Köping. Svårigheten är att veta var detta Köping var beläget. Det är möjligt att Köpingsvik på Öland är en trolig kandidat.

Det kan även finnas en tredje möjlighet nämligen att Birka stift delades vilket skedde både med Skara och troligen Sigtuna stift. En del skulle då hamnat i Ljunga och den andra delen i Köpingsvik. Därmed blir det egalt vilken flyttning som avses i flyttningsnotisen då de innebär samma sak.

INTRESSANTA ÅRTAL

• Innan år 800 - Birka anläggs

• År 829 - Ansgar möter den svenske kungen två gånger och får tillstånd att sprida den kristna budskapet

• År 844 - Biskop Gautbert blir utkastad från Birka och missionen avstannar

• År 851 - Ansgar skickar Ardgar till Birka, då det saknas en präst där

• År 851 - Kung Anund belägrar Birka med 32 danska skepp

• År 852 - Ansgar återvänder till Birka, efter en 20 dagars sjöresa

• År 934 - Kungsgården på Adelsö är övergiven

• År 936 - Biskop Unni dör i Birka och blir begraven där, men hans huvud skickas till Bremen

• År 970 - Birka i Mälaren överges (apporx. årtal)

• År 980 - Sigtuna anläggs och tar över verksamheten (apporx. årtal)

• År 1068 - Biskop Adalbert reser från Sigtuna och ser att Birka är spårlöst försvunnet

• År 1070 - Adam av Bremen skriver om Birka, som en huvudstad

• År 1071 - Hiltin-Johannes blir biskop i Birka

• År 1104 - Birka upphör att verka som biskopsdöme

• År 1120 - Linköpings domkyrka börjar byggas

• År 1139 - Linköpings stift bildas, där även Öland, Gotland och Åland ingår

FUNDERINGAR

Nu har vi kommit väldigt långt i vårt att arbete med att kartlägga Birkas historia. Vi kan konstatera att Birkas historia fortsätter, även efter att verksamheten på Björkö avslutas runt år 970. Exempelvis utses Hitlin-Johannes till biskop i Birka år 1071. Det lämnar oss med två huvudspår i det fortsatta arbetet - antingen flyttar den katolska kyrkan sin församling från Björkö, aningen i samband med att Björkö överges eller vid ett tidigare tillfälle när man behövde få förnyad energi i missionsarbetet - eller så har de tyska biskoparna aldrig satt sina fötter på Björkö. Utifrån vad vi fått fram kring Birkas historia så här långt - finns det inga andra seriösa alternativ. Antingen besöker Biskop Adalbert Björkö år 1068 för att konstatera att Birka är utraderat eller så besöker han en annan plats, men i båda fallen är Birka som stad borta. Församlingen Birka och det pågående missionsarbetet i Sverige har dock fortsatt med oförminskad energi. Detta faktum är så pass självklart, att mäster Adam inte behöver ange det i sina texter. Hans uppdrag var ju att berätta historien kring hur Hamburg-Bremen stiftet vann nordbornas själar och skapade en kristen nation uppe i norr. Det är nog denna dualitet kring Birka, som gör arbetet så pass svårt. Är Birka en specifik plats eller är BIRK-begreppet något som är vida spritt och kopplat till verksamheten på platsen? Är det den katolska kyrkan som gör att Birka går från ett löst sammansatt nätverk av handelsplatser, till en specifik plats och sedermera ett kyrkostift? Vi måste nog släppa det fyrkantiga synsättet med att Birka bara är en plats och börja inse att Birkas historia är mer dynamiskt än vad man tidigare trott.   

För att komma vidare i arbetet kring Birka, behöver vi sammanfatta problematiken. Det känns som det finns tre olika definitioner av Birka:

• Handelsnätverket Birka

• Kungens Birka

• Kyrkans Birka

Traditionellt har man bara talat om Kungens Birka. Den handelsstad som Sveakungen låter anlägga för att kunna vara med och konkurrera om handeln i Östersjön. Detta har på många sätt begränsat forskningen på området. Om man kan anse att Mälardalen, Öland, Gotland och Östergötland ingår i ett samarbete som syftar till att stärka handeln i Östersjön och kunna maximera vinsterna - är det lätt att inse att Birka var en del av ett nätverk av handelsplatser. Teorierna att det skulle vara den mycket driftige kung Björn som samlar de svenska folkgrupperna för att gemensam ansats till ett organiserat arbete, är mycket intressant. Då är det inte konstigt att vi har Birk och Birka-orter i hela Skandinavien och så långt bort som i Ukraina. De är alla med i den mer eller mindre löst sammansatt handelsnätverk, men som styrs av svenskarna. Det är då inte heller speciellt konstigt att denna kung Björn även tar över Björkö och delvis konverterar den till en av dessa handelsstationer. Sedan var inte hans ambitioner med Birka i Mälaren lika höga, som vad turistreklamen anger men kanske mer som en manifestation av nätverkets början eller slut. Det är möjligt att man ska se Birka i Mälaren som Kungens Birka men då mer symboliskt. Den var nog inte störst och den låg definitivt inte strategiskt placerad vid de etablerade handelsvägarna. Kungen behövde dock vara aktiv och tvingades resa runt i hans samarbetsområden runt Östersjön, för att övervaka sin intressen. Man möttes på dessa handelsstationer runt om östersjöområdet, för viktiga möten och man kunde upprätthålla den gemensamma linje som man byggt upp. När sedan högkonjunkturen avstannar på slutet av 900-talet, slutar även intresset för att bibehålla handelsnätverket i sin nuvarande form. Nu börjar även kyrkan ta mer plats i samhällsplaneringen och de kräver mer stringenta former i samhället. Nu ska det byggas en mycket stor mängd kyrkor och man behöver definiera upp socknar och samhället i stort. Här tar den Katolska kyrkan med sig det upparbetade och allmänt kända namnet Birka. Detta namn ska beteckna en av de tidiga kyrkostiften, för att markera kristendomens seger. Birka-begreppet var känt i alla de delar av Sverige som varit en del av handelsnätverket och fick då den politiska tyngd, som kyrkan behövde. Även om man inte köper alla dessa teorier behöver man nog ändå acceptera att det finns flera lager i frågan om Birka, och att historien om Birka är både större och längre än den lilla ön i Mälaren.

Det finns idag inga arkeologiska fynd som kan bevisa var Birka egentligen låg. Hur mycket vi än gräver kommer vi med all sannolikhet inte hitta en inskription eller liknande som berättar det. Det blir att väga de historiska källorna, de indicier som finns för platsen, den historiska kontexten och känna vilken eller vilka som väger tyngst. Man behöver bestämma om man tror att den tyska missionen fungerade eller inte.

Källorna menar att det tog 5 dagar att ta sig från Birka till Ryssland, det är inte avgörande på något sätt. En överfart från Öland eller Gotland känns lika lång och tidskrävande som en seglats via Åland från Mälardalen. Det är dock intressant med relationerna till andra handelsplatser i Östersjön. Birka ligga mitt i mot Jumne/Jomsborg som skulle ligga vid floden Oders utlopp i dagens Polen och Birka skulle ligga i närheten av Kurland, i dagens Litauen. I detta perspektiv är det klart mer troligt att man refererar till en handelsplats på Öland eller på Gotland. Relationen till Jumne/Jomsborg i Polen känns mer geografiskt, som "norr om" eller liknande medan relationen till Kurland mer är sett som avstånd. Även om Gotland ligger närmast Litauen, så är frågan om man kan säga att det ligger "nära". De geografiska indikationerna på 1000-talets källor, talar i alla fall för mer för handelsrelationer till Götaland än till Svealand.

Hur mycket vikt ska vi lägga vid Rimberts och Adams texter? Hur mycket koll hade de tyska författarna om avstånd, väderstreck och hur ska vi värdera de till synes motstridiga uppgifterna? Vi måste nog ha med oss att mycket händer på 200 år, och att informationsflödet på denna tid var mycket begränsat. Adam hade både gammal och ny information, som han behövde sammanställa för att få en komplett historia. Kan det vara så att det är olika Birka, som Rimbert och Adam refererar till? Det var kanske inte primärt en fråga om att man flyttat samhället Birka, utan att man flyttat Birkas församling. Man ska komma ihåg att det var primärt en kyrkohistoria Adam skulle skriva, inte en allmän reseskildring.

Vad hade hänt med historien kring Birka, om man hade kunnat läsa en mer korrekt översättning av Adams text?

• I denna bukt i det sundet, som kallas baltiska eller barbariska, böjer sig mot norr, skapas en säker tillflyktsort för de barbariska nationerna, som bor spridda runt detta hav

• Här bildar en vik av det hav som kallas det baltiska eller barbariska en hamn som vetter mot norr och som är välkommen för de vilda folk som bor spridda runt detta hav

Som vi läste i Vita Ansgarii, så använder Rimbert både ordet "hamn" och "stad", som beskrivningen av Birka. Även Adam talar om Birka som en säker "ankringsplats", som också kan anses vara en hamn. Ingen av författarna berättar något kring den "myllrande" staden Birka, som vi tar för givet existerade. Är detta något av signifikans när vi söker Birka? Det förflyter 231 år mellan att Ansgar träffar kung Björn i Birka tills att Adams bok, lämnar förlaget i Bremen. Det är klart att hamnen hade kunna utvecklats till något mycket större och mäktigare, på den långa tiden. Frågan kvarstår dock, var Birka enbart en stor hamn i en väl skyddad vik där man kunde genomföra sina affärer, för att sedan åka hem - eller blev det en större stad? Adam talar också om ett ”samhälle”, som också kan vara av viss signifikans. Kan ”Samhälle” vara ett mer löst sammansatt området än som en mer avgränsad stad eller by? Man konstaterar vidare att begreppet ”Oppidum”, visserligen är i betydelsen stad men dock inte den täta bebyggelse som vi idag menar. Helt allmänt var en stad på 900 - 1000-talet, en samling bebyggelsekärnor med ett avstånd av 100-500 meter från varandra.

Hur ser man egentligen skillnad mellan en handelsplats och en sjörövarkoloni? Hur ser man att silver, smycken och andra värdeföremål frivilligt hamnat i marken och i gravar eller har hamnat där med våld? Det behöver inte betyda att Birka i Mälaren var en sjörövarkoloni, men det är en intressant tanke. Även om verksamheten på Björkö stod under kunglig tukt och förmaning, är det väl oklart vad som ansågs vara legitima affärer. Ett av våra kriterier för att hitta det fredliga samhället Birka, är spår av en omfattande handel. På vår okända handelsplats på Gotland har man funnit mängder av viktloder, som är en viktigt indikator på att man haft en aktiv handel på platsen. Sådana fynd hittar vi inte på Björkö. De arkeologiska fynden på Björkö talar för att bosättningen inte specifikt användas för handel. Kan det vara så att Björkö var en militärförläggning, en plats för soldater, där de tränades och bodde, i syfte att skydda den viktiga handeln längs kusten. Motsvarande anläggningar finns många bevis för i Danmark. Här tränades de kanske även för de erövringståg som blev mer och mer omfattande vi den här tiden. Det är därför som männen är så överrepresenterade bland gravarna och att platsen var så väl skyddad. Var det kanske så att den förstärka stadsvallen med flera utkikstorn och borganläggningen, skulle skydda rikets skickligaste krigare och möjliggöra expansionsplanerna österut? Ett krigarsamhälle, som kröntes av "Krigarnas hus" på Garnisonen men där även familjer till krigarna bodde och levde normala liv.

STORLEKENS BETYDELSE

För att parafrasera på ett gammal klassiskt uttryck, borde väl storleken på bosättningen ha en viss betydelse? När man läser både litteratur och på nätet ser man alltid på Birka i Mälaren, ska vara en av de största. Detta är dock inte med sanningen överensstämmande. Man bryr sig inte om att kontrollera detta, utan antar att så är fallet. Sveakungens handelsplats i Mälaren, "en blomstrande tätort och Sveriges viktigaste knutpunkt för handel i hela norra Europa".

De aktuella handelsplatserna:

• Saltvik - 3 hektar

• Sigtuna - 5 hektar

• Björkö - 7 hektar

• Unnestad - 15 hektar

• Paviken - 15 hektar

• Köpingsvik - 22 hektar

• Hedeby - 24 hektar

• Uppåkra - 40 hektar

Storleken är ju självfallet inte avgörande, men väl ett viktig faktor i sökandet efter Birka. När Adam skriver att: "Birka som är så stort och betydelsefullt med sina sjöförbindelser att det borde vara en Metropolis, en huvudstad", så måste ha ju mena något med det. Samtidigt så skriver Adam att man samlades i Birka, "regelmässigt i och för olika nödvändiga affärer." Det tyder på att man inte nödvändigtvis behövde bo på Birka, utan man träffades där mer periodmässigt. Då är det ju viktigare att ankringsplatsen är trygg och tillräckligt stor för att kunna hantera alla båtar som samlades. Det ska poängteras att den sk. Guldåkern vid Roma på Gotland, inte är med i sammanställningen av handelsplatserna. Vi vet inte omfattningen av den handelsplatsen men det är den plats i hela Sverige man hittat flest viktlod i marken. Man hittade dubbelt så många viktod under en avsökning av området med metalldetektorer, än vad man funnit i den svarta jorden på Björkö, där man grävt i 100 år. Då ska vi komma ihåg att åkern bredvid Roma kloster blivit utsatt för plundring av lycksökare under många år, men även att fyndplatsen fortfarande brukas som åkermark.

Innan 1990 var det ingen som visste att väster om Uppåkra kyrka fanns resterna efter Skandinaviens äldsta och största stad! WIkipedia skriver: Uppåkra är känd för arkeologiska utgrävningar med osedvanligt många och exklusiva fynd från järnåldern, då det låg en stadsliknande bosättning på runt 40 hektar. Uppåkra kan ha varit en av Skandinaviens största och mest långvariga järnåldersstäder. Utgrävningen är fyndrik. Uppåkra var betydligt större och mer långvarigt (drygt 1000 år) än det delvis samtida Birka på Björkö (7 hektar under ca 200 år). Det finns många teorier om varför det betydande vikingatida Uppåkra flyttades till Lund, som att det berodde på försvarsskäl efter att ha blivit nedbränt, och på Lunds läge vid en viktig landsvägskorsning, på mark som inte hörde till någon by och intill en viktig källa och kultplats. Flytten sätts i samband med att Skåne kristnades och att Danmark enades under en gemensam kung. Även som man på 1930-talet hittade det första arkeologiska fyndet i Uppåkra tilldelade man inte platsen något större intresse. Med det visar att århundranden av odling, utdikning och medvetet utplånande av resterna av en hednisk stad, är mycket effektiv. Man måste sätta spaden i marken för att få svar på de frågor som finns.

PERSPEKTIV

Arkeologen Magnus Alkarp skriver dock i Upsala Nya Tidning 2012:

"Det finns få platser i Norra Europa som kan anses vara så väl identifierade och lokaliserade som Birka, Sigtuna och det gamla Uppsala. Trots det händer det emellanåt att någon vill möblera om i det som redan är ett logiskt och harmoniskt rum. Orsaken ligger i den överdrivna betydelse och inte sällan chauvinistiska monumentalitet som man under förra seklet tillskrev platserna, ett synsätt som många historieintresserade med all rätt började utmana. Dessvärre förlorade den diskussionen sitt vetenskapliga anslag när den gled in i det konspirationsteoretiska dunklet."

Man måste självklart alltid sätta in saker i sitt rätta perspektiv. Det är solklart att det finns en harmoni i de platser och fynd man har i Uppland. Gamla Uppsala, Sigtuna och Birka bildar en historisk harmoni, som inte Öland och Gotland passar in i. Om Sveariket sträckte sig längre bort än till Mälardalen så tappar området sitt, i många stycken överdrivna betydelse. Senare tiders forskning visar på ett ganska stort nätverk i Sverige kring framställning och handel med järn, redan på vendeltiden. Järnet binder samman Torsåker i Gästrikland med Helgö i Mälaren, men även med Öland och Gotland. Vi ser spår efter framställning av vendeltida hjälmar både på Helgö, men framförallt från Öland. Fyndet av bronsplåtarna från Torslunda nära Färjestaden, visar på både ett viktigt centrum för hantverk under flera hundra år, men även på kopplingar till andra delar av Sverige. Guldhalskragen från Färjestaden tyder på ett mycket avancerat inhemsk hantverk, redan under romersk järnålder. Möjligheten att vendeltida vapen skulle kunna tillverkas utanför Gamla Uppsala, ses dock inte som en möjlighet. Tror att man måste lyfta blicken och se på Sveariket som mycket mer decentraliserat än vad man tidigare trott. Alla historiskt signifikanta händelser och platser utspelade sig kanske inte i Uppland.

Arkeologen Torun Zachrisson skriver i Fornvännen 2011:

"Borgvallen på Björkö har C-14-daterats till intervallet år 766 och år 871, för vallens undre lager. I detta lager hittades en mynningsskärva av en ljusgrön trattbägare från 800-talet. Dateringsramarna är dock vida och endast mansgraven sätter en bakre gräns. Men det går att föra fram ytterligare argument för att borgvallen uppfördes en tid efter stadens etablering. Lena Holmquist kopplar samman borgens anläggande med stadsvallens och menar att de båda uppförts samtidigt. Termoluminiscensdateringar och C-14 talar för att borg och stadsvall brändes i första halvan av 800-talet (Olausson 2009, s. 65). Michael Olausson anser att både borgen och stadsvallen var på plats år 829 när Ansgar besökte kung Björn i Birka. En stratigrafisk förbindelse som skulle kunna styrka detta saknas dock idag.

Vid Kungsporten hittades redan vid 1600-talets grävningar en sönderbruten del av en fjätter, som kan vara en del av en hand- eller fotfjätter (Gustafsson 2009, s. 90). Kanske har den använts för att fängsla någon av de kristna slavar som Rimbert nämner. Om vi förmodar att borgen i Birka kan vara platsen för Gautberts kyrka med omgivande försvarsverk så skulle det innebära att staden till sin struktur liknar en rad samtida städer på kontinenten. Där fanns ett domkyrkoberg med en angränsande och lägre placerad ”marknadsstad”. Monika Porsche (2000) gör en grundlig genomgång av tidiga befästningar i medeltida tyska städer, där vi finner en rad fruktbara paralleller."

Man behöver inte vara väldigt konspiratorisk lagd för att tycka att detta är rena gissningar. I dagens forskning på Björkö, ingår inga spår av kritiskt tänkande. Allt man hittat och inte hittat på ön, befäster bilden av Björkö som den solklara platsen som Birka. De obefintliga spåren av kyrklig verksamhet, ger vid handen att vi till och med har ett domkyrkoberg av tysk modell...

BJÖRKÖS DOMINANS

Birgitta Gårdin visar i sin masteruppsats på den storhet som Björkö uppvisar, inom svensk arkeologi. Hon skriver: "I Statens historiska museums databas finns 1635 textilfynd registrerade från yngre järnåldern. Av dessa kommer 1020 från Adelsö socken. Birkamaterialet intar på många sätt en dominerande ställning i SHM:s samlingar. För tidsintervallet år 700 e Kr till år 1000 e Kr finns 3255 kammar registrerade. Av dessa kommer 1345 från Birka. Av spännbucklor från samma tid härrörde en femtedel av landets alla funna spännbucklor – 316 stycken – från Birka (Jansson 1985). Detta alltså redan före de stora Birkautgrävningarna i början av 1990-talet. I SHMs samlingar i dag har 2102 spännbucklor Adelsö socken som angiven fyndplats." "Hjalmar Stolpe slogs omedelbart av de fynd han gjorde på Björkö och kunde inte ”lämna stället” utan ytterligare undersökningar. Historiska museet har omkring 100 000 föremål från Birka/Björkö och är nu på väg att registrera ytterligare över 50 000 från grävningar på 1990-talet."

Detta är ju fantastiska siffror och något helt unikt i Sverige. Man ska dock komma ihåg att man grävt på Björkö under 150 år, det är också siffror som inget annat fornlämningsområde i Sverige är i närheten av. Hjalmar Stolpe sammanfattar med att skriva att det på platsen funnits en ”tätt bebyggd boningsplats” på ca 19 tunnland, att staden troligen varit befäst, att det finns omkring 2500 gravar på gravplatserna samt att ”denna stad ägt bestånd åtminstone från 700-talets början till inemot 1000-talets slut” (Stolpe 1888 sid 21). Han ser också spår av en rik befolkning med handelskontakter med Ostpreussen, Rhen-trakten, Gotland och Västkusten. Forskning kring vid vilken tidpunkt Birka upphörde har funnits och har förskjutits bakåt från den Hjalmar Stolpe antog. Stolpe tänker sig ett Birka mellan 700-talets början inemot 1000-talets slut (Stolpe 1888 sid 21) medan man i dag anser att staden övergavs vid slutet av 900-talet (Holmquist 2010). Stolpe var väl medveten om att de yngsta myntfynden daterades till 960-talet, men menar att det återstår ”minst tio gånger så mycket av den svarta jorden att undersöka” så yngre mynt kan komma fram (Stolpe 1888 sid 24).

Vi kan konstatera att dagens forskning har en nyktrare syn på när Björkö övergavs, några yngre mynt har inte upphittats. Svårigheten är nog inte att konstatera när bebyggelsen övergavs, utan när den började bebyggas. Var det en långsam process över 100 år eller en massiv insats av dåtiden ledarskap, för att skapa något nytt och stort? Vad var drivkraften bakom denna satsning? Man menar att det är ett led i en önskan att kontrollera handeln i norra Skandinavien. Senare års forskning på Björkö uppvisar fynd från en stor konstruktion av bryggor ut i Mälaren. Detta är ett spännande fynd och visar på en både omfattande och långsiktig verksamhet på ön. Motsvarande anläggningar har man dock funnit, både i Sigtuna och Paviken på Gotland så de är inte unika i sitt slag. Detta är ett effektivt sätt att utöka kapaciteten i hamnområdet, och på Björkö var de 100 meter långa och konstruerade med avancerad teknik. Frågan är om bryggorna på Björkö var gjorda för handelsflottan eller för krigsflottan? Var det båtar fyllda med exotiska varor från Orienten eller var bryggorna belamrade av fullutrustade krigsskepp, redo för nya uppdrag? Det finns ju inget i själva konstruktionen som ger några svar kring användningsområdet. Fyndet av "Krigarna hus" i Birkas Garnison på Björkö, förstärker synen på platsen var mer kopplad till krigsindustrin än till omfattande handel. Det är klart att handel med lyxvaror och en skyddande krigshär går hand i hand. Om denna "hird" eller kanske bättre betecknad som en "kungahird" skulle skydda handelsmännen eller delta i erövringståg, är ju svårt att veta. Det ena behöver ju inte utesluta det andra, och saker ändras över tid.

Gravfynden målar inte entydigt upp en bild av en större välmående medelklass, som man kanske kan förvänta sig av en rik handelsplats. Den är mycket mer uppdelad. Det finns en mindre överklass, där många är av utländsk härkomst och en större "underklass", som förmodligen till stor del bestod av soldater. Lena Holmquist Olausson menar att krigarna på Birka har tillhört en kollektiv kultursfär, som sträckt sig från Bysans över det stäppnomadiska området vidare till Skandinavien. Detta manifesteras i den hall på Björkö, man då kallar för "Krigarnas hus". Fynden visar att hallen byggdes på 900-talets andra hälft, och verkar vara verksam fram till att bosättningen överges runt år 970 efter en brand. Det helt avgörande beviset för att Björkö är Ansgars Birka, är bevis för en kyrklig verksamhet på ön. Detta kan tyckas vara av mer akademisk natur, men det skulle vara en viktigt pusselbit för att förstå hela historien kring Birka.

Ola Kyhlberg visar i sin rapport (Problem kring stratigrafi och myntdatering) att mycket av Birkas datering har skett via de få silvermynt man funnit på ön. Han skriver: "19 hela eller fragmentariska silvermynt påträffades i Birkas Svarta Jord under utgrävningarna 1969-1971. Av dessa mynt har 14 stycken med större eller mindre precision kunnat bestämmas till arabiska dirhemer av umaijadiska, abbasidiska och samanidiska präglingar. Ett mynt har bedömts vara efterprägling. De äldsta mynten är präglade före 750 e. Kr., det yngsta 946-947 e. Kr. De samanidiska mynten saknas under en viss stratigrafisk nivå och den kronologiskt senare tyngdpunkten ligger i de översta nivåerna. Av både konserveringstekniska och numismatiska skäl kan mynten, trots sitt ringa antal, indelas i två från varandra skilda grupper. Skillnaderna är inte först och främst kronologiska, utan beror på en strukturell differens, som här antytts." Detta visar att från mitten av 900-talet minskar inflödet av mynt till Björkö, vilket kan indikera att handelsplatsen tappat i betydelse i den internationella handeln. Det är dock svårt att veta hur länge mynten varit i omlopp innan de hamnat i jorden, så det krävs en större mängd mynt för att få en mer exakt datering. Bristen av större myntfynd på Björkö bidrar inte bara till svårigheter i dateringen av bosättningen, utan indikerar även att användningsområdet för bebyggelsen var kanske något annan än vad man trott.

SLAVEKONOMI

Modern forskning på Björkö har lett fram till nya och intressanta fynd. Den gamla bilden av en myllrande handelsplats har behövt reviderats. Detta är en sammanställning efter undersökningarna 2016, hämtat från SVT.se.

Ett arbetsläger, befolkat av slavar - I turistreklamen beskrivs Birka som en perfekt handelsplats, dit köpmän och fria hantverkare från hela den då kända världen kom för att göra affärer under stadens storhetstid från mitten av 700-talet och tvåhundra år framåt. Men kanske måste den bilden förändras sedan det österrikiska Ludwig Bolzmann-institutet, LBI, gjort mätningar med de allra modernaste geofysiska metoderna. Tekniken är densamma som bl.a. användes för att avslöja nya fakta om Stonehenge i England häromåret. "Vi har en sorts revolution inom arkeologisk metodik, där vi undersöker vad vi har i backen, och samtidigt lämnar strukturerna i marken orörda", säger Immo Trinks.

Små verkstäder - Forskarna har täckt stora delar av Björkö i Mälaren – där Birka en gång låg – med laserscannrar, magnetometrar och markradar, och de första resultaten ger en delvis annan bild av vikingastaden än vi är vana vid. Längs ned i den så kallade Svarta jorden inne i själva stadsområdet hittar de spår av Birkas första år, under senare delen av 700-talet. "Vi kan se staden inte byggdes ut stegvis, utan som ett helt komplex av tätt sammanpackade små verkstäder – omgivna av en hittills okänd inneslutning eller vall", säger Wolfgang Neubauer, forskningsledare vid LBI.

”Vadade i avfall” - Merparten av stadens befolkning verkar ha trängts ihop i de små skjulen innanför den nyupptäckta vallen. LBIs tolkning av radarbilderna visar inga spår av några byggnader som är större än 20 kvadratmeter inne i själva staden. Några större bostadshus – som man bland annat kan se på den modell av staden som står utställd på historiska museet i Stockholm, verkar inte ha funnits. Gunnar Andersson menar att i verkligheten måste ha varit otroligt ohälsosamt att leva där. Man har ju mer eller mindre vadat i avfall nere i de här gränderna.

”Ingen handelsplats” - De nya resultaten reser massor av frågor. Ön hade ingen möjlighet föda en befolkning – även om det kanske bara handlade om ett par-tre hundra människor i början. Något bränsle fanns inte – all skog var förmodligen nedhuggen, och folket i staden måste ha fått all mat från fastlandet. Samtidigt börjar Birka massproducera olika varor – bland annat olika sorters smycken som aldrig tillverkats uppe i norden tidigare. "Det tidiga Birka verkar ha varit något helt annat än den fredliga handelsplats som vi hade väntat oss", säger Wolfgang Neubauer. Vi ser en innesluten verkstadsmiljö, och frågan är: vilka var det som tillverkade alla de här nya varorna?

Tvångsarbete - Och där många arkeologer fortfarande ser Birka som en stad befolkad av fria hantverkare, lutar andra numera åt att det här var ett sorts tidigt industrisamhälle – och att de allra flesta som arbetade i staden var där av tvång. "Det torde vara självklart att folk inte med fri vilja har flyttat in till sådan här miljöer, utan att det har varit med piska man har drivit in folk här", säger Gunnar Andersson.

Slavekonomi - Slaveri var ingenting nytt för vikingarna. Allt fler forskare talar idag om handeln med människor som motorn i den här tidens ekonomi. "Vi har pratat länge om vikingarna som handelsmän och kvinnor; att de åker ut över hela den då kända världen och handlar, men slavar är en väldigt central del av den här handeln. Det är en bild av vikingatiden som vi på något sätt inte riktigt vill se", säger Neil Price, professor i arkeologi vi Uppsala universitet. "Vi har ju fynd av och halsbojor och sådant ifrån de arkeologiska grävningarna i stadsområdet."

Kidnappade smeder - De flesta slavar såldes antagligen vidare, men det verkar som om nordborna också var på jakt efter vissa människor för egen del. En del av de smycken som har hittats i Birka tyder på att man hämtade in tekniskt kunnande rent handgripligen. Gunnar Andersson misstänker till exempel att skickliga bronsgjutare tvingades till Birka från dagens Holland. Gunnar menar att man har skeppat folk, helt enkelt, från andra platser till Björkö och Birka för att jobba inom produktionen här. Han menar vidare att detta kunde liknas vid ett arbetsläger .

Oförsvarade långhus - Alla på Björkö tycks inte ha levt under samma knappa omständigheter. Utanför den nyupptäckta vallen har markundersökningen visat på spår efter enstaka större byggnader. Wolfgang menar att det tycks vara typiska nordiska långhus. Han tolkar det som att det var där de människor som styrde aktiviteterna på ön bodde."Det faktum att de var helt oförsvarade strider helt mot den gamla bilden av Birka som en befäst handelsplats" säger han. Wolfgang Neubauers bedömning är att Birka förändras framåt 900-talet – mot slutet av stadens levnad – då bebyggelsen tycks svälla ut över den inre stadsvallen och ändra karaktär. Då dyker det upp lite större hus bland de små verkstäderna, och en del av dem antyder utländskt inflytande.

70-talsbild - Gunnar Andersson tror att vi delvis har levt med en felaktig bild av Birka – skapad av en generation forskare som gärna ville se staden, och tiden den existerade i, som fredligare än de egentligen var. "Det är intressant, eftersom det speglar hur vi gärna kopplar företeelser i samtiden till förhistorien. Just den här fria handeln, och sättet att se på vikingatiden på det sättet föddes samtidigt med diskussionen om EG och frihandel som pågick på det tidiga 70-talet", säger han.

KOMMENTARER

Detta är verkligen spännande nya rön som vi kan läsa här och samtidigt visar det upp komplexiteten, kring frågeställningen om Birka. Man har antagit att bosättningen på Björkö anlades för att vara en viktig spelare i den framväxande handeln i Östersjön, både ekonomiskt och politiskt. Med mer moderna metoder i forskningen får vi dock en helt annan bild än tidigare. Bosättningen på Björkö var ett slavbaserad arbetsläger anlagt för att producera exklusiva handelsvaror och var klart mindre än vad man tidigare trott. Denna upptäckt är dock mycket spännande och något helt unikt. Denna anläggning av ett tidigt industriellt hantverk, uppvisar att den svenska kungamakten förstod den nya handelsekonomin och agerade kraftfullt. En ekonomiskt viktig plats som behövde både kunglig närvaro och beskydd. Det faktum att Björkö enbart hade runt 300 invånare, i alla fall under första halvan av sin aktiva period väcker också lite frågor kring antalet gravar på ön. Den stora ansamlingen gravar, på en sådan begränsad befolkning styrker teorin om en slavsamhälle där människor levde under tuffa levnadsförhållanden. Den exceptionellt höga mortaliteten på Björkö, behöver en alternativ och mer logisk förklaring.

Samma forskning visar också att Björkö hade upp emot 5000 gravar, mot de knappt 3000 gravar man tidigare känt till. En teori är att Björkö var något av en nekropol - en plats som de omgivande bygderna runt Mälaren använde som begravningsplats. Kanske mer av ett religiöst centrum än bara en lokal begravningsplats. Bedömningen är att flertalet av de som bodde på Björkö, främst arbetade med hanteringen av de döda. Konstruera gravar och gravhögar, och kanske även delta i ritualerna. Detta är mycket intressanta uppgifter och sätter Birka i Mälaren ännu längre bort från den traditionella bilden av en blomstrande handelsplats. Det faktum att ön var i bruk som en slavkoloni och en nekropol, gör kanske valet av Björkö som platsen för en första tyska missionen mer logisk. Björkös makabra verksamhet måste stoppas. De internationella handelsmännen var nog inte fokusgruppen för de goda budskapet. Detta kan även förklara varför flera av de fina gravarna man funnit på ön ligger innanför stadsvallen, och är av utländsk härkomst. Dessa fina kammargravar skapades för de utländska herrarna som kanske styrde en del av verksamheten på ön. Dessa personer var inte en del av den begravningsrutin, som gällde på resterande delar av ön och därför begravdes utanför det området.

Samma undersökning med markradar, visar även att den berömda stadsvallen som löper runt stadsområdet på Björkö, inte fanns. Där man trodde att vallen gick, mellan den s.k. Hemlanden och borgområdet finns bara gravar. Det innebär att Birka i Mälaren inte hade ett skydd mot yttre fiender som man tidigare trott utan bara en mindre vall, inne i stadsområdet. Denna inre vall syftade dock till att hålla slavarna inne i verkstäderna. Den yttre vallen markerade förmodligen bara gränsen mellan de dödas område och de levande. Man åkte till Birka i Mälaren för att vara med sina döda släktingar. Motsvarande teorier finns för de öländska fornborgarna - de har alldeles för många ingångar/portar än vad som är militärt befogat. Ju fler ingångar i en mur, desto sämre befästning får man. De långhus man hittat på Björkö ligger utanför den nyfunna vallen, norr om slavområdet och var helt oskyddade från inkräktare. Det tyder på att det inte förekom några större mängder av inkräktare eller sjörövare, som källorna berättar om.

Mycket av tolkningen och synen på Birka i Mälaren bygger på de många fina gravfynden man grävt fram på ön. Man har sett spår av en omfattande handel med varor som kommit långväga ifrån, unika kvinnogravar men även gravar med kristna inslag. Detta stärker ju övertygelsen om att området var en livlig hamnstad där varor och tjänster bytte ägare, och antalet gravar tydde på en för samtiden stor stad. Denna tolkning är bara relevant om alla eller flertalet av gravarna representerar människor som bodde och verkade på Björkö. Detta har visat sig var en felaktigt antagande. De allra flesta av gravarna på Björkö representerar personer som bodde i Björkös närhet och inte direkt på ön. Detta är människor som bodde på storgårdar runt om i Mälardalen och valde Björkö för sin sista vila. Detta förklarar även det stora representationen av krigare i gravmaterialet. Det var inte spår av en krigshär eller hird för att beskydda Birka utan visar att hela Mälardalen var inriktad på strid och erövring. Överrepresentationen av män i gravmaterialet kan också tyda på att det är krigarna som begravs på Björkö, medan kvinnor och viss mån barn begravs hemma på sina gårdar. Gravsättningen på Björkö fortsatte långt efter att samhället på ön övergavs, vilket ännu mer styrker den nya tolkningen av att Björkö var en nekropol - en begravningsplats.

Bilden visar den mer realistiska vallen kring Birka i Mälaren, med de symboliska portarna mellan samhället och gravarna. De ljusa fläckarna indikerar de hittills okända gravarna, som framkom i samband med de geofysiska undersökningarna 2016. Det finns dock inga bevis att den närmaste delen av vallen, som går ner till vattnet någonsin har existerat. Den delen av vallen har inte givit några utslag i den geofysiska undersökningen, vilket innebär att bebyggelsen på Björkö förmodligen inte var skyddad från yttre fiender. Det visar på att Björkö var en fredlig plats, och att det inte fanns några speciella rikedomar att stjäla. Bilden uppvisar förmodligen den maximala utbredningen av bosättningen på Björkö, vilket motsvarar hälften av ytan mot vad man tidigare trott. Från SVT Vetenskapens värld 10/10 2016. En länk till avsnittet finns under "Källor" nedan.

I ljuset av dessa nya fakta, blir mer intressant att diskutera kring Björkös politiska och ekonomiska tyngd och betydelse. Man valde en plats som låg långt inne i havsviken, väl skyddad från omvärlden och dåtidens handelsleder, där skapade slavarna förmögenheter till dåtidens ledarskikt och var en plats man begravde sina döda. Björkö var förmodligen inte den internationella mötesplats, som välkomnade alla de folk som bodde runt Östersjön.

KONKLUSIONER

Uppfattningen om att det var på Björkö i Mälaren som Biskop Ansgar träffade den svenska kungen Björn för första gången, har varit allenarådande i över 100 år. Björkö ligger helt strategiskt rätt i den uppfattning man har om tidens maktpolitiska centrum. Sveakungen anlade Birka i närheten av där han bodde, för att ha kontroll över verksamheten där eller om det var så att han flyttade till Adelsö för att övervaka handeln på Birka - där finns det olika uppfattningar. Även om det finns flera saker i de skriva källorna, som passar ganska dåligt in på Björkö, har det aldrig funnits några alternativa platser för Birka. Ingen annan plats kan uppvisa det antalet gravar som behövs för en så pass stor och långvarig verksamhet eller en så pass stor bebyggelse, för att passa in som platsen för Birka.

Moderna geofysiska undersökningsmetoder har dock givit en annan bild av bebyggelsen på Björkö än vad som varit förhärskande i många år. Det var inte det mönstersamhälle anlagt en av en mäktig sveakung som man länge trott, inte heller den stora och internationella mötesplats som samlade handelsmän från hela Östersjöområdet. Det är troligt att platsen anlades som en bas för ett storskaligt hantverk som skulle skapa handelsvaror, för att kunna konkurrera i den växande handeln i Östersjön. Etableringen av Birka i Mälaren, kan visa på att den svenska kungamakten hade förstått innebörden av den nya handelsekonomin och ville vara en viktigt del av den. Det starka skyddet av ön, både genom starka murar och en borg tjänade lika mycket som skydd mot inkräktare som att hindra folk från att fly.

Den moderna forskningen visar dock att den berömda stadsvallen runt Birka i Mälaren inte alls var lika omfattande eller ens heltäckande som tidigare trott. Den var förmodligen mer en markering mellan de dödas område och de levande, än ett skydd mot inkräktare. Det var den inre vallen som inneslöt slavarna i deras baracker, men även till viss del skyddade verksamheten från externa krafter. Ett större och kraftigare skydd mot omvärlden fanns inte på Björkö. Det är mycket som talar för att Björkö var en nekropol, en plats som förenade de döda värld och de levandes. Ett religiöst centrum och begravningsplats för alla som bodde runt Mälaren. Man tror att Björkö har upp mot 5000 gravar, något som befolkningen på Björkö själva inte kunde generera. Vi ser också att verksamheten på ön expanderade på 900-talet, som kan en effekt av den ökande handeln med Ryssland. Då dyker det upp lite större hus bland de små verkstäderna, som även visar på ett större utländskt inflytande över ön.

Ett annat troligt scenario är att Björkö huserade kungens hird dvs. hans personliga skara krigare och skydd. Detta kan förklara den stora överrepresentation vi har av män i gravarna, det unika "Krigarnas hus" med kopplingar till Bysans men även behovet av en industriell verksamhet på platsen. Det är minst lika troligt att man tillverkade vapen och annan utrustning för kungens män på Björkö, som att det skulle vara exklusiva handelsvaror. Det ena utesluter inte det andra men om inte Birka i Mälaren var en plats för handel, var vapen och krigsmaterial något som kungamakten hade stort behov av och något som man ville övervaka tillverkningen av. Det utländska närvaron på ön talar ytterligare för att det handlande om kungens hird. Det är välkänt att härskare runt om i den dåtida världen tar vapenföra män från andra länder som en del av sitt skydd, än att ta dem från de egna leden.

Man ska nog inte förleda sig att tro på att den svenska kungamakten vid den här tiden, kunde påverka eller kontrollera handeln i Östersjöområdet. Framförallt inte bara genom att anlägga en specifik handelsplats, som inte låg utefter de etablerade handelsvägarna. Handeln i Östersjön hade funnits sedan romartiden och vägarna var sedan läge etablerade. Det är klart att den svenska kungamakten vid detta tillfälle var intresserad att få vara med och dela på de stora avanser som skapades i sin närhet. Vi vet dock inte om de ville berika handeln eller störa den, för att nå sina ambitioner. Det finns dock en intressant teori som går ut på att svenskarna organiserade sig, just för att kunna ta del av de vinster som handeln genererade i Östersjöområdet. Denna handelsunion kan ha varit startskottet för det som vi kan kalla för ett Svea-rike och där ingick Birka-orterna som en del av organiseringen.

Rimbert menar att Ansgar kom till Birka på Gotland för ett av de första mötena med den svenske kungen, men där nästa möte skedde på en annan plats. Det finns inget i det skriftliga materialet som motsäger att detta andra möte, kan ha skett på Adelsö. Kungamakten vid den här tiden, var tvungen att ständigt befinna sig i olika delar av riket för att befästa och säkerställa sin maktutövning. Valet av Gotland som första mötesplats var ganska logiskt. Gotland är den mest strategiskt placerade ön i Östersjön och silverskatterna visar på en omfattande handel, under lång tid. Här behövde kungamakten vara närvarande, för att säkra sina intressen. Vattenvägarna nådde då långt in på ön och Gotland visar även spår efter en tidig kyrkliga etablering, som visar på influenser från kontinenten. Det finns även spår efter ytterligare en större handelsplats på ön, som inte är officiellt känd eller vetenskapligt undersökt. Fynden uppvisar spår efter en omfattande handel, och framtida undersökningar kan kanske ge mer svar kring omfattningen och betydelsen av platsen.

Bristen på bevis för en kyrklig verksamhet på Björkö har tagits som intäkt för att den tyska missionen misslyckades. Efter Ansgar kom Biskop Gautbert och senare även Biskop Unni, och alla verkade i Birka och man måste nog acceptera att den tyska missionen hade skapat en kristen bas i Sverige. I Birka hade man med all sannolikhet byggt en kyrka och även andra byggnader, där ett flertal av kyrkans män verkade. Strelow menar att Biskop Unni bodde på Gotland år 936, där har var verksam med att bygga kyrkor och försöka övertyga gutarna om den rätta läran.

Hur ska man värdera det faktum, att det finns ett kors i kalksten med namnet Unni på? Detta skulle kunna anses vara ett solklart bevis eller i all fall en indikation, men äktheten och framförallt relevansen har ifrågasatts. Det hade nog bara varit ett bevis om den hittas på Björkö, och inte på Åland, vilket dock är en rimlig slutsats. Åland ligger strategiskt bra till, men öriket var nog inte utgångspunkten för det tyska missionsarbetet. Om man ser till de kyrkliga bevisen i sökandet efter Birka, ligger Köping och Köpingsvik på Öland bra till. Handelsplatsen var redan etablerad på 700-talet, och var en av de största i hela Östersjön och var förmodligen planerad att bli ett domkyrkosäte. En av nordens största kyrkor hade byggts på platsen, men den kyrkliga miljön på platsen förstördes relativt kort därefter och allt flyttade till Linköping. De geografiska indikationerna som Adam förmedlar, passar väldigt bra in på området kring Köpingsvik. Man kan inte heller bortse från det faktum att Linköpings stift, till en början hette Birka stift. Här finns det en sammanhängande historia och en tradition som startade i och med missionsarbetet från början av 800-talet, som manifesteras med bygget av domkyrkan i Linköping och skapandet av det mäktigaste stiftet i landet.

Det går självfallet inte att bortse från Björkö, när vi söker Birkas historia. Det är en unik plats och det är sannolikt att det var dåtidens kungamakt som initierat och sanktionerat verksamheten på ön. Betydelsen av platsen behöver dock nyanseras, det var inte den första eller största staden i Sverige och det var troligtvis inte handeln, som var den dominerande verksamheten på ön. Björkö spelade dock en viktigt roll i lokalsamhället i Mälardalen, kanske främst som begravningsplats. Frågan är hur länge Birka i Mälaren var ett fungerande samhälle och framförallt hur länge var då ön navet för den tyska missionen? Verksamheten på Björkö upphör och platsen överges efter år 970, samtidigt som Sigtuna etableras. Biskop Adalbert d.y. besöker platsen för Birka år 1068 och kan konstatera att alla spår efter den tyska missionen är helt borta. Vid samma tid berättar Adam av Bremen om det viktiga samhället Birka, som borde vara en huvudstad.

Vi vet att Birka var ett av fyra domkyrkosäten som sattes upp på slutet av 1000-talet. Domkyrkosätena var, Skara, Birka, Sigtuna och Halsingland, och då är det uteslutet att Björkö är en av de platserna. Abboten Hiltin-Johannes nämns under året 1071 som biskop i Birka, då hade bosättningen på Björkö sedan en längre övergivits. Ett troligt scenariot är att Birka existerade på flera platser, helt eller delvis under samma tid, och att både Mälardalen, Öland men även Gotland var involverade i detta. Detta talar för att båda dessa öar var etablerade delar av Sveariket, och betydande ekonomiska och politiska scener. Birkas historia är nästan 400 år, och avslutas egentligen inte förrän Linköpings domkyrka börjar byggas på 1120-talet. Mycket hinner ändras under en så pass lång tid, och under en sådan dynamiskt period i den svenska historien.

Birka blev kanske med tiden mer en symbol för den katolska kyrkans missionsarbete i Sverige än en specifik geografiskt plats. I kampen mellan det goda och det onda, ljuset mot mörkret, Birka mot Ubsola, var det inte avgörande var den låg eller om den hade flyttats flera gånger. När den unga kristna staten Sverige växte fram, behövde man hitta mer säkra platser inne i landet för att placera domkyrkorna. Tidigare heliga och viktiga platser fick leva vidare i en ny och kristen kostym, för att markera Kristus seger över ondskan.

SVAR PÅ FRÅGORNA

Har vi fått svar på de frågor som vi ställde upp inledningsvis? Om man väljer att se på historien i en omvänd kronologi:

Historien kring Birka avslutas inte på grund av landhöjning, som man tidigare velat göra gällande. Historien om Birka avslutas i och med att Birka stift upphör och blir en del av det nya Linköpings stift. Domkyrkoplatserna Ljunga i Östergötland och Köping på Öland slås samman och Östergötland, Öland, Gotland och Åland ingår i det nya och mäktiga domkyrkostiftet. Hiltin-Johannes utnämns till biskop i Birka är 1071 och hans uppdrag går till öarna i Östersjön, där kanske även Åland ingick i ansvarsområdet. Biskop Unni försöker med förnyad kraft få fart på missionsarbetet i Sverige, på det tidiga 900-talet. Här vet vi bara att han kom längre i uppdraget än sina företrädare och kunde etablera en kyrka i Birka. Här låter han sig även begravas och detta tyder på att det fanns helgad mark, och en tro på en kontinuitet av kyrklig verksamhet på platsen. Ansgar mötte den svenske kungen i Birka på Gotland, medan det andra mötet hölls någonstans i södra Sverige. Vi vet inte var han fick möjlighet att starta sin församling men att Birka ska då ligga i närheten av Ubsolatemplet, samma källa menar samtidigt att Birka ligger nära dagens Lettland. Den äldsta källan Rimbert, nämner dock ingenting om Uboslatemplet. Närheten till Ubsolatemplet uppstår först när Sigtuna etableras och då tagit över verksamheten i Mälaren.

Birka är en effekt av den högkonjunktur som skapades i Östersjön under det tidiga 800-talet. Den snabbt uppkomna och blomstrande handeln krävde att man organiserade sig, så att man kunde ta del av rikedomarna. Både det mer organiserade handelsnätverket sjösätts men även lokala handelsplatser anlades, som en del av denna organisation. Här blir Birkabegreppet synonymt med handel men även kungens makt och inflytande, senare även en del av den kristna kyrkans organisation.

Grafen visar dels hur bebyggelsen på Björkö utvecklades över tid men även Björkös andel av Birkas totala historia. Platsen anlades som ett arbetsläger men utvecklades gradvis till ett mer utvecklat samhälle. Här anger vi bosättningen på Björkö som Birka - för att det är vad dagens uppfattning om platsen är.

SLUTORD OCH SAMMANFATTNING

Den här genomgången har velat visa att inget är helt rätt eller fel och framför allt, att saker ändras över tid. Det som gällde för en generation av människor, gällde inte för nästa. För att förstå alla aspekter kring Birka och hela dess historia, måste man nog inse att platsen kunde flyttas och att betydelsen av platsen förändrades över tid. Av rent ekonomiska skäl eller av säkerhetspolitiska anledningar måste platser överges och verksamheter får anpassa sig. Vi vet inte om våra förfäder kallade sin speciella handelsplats för Birka eller om detta enbart var ett namn som de tyska besökarna angav. Vi vet inte heller om Birka var en unik plats eller om namnet mer relaterade till verksamheten på platsen - och då kunde finnas på fler platser.

Den akademiska världen slog tidigt fast att Birka i Mälaren var spelplanen för hela denna process, med mäktiga sveakungar, krigiska vikingar, rika handelsmän och tyska biskopar. Saker som inte passat in i förklaringsmodellen har antingen ignorerats eller tolkats i fördel för den allmänna uppfattningen. Man har tilldelat platser en överdriven betydelse och i många fall, låtit fantasin fått fritt spelrum. Modern forskning har visat att Birka i Mälaren inte anlades som en internationell handelsplats och var inte heller startskottet för vikingatiden. som en del velat göra gällande. Anläggningen på Björkö var dock ett barn av sin tid. Ekonomiska intressen som drevs fram av en ökad handel i östersjöområdet, krävde att man organiserade sig för att hantera detta. Detta krävde att man behövde en mer industriell tillverkning av både vapen och annat, för att möta både ett behov av varor för handel men även för det egna skyddet.

För att historien ska gå ihop måste vi förstå att Birka inte är en unik plats utan är ett mångfaldsbegrepp. Detta faktum var lika förvirrande för de tyska författarna då, som det varit för svenska forskare fram i våra dagar. Handelsplatser fanns det gott om runt hela Östersjön på den här tiden men bara vissa av dem kallades för Birka. Birka-orterna var speciella på något sätt men vi vet inte i vilken kapacitet. Det kan vara så att de agerade som internationella frizoner där handelsmän och andra tryggt kunde samlas för att uträtta sina affärer. Detta kan baseras på någon from regelverk eller lagstiftning, som gjorde platserna mer säkra än andra. Det är sannolikt att man byggt upp ett samarbete och en organisation, för att hantera den lönsamma handeln i Östersjön. Ett samarbete som involverade både Mälardalen, Östergötland och Gotland. Detta är anledningen till kung Björn behöver få godkännande av två beslutande församlingar, i två olika delar av riket för att ge Ansgar möjlighet att sprida det goda budskapet. Både de som ansvarade för Ledungen på Sveriges svårnavigerade östkust men även de som styrde över handelsplatserna på de svenska öarna behövde vara överens, när större förändringar skulle ske i riket.

Vi sammanfattar problematiken till tre olika definitioner av Birka:

• Handelsnätverket Birka

• Kungens Birka

• Kyrkans Birka

Traditionellt har man bara talat om Kungens Birka. Den handelsstad som Sveakungen låter anlägga för att kunna vara med och konkurrera om handeln i Östersjön. Detta har på många sätt begränsat forskningen på området. Om man kan acceptera tanken på den handelsunionen som satts upp för att kunna maximera vinsterna med handeln i Östersjön, är det inte konstigt att vi har Birk och Birka-orter i hela Skandinavien och så långt bort som i Ukraina. De är alla med i den mer eller mindre löst sammansatt handelsnätverk, men som styrs av svenskarna. Det är den Katolska kyrkan som skriver ner historien - och det är bara deras syn på samtiden som är bevarad. Ur deras synvinkel kan bara en plats heta Birka - även om lokalbefolkningen hade en annan tolkning. Det betyder att olika intressen hade olika uppfattningar kring var Birka var, under olika delar av historien eller till och med samtidigt. Kommunikationen mellan det tyska prästerskapet och de inhemska nordiska innevånarna var säkert inte speciellt stor, vilket gjorde att man inte hade samma syn på samtiden. För nordborna var kanske Birka huvudorten i respektive del av den svenska samarbetsorganisation, Svea rike? Om alla indikationer ska uppfyllas, har vi inte en enda plats som kan motsvara hela den nästan 400 år långa historien som Birka innebär.

Sammanfattningsvis kan vi konstatera att ju mer vi lär oss kring historien om Birka, desto mindre vet vi egentligen. Det går inte längre att försöka placera in allt som hände av historisk relevans på vikingatiden i Mälardalen och allt som rör Birka på Björkö. Låsningarna vi har haft i Birkafrågan från slutet av 1800-talet behöver brytas och alla indikationer och källor, behöver behandlas och värderas på samma sätt. Detta är ingen kamp mellan olika delar Sverige eller olika historiska skolor - och man behöver inte välja sida. Historien är allt för spännande för att begränsas av stelbenta föreställningar och gamla hjulspår.

VAD ÄR DÅ ALTERNATIVET?

Bara genom att samla all kunskap som finns kring Birka, har vi kunnat bevisa att turistreklamen kring Birka i Mälaren inte stämmer. Fråga är dock, har vi det material som behövs för att kunna skriva en annan historia?

Innebär detta att Ansgar inte besökte Björkö år 829, som historieböcker anger? Det finns inga arkeologiska bevis eller andra indikationer som säger att Ansgar var på Björkö, samtidigt finns det inget som motsäger att han hade sin verksamhet där. Det som skiljer är hur man ska se på verksamheten på Björkö. Superlativerna kring handelsplatsen på Björkö stämmer inte, men platsen kan ändå ha spelat sin roll i historien. Detta sammanfattar problematiken kring Birka. Adam av Bremen skriver att Birka var ödelagt år 1068 men samtidigt spenderar mycket text med att måla upp Birka som en mäktig huvudstad som är lika viktig för Sverige som för alla de andra folken runt Östersjön. Närheten till både Baltikum och Polen är tydlig - det är något som inte stämmer här. Birka kan inte vara både borta och existera samtidigt och verkar även ligga på olika ställen.

Om man tänker logiskt, vart skulle man anlägga en handelsplats för att få maximal utdelning på sitt insatta kapital? De arkeologiska bevisen talar med all önskvärd tydlighet på Gotland. Man har funnit över 100.000 silvermynt som kan relatera till den aktuella period i historien, vi talar om. Man kan tycka att man borde ha funnit större mängder silvermynt även på Björkö. Man har ju grävt ut 1100 gravar och stora ytor i den svarta jorden, men silvret finns inte där. Detta är självklart bara en av flera indikatorer men det visar upp något som kan vara avgörande. Det som helt har uteslutet Gotland som en kandidat i detta sammanhang, är att Sveariket enbart inkluderade Uppland och Mälardalen. Detta bygger man på att Svear exklusivt bara finns i Uppland. Adam av Bremen menar att Svear eller Sveoner var det vi idag skulle kalla Svenskar. När exklusiviteten försvinner ser vi att större områden var under svenskarnas kontroll eller i alla fall var del av samma maktpolitiska ambitioner. Birka välkomnade alla folk runt Östersjön som ville samlas för möten eller handel, självklart då även svenskarna. Vill man bedriva handel med någon form av lyckat resultat, måste man ligga utefter de etablerade handelsvägarna. Man kan samtidigt argumentera att sätta upp en verksamhet inne i den dåvarande havsviken Mälaren, var ett försök att påverka handeln i Östersjön och få kapitalet in i landet. Bevisen för den omfattande varuproduktionen på Björkö talar i den riktningen. Det är dock troligt att varorna utgick från Björkö men att själva byteshandeln skedde någon annan stans, förmodligen närmare kusten. Björkö blir då en del av större genomtänkt strategi att få vara med att dela på vinsterna. Då det med stor sannolikhet även befanns sig många krigare på ön, som del av kungens personliga skydd fanns det även behov av en mer industriellt tillverkning av vapen och annan utrustning. Denna del av produktionen gick med all sannolikhet inte på export.

Ser man på Adams geografiska indikationer och spår efter större kyrkliga ambitioner, ligger Öland och Köpingsvik mycket bra till. Man bygger inte en kyrka som är 42 meter lång under andra halvan av 1000-talet om man inte har stora ambitioner med det. Vi kan läsa att Hiltin-Johannes blev utsänd till öarna i Östersjön och då finns det nog inte så många platser att välja på. Öland med sin långa stormskyddade kust var mycket lämpad för dåtidens handelsskepp och låg efter den upparbetad farled. Det finns bara en plats som motsvarar Adams beskrivning; ”på den plats en viss bukt i det sund, som kallas Baltiska eller barbariska, böjer sig mot norr, skapas en säker tillflyktsort för de barbariska nationerna, som bor spridda runt detta hav.”

Om man tänker rationellt har nog aldrig Birka lämnat öarna i Östersjön. Gotland var den stora ekonomiska motorn i hela östersjöområdet och helt logisk som plats för den viktigaste handelsplatsen. Gotland var en frizon för handel och det stämmer väldigt bra med att Birka välkomnade folk från hela östersjöområdet. Hamburg-Bremens ärkestift väljer att flytta församlingen och verksamheten till Öland, dels för att uppdraget på Gotland var avklarat och dels för att komma närmare fastlandet. Skulle man lyckas med att kristna hela landet behövde man fokusera sina ambitioner och resurser. För att få ytterligare större genomslagskraft, väljer man att återigen flytta verksamheten och Linköping blir den slutgiltiga platsen för Ansgars församling. För att vara uthålliga i arbetet behöver man vara på en plats som ger det rätta ekonomiska förutsättningarna, och där fungerar Östgötaslätten bättre än öarnas kalkstensmarker. Här kunde man bygga upp en permanent bas för verksamheten och skapa det mäktigaste stiftet i landet.

Tror att vi har stirrat oss blinda på att Birka ska vara en tidig stadsbildning, och framförallt att det ska vara en unik plats. Om man behöver precisera detta mer geografiskt, är det mer troligt att Birka refererar till Gotland som helhet. Denna BIRK-ö var så strategiskt placerad för handeln i Östersjön, att den blivit en angelägenhet för alla folken runt östersjöns kuster. Här hade handeln spirat i flera hundra år innan tyska präster och biskopar gick i land. Man hade säkert olika mötesplatser på ön som populerades under vissa perioder, när man möttes för handel och andra affärer. Vattenvägarna ledde handelsmännen långt in på ön, där man var mer säker för sjörövarna än ute vid kusten. Gotland var dock en del av ett större samarbete kring handeln i Östersjön, en organisation som hade förgreningar i både på det svenska fastlandet, Baltikum men också ner till dagens Ukraina. När sedan den tyska kyrkan annekterar namnet Birka och vill bilda en församling och ett kyrkostift, och manifestera detta med en domkyrka fallet först lotten på Öland och Köpingsvik. I Köpingsvik finns redan en väl etablerad och stor handelsplats. Nu är vi framme vid mitten av 1000-talet och vår käre mäster Adam beskriver det sund i Östersjön som har en bukt som viker mot norr. Ett nytt beslut tas efter en tid, och det kyrkliga miljön i Köpingsvik slås sönder och ambitionen med kyrkbygget sänks påtagligt. Man påbörjar ett nytt kyrkbygge i Östergötland där kyrkoplatserna Ljunga och Köping blir Linköping och ett nytt blad i den svenska historien skrivs.

Detta är Birkas historia.

KÄLLOR

De direkta citaten vi använder i texten, finns den referenser till, och är med i litteraturförteckningen nedan. Annan information är ofta hämtad från olika sidor på nätet och Wikipedia. Vi har hämtat information kring forskningen av Birkas geografi och kyrkliga historia från en uppsats, som är publicerat på nätet. Dock finns tyvärr ingen namn på författaren, men vi söker vidare kring detta.

Länkar:

• SVT Play:

• Vetenskapens värld: Om nya fynd på Birka

Birka

• Adam av Bremen

• Gesta Hamburgensis ecclesiae pontificum:

Originaltexen på latin

• Rimbert:

• Life of Anskar, the Apostle of the North, 801-865 (Vita Ansgarii):

Originaltexten på engelska

• Format Historia, Fredrik Ousbäck:

• En filmserie om Rökstenen i Östergötland. Världens längsta runtext.

Stenen som gick upp i rök

• Charlotte Hedenstierna-Jonson:

• Föreläsning: "Birkagraven: Krigaren som var en kvinna".

Birkagraven: Krigaren som var en kvinna

• Dag Stålsjö:

• TV-serie: Strövtåg

Strövtåg till Heliga Källor och kor

Strövtåg till Birka

Skrivna källor:

• Adam av Bremen, Historien om Hamburgstiftet och dess biskopar , översatt av Emanuel Svenberg. Stockholm1984. (Gesta Hamburgensis ecclesiae pontificum)

• Dreijer Matts, Det åländska folkets historia, I:1 Från stenåldern till Gustav Vasa , Ålands Kulturstiftelse , Mariehamn 1983.

• Gustavii Per, Sveavälde Birka och Vreta kloster , Vreta klosters hembygdsförenings skriftserie nr 7 , Linköping 1983.

• Gårdin Birgitta, "Birka på Björkö", "Forskning, tidsanda och särställning",Masteruppsats vid Södertörns Högskola, Stockholm 2014.

• Hallencreutz Carl F, "Adam, Sverige och trosskiftet", Adam av Bremen Historien om Hamburgstiftet och dess Biskopar, översättning Emanuel Svenberg, Stockholm 1984.

• Hagberg Ulf Erik , "Öland", Med Arkeologen Sverige runt. Red. Sverker Janson & Erik B Lundberg, Stockholm 1987.

• Holmquist Olausson Lena, Aspects on Birka investigations and surveys 1976- 1989, Stockholm 1993.

• Hedenstierna-Jonson Charlotte, Birkafolket, Stockholm 2012

• Johnson Marianne & Schulze Hella, Köpingsvik Rapport Medeltidsstaden 77, Stockholm 1990.

• Kyhlberg Ola,"Birka: Problem kring stratigrafi och myntdatering", Fornvännen 1973.

• Nyberg Tore, "Adam av Bremen och Florenslistan", Scandia , band 57:2 1991.

• Oxenstierna Eric, "Så levde vikingarna", Stockholm 1959.

• Rimbert: Life of Anskar, the Apostle of the North, 801-865 (Vita Ansgarii)

• Saxo Grammaticus, Danmarks Riges krønike, Gyldendalske boghandel Nordisk forlag A/s København 1970.

• Schück Herman, Det medeltida Öland , Uppsala 1953.

• Strelow Hans Nielssøn, Cronica Guthilandorum: den guthilandiske cronica, Köpenhamn 1633.

• Stålsjö Dag, Svearikets vagga, en historia i gungning, Skövde 1983.

• Zachrisson Torun, Arkeologin bakom Rimbert : om Hergeirs och Gautberts kyrkor och borgen i Birka, Fornvännen 2011